Ångest av övergivenhetskänslan

Hej! Jag har skapat en länk nedan på fyllan men den bär inte riktigt tycker jag då jag idag har mer insikt i ärendet och det kändes så där på att fortsätta uppdatera där då grundproblematiken ligger någon helt annanstans.
(FB) Kärat ner mig helt i min bästa tjejkompis.

Jag tar det lite kort! Först kände jag mig övergiven av min bästa tjejkompis som när vi umgicks helt plötsligt skulle hem till någon annan. Denna känslan kom sen två gånger kort efter att vi kommit hem från Öland - då jag oftast kraschar då man gjort något skoj när man varit iväg. Sa att hon behövde vara extra stöd nu men det blev ju tvärtom.

Sen kom alkoholen in i bilden och jag blev nitad. Ja, det var min lösning att hantera ångest av känslan av övergivenhet. Mitt i hela detta kalaset så "kärar" jag ner mig. Jag vill utveckla min relation till mer djup för att verkligen få bekräftelse. Detta beror nog till viss del att jag faktiskt fann en annan tjej på Öland sjukt attraktiv. Så nu blev jag rädd att bli övergiven och ville ha så mycket (eller lite) mer av min tjejkompis.

Senast idag gick jag igenom en massa med henne genom ett långt brev jag skrivit som jag var med när hon läste. Hon hade inget att reflektera över det just nu utan ville reflektera över det själv så skulle vi ta det imorgon. Egentligen skulle hon sovit här inatt men strax efter att jag snackat med henne så väljer hon att sova hos personen hon ska ut och åka båt med imorgon. Jag blev övergiven strax efter att jag sagt att detta var ett känslosamt problem för mig!

Så krasch igen helt enkelt. Så nu kan jag inte sova! Tänker på hur fan allt kommer lösa sig till slut. Vi måste ju kommunicera med varandra imorgon när hon kommer hem - oavsett hur trött hon är då.

Stora problemet är nu följande. Antingen behöver jag mer från henne för att få behovet tillfredsställt (även om rädslan kommer följa med att bli övergiven) eller så vill jag bryta vänskapen helt. Just för att jag blivit så övergiven i den situationen vi befunnit oss i. Jag ser ingen mittenväg! Känslomässigt fungerar inte en mittenväg! Tragiskt men antagligen bäst! Exakt var hon står vet jag inte. Men det lutar starkt åt at hon inte vill utveckla relationen till än mer intim än vad den redan är.

Så det stora problemet är övergivenheten! Vad finns det för råd att få för att lösa detta på bästa sätt - vad det nu är? Eller jag är tacksam för alla tankar som kan dyka upp! Känslan inom mig skriker att jag ska lämna henne - trots att hon är en underbar person! Står inte ut med några tankar nu!

Finns det någon utomstående som du litar på, prata ut och bolla tankar med annars om det går så sök professionell hjälp med mediciner men svårt med dagens sjukvård tyvärr.

Om inte så självmedicinera hårt! Det har människan sysslat med i urminnes tider.
Lycka till

Det är dock inte så lätt att medicinera mot. Samtidigt självmedicinerar jag enbart men när jag gör det mot detta slutar det i att jag blir stupfull för som sagt är detta en så sjukt stark känsla att det inte är så enkelt att trycka bort.

Så i huvudet cirkulerar nu till 100% att jag kommer lämna min bästa vän då jag annars enbart kommer må på detta sätt. Och sen försöker jag intala mig att jag inte är en av hennes bästa vänner. Många saker som tyder på det just nu!

Du har kärat ner dig i din vän och du beter dig som om ni vore ihop.. Väx upp..

"du måste ställa upp för mig nu, och även 100% extra idag, med tanke på att jag mår såhär" hon måste ingenting, det är dina egna jävla problem som du ska handskas med.

Hon är inte din morsa, sluta låtsas att hon är det.

Ja det är väl klart, du försöker ju ligga med henne och går runt och tror att ni är ihop.

Tror inte du har förstått något om vad övergivenhetskänslor är. När du vet det kan du återkomma och diskutera! Jag är inte ens kär i henne! Älskar henne som människa! Men saker gick åt helvete när jag kände mig övergiven i vissa stunder! Det ligger djupt rotat från barnsben! En av de värsta känslor som existerar! Grov ångest!

Googlade och hittade inte mkt till svar. Har du hittat på det här ordet själv för att ha något att skylla på?

Du kände dig övergiven utav en vän, när hon vad? Gick hem med någon kille från krogen?
Kan inte du ta hand om dig själv när hon gör sånt? Eller måste hon bära runt dig som en ryggsäck för att du ska känna dig trygg?

Sök på övergivenhet och sen bör du kunna hamna på någon terapisida. Alternativet är att du söker på livstema övergivenhet. Lägg till radio1 i sökningen så kan du höra vad Eva Ruuz har att säga om det i 90 minuter med samtal - där de flesta samtalen inte berörde det riktiga ämnet dock... men hon introducerar det hela på några minuter.

Jag klarar mig fint själv. Men det har kunnat vara perioder när jag är extra känslig och hon ändrar planerna och jag känner mig övergiven. Säger inte att jag blir övergiven men känslan triggas så starkt av vissa faktorer så det blir sjukligt värre. Möjligen spelar det in att jag träffade en tjej på Öland som jag blev lite förälskad i. Så även den känslan fanns inombords.

Det är lite som att säga, måste ambulansen hämta dig när du blivit påkörd i våldsam fart? Du kan väl klara dig själv, upp och hoppa och skrapa av gruset eller kryp hem om benen nu bröts! Vissa situationer är människor i ens omgivning viktigare än andra. På ett bröllop är det ju rätt primärt att ens partner dyker upp t ex, kul få ett sms två minuter innan "jag har dragit till Thailand och ska knulla runt".

Vill även tillägga att vi varit ute på krogen tillsammans och hon letar killar och jag tjejer. Spelar ingen roll vad som händer en sån kväll. Det är helt andra situationer jag pratar om och oftast när jag redan haft separationsångest över en trevlig vistelse på Öland. Jag har svårt att landa då och kraschar oftast. Då är hon ett oerhört bra stöd eftersom hon är den enda jag känner i Stockholm! Men som sagt, sök och du ska finna många svar i vad allt grundar sig i. Det kan nog vara liknande känslor som dyker upp hos de som är svartsjuka men det triggas av andra saker och beror på andra faktorer men är ev ngt enklare att hantera tror jag via olika lösningar!

Förlåt men du låter som en väldigt klängig person. Du verkar vara den typen av person som man känner en plikt av att umgås med, snarare än ett nöje.

Orkar inte läsa hela dygnan. Sorry!

Övergiven blir alla mer eller mindre. Det som inte dödar dig, gör dig starkare. Tillslut blir man rätt härdad mot sådant här. Klart man bryr sig, men livet är inte alla gånger vackert. Men om livet alltid skulle vara vackert, så hade det inte funnits någoting som är vackert...

Om sanningen skall fram, ingenting varar för evigt.

Förlåt, men du låter som en väldigt störig person som måste påpeka vad enligt dig är fel på folk, så att ingen ser dina egna fel.