Hur stor är er längtan efter kärlek?

Har tänkt på det här med längtan. I den här forumdelen verkar det finnas gott om människor, inklusive undertecknad som längtar efter kärlek.


Ni som är singlar (eller för den delen, i en kärlekslös relation), hur stor skulle ni säga att er längtan efter kärlek är? Det här är ju ganska filosofiskt och möjligen svårt att svara på, men är det något som tar upp mycket plats i er tankevärld? Är det där ibland och inte särskilt viktigt/andra saker är viktigare/ tar upp er tid. Eller finns ingen längtan där överhuvudtaget? Man kanske har vänskapsrelationer som uppfyller behovet.

För egen del så varierar det. Det är en vemodig längtan, för den är så pass utom räckhåll att det är som att betrakta ett bleknat fotografi. Jag längtar kanske mer efter ett accepterande än den "romantiska kärleken", som vissa menar är ett modernt påfund, och att vi drivs av helt andra saker. Andra gånger vill jag bara bli älskad.

Hur resonerar ni?

Ingen längtan alls kommer dö singel bara massa drama med kärlek det orkar jag inte med.

Jag hade det mer när jag var yngre. Men numera verkar det mer som en utopi, så känner inte alls någon längtan.

Jag tänker på det ganska ofta; kommer jag alltid att befinna mig där jag är nu? Jag vill hitta min plats på något sätt, bygga ett bo där jag gör mig hemmastadd. Luftslottet kretsar kring en familj: jag och min fru och våra två barn. Kärleken behöver egentligen inte begränsa sig till romantisk kärlek, även fast jag inte upplevt någon riktig sådan heller, men jag tror faktiskt mycket goda vänner kan ha sin plats, eller ett yrke där man gör gott för andra. Vad vet jag. Epikurus sa i alla fall något om att vänner är det viktigaste man kan hålla nära, samt en känsla av meningsfullhet och intellektuell strävan.

Annars är mycket annat i mitt liv redan på plats, jag är faktiskt nöjd med det mesta med mig själv och min framtid. Det är bara just denna saknad av genuin vänskap och kärlek som ibland plågar mitt psyke. Jag ska sträva efter en slags inre ro där jag inte tänker så mycket på mina behov och istället accepterar allt. Jag får börja meditera igen. Det var ett tag sen jag gjorde det nu.

Jag säger så här: Vad är kärlek?

Jag trodde jag hade den, men icke. Nu vill jag snarare veta vad kärlek är, kan någon vänlig själ berätta det för mig?

Jag får nog erkänna att jag är mer kär i själva idén om kärlek än i människorna jag faktiskt träffar i mitt sökande efter denna idé.

Ibland saknar jag närheten väldigt mycket, och då kan det hända att jag kramar andra personer, t.ex. min mamma eller vänner, bara för att få lite närhet. Vid andra tillfällen känner jag mig totalt avslagen och ointresserad av allt som har med kärlek och närhet att göra. Robot mode, det går lixom i perioder.

Det har hänt att jag tänkt på hur det vore att gifta sig, vad jag skulle köpa för ringar och sånt där, fast jag vet att det är möjligt att jag aldrig kommer att bli gift.

Varje människa behöver kärlek. Kärlek betyder egentligen omsorg, enligt mig. En människa är ett flockdjur. Kärlek från familj, kompisar och djur (ex. hund) är viktigt för oss.

Jag håller med. Något grundläggande. Problemet kan väl vara om man menar att bara en sorts kärlek är "godkänd".
En användare frågade vad kärlek egentligen är. Som du säger, omsorg, och omtanke. En människa man vill väl, tänker på och ägnar sig åt. Jag har vänner jag älskar och bryr mig om. Det är ingen romantisk eller erotisk kärlek men det är personer jag bryr mig om och som jag är beredd att ta hand om, om de behöver det.

Du kanske blandar ihop din längtan efter kärlek med den kärlek du fick av dina föräldrar? För den kravlösa kärleken kan du aldrig få i en relation.

https://www.youtube.com/watch?v=Eparlp-8uVo

Har ingen längtan alls, är ordentligt ointresserad av ett förhållande. Har ingen lust alls med det och skulle inte orka pga att jag är gravt deprimerad.

Nej självklart inte. Jag tror inte att kärlek är en lösning på alla problem, eller att den är kravlös. De illusionerna är borta. Men ändå, jag kan ha en längtan.

Den har varit stor. Gått igenom en del förhållanden men har slutat jaga kärleken utan att bara låta den komma naturligt genom att älska sig sj o vara tacksam.Annars kan man lida i onödan bara för man inte har någon att dela med kärleken just nu

Dock är jag noga vad för tjej jag vill ha. tidigare gick jag all in på just attraktionen och blundade för annat för jag inte ville vara ensam och varit för fokuserad på just sex vilket skapade mer lidande än det jag innerst inne söker främst dvs en kvinna jag klickar med på flera plan än just mina tidigare ego behov. Är intresserad av en kvinna jag kan se som en bra mamma, de viktigt för mig!
Att få skapa en familj vore trevligt, men trevligt trots om det inte skulle bli av. Är tacksam för livet jag har. Då nuet endast existerar så försöker jag alltid att fokusera på det med tacksamhet

Kärlek är viktigt, dem som nekar det mår säkert inte bra för innerst inne har vi det behovet men man kan få kärlek av bra vänner, familj osv. Men viktigt att älska sig sj annars blir det tufft då jag sj haft en period då jag var otacksam. Attraherade då kvinnor som ja själv var dvilket fick mig att skylla på tjejerna jag blev förälskad i istället för att kolla på mig sj o förbättras