Citat:
Ursprungligen postat av
Stivali
Lite intressant att Roma faktiskt varit väldigt framgångsrikt på senare år. Man tänker sig ju ofta att det är en klubb i svår motgång. Bilden av Roma som poppar upp i huvudet är ju kanske mera tiden från Nisse Liedholm till Spallettis första sejour. Den galna tiden under Dino Viola & Franco Sensi.
Jag slänger ut en svår fråga. Vilken är eran tränarfavorit i Roma efter att Fabio Capello lämnade 2004?
Post-Capello. En kul och tuff utmaning. Som det inte finns nåt facit på.
2004-2005 va ju ett kaosår, som man på håll kan tro va lite Zamparini de lux. 4 tränare på en säsong. Men så va ju inte fallet. Prandelli lämnade för att frugan insjuknade. In kom Völler, men han stannade väl 5 matcher innan han självmant klev av. Delneri ersatte och försökte spela kantspel med ett lag utan kantspelare. Gick så där och Conti fick avsluta säsongen som caretaker.
Spalletti tog över. Baby-Roma utan prima punta gjorde succe. Världen hyllade Roma och Spalletti. Framtidens fotboll spelades av Roma och jag minns framförallt en match borta mot Real. Aquilani och De Rossi i sparkdräkt. Den förstnämnda hade två äckligt hårda och välplacerade skott från långt håll inom loppet av 2 minuter. Många italienare, Panucci och Perrotta sticker väl ut. Och givetvis Totti. Som uppfann ordet falsk nia. Startade högt upp, sjönk ner och frispelade Perrotta, Vucinic, Menez eller nån annan. Totti bar Roma helt och hållet.
Men Spalletti lästes till slut sönder och kunde inte förändra till det bättre. In kom gentlemannen Ranieri, född intill Piramide (se tidigare inlägg). Tråkig och långt ifrån sprudlande a la Spalletti. Men effektivt. Hans första säsong såg vi med en timme kvar av säsongen ut som seriesegrare. Men icke. Och han kapades som den eviga förloraren. Bytte ut Totti och De Rossi i halvtid mot Lazio. Gick då från underläge till vinst. Men jag minns mest när han manövrerade ut Bayern Munchen på hemmaplan. Ett mästerverk. 1-2 blev till 3-2 vill jag minnas. Som en lektion i taktik. Så barnsligt enkel efteråt så även vi på flashback förstod. Men det gjorde inte Hoeness i Bayern Munich. Sortin var besk. 3-0 borta mot Sampdoria blev till 3-4. Totti va inte skitglad heller.
In kom ungdomstränaren Montella som lite caretaker. Jag va missnöjd. Han gick tillbaka till Spallettis 4-5-1. Men det tåget hade gått. Han fick 3-4 månader på sig, va aldrig sagt nåt annat från början, men kändes mest som han försökte avsluta säsongen med någon form av värdighet.
Sen kom los americanos. Nu jävlar skulle det va slut på alla hedersamma finalförluster och andraplatser. Hela klubben skulle få ett ansiktslyft. Luis Enrique kom in. Såg bra ut, men han gjorde det förbannat oförnuftiga att försöka sätta Totti på plats. Ut i kvalet i Coppa uefa (eller om det var europa league). Men starten av säsongen va ändå lite av ett fall framåt, även om många hade problem med spelsättet (som om Ranieri rosade marknaden…..). Men slutet av säsongen va tyvärr bara ett fall. Och spanjoren gick självmant. Till mitt förtret faktiskt.
Men nu kom Zeman tillbaka. Ett populistiskt val. Roma hade försökt fått inom bland De Rossi sr året innan, hade nog varit bättre. Magin fanns inte där, och tjecken körde fast. Ersattes snart av Andreazzoli som caretaker. Ingen succe, lite mellanmjölk. Tog laget ändå till final i italienska cupen.
Men säsongen efter så var det Rudi Garcia. Som gick ut hårt som satan, brandtal, psykologi och ett självsäkert sätt att spela boll. Första säsongen va en succe. Tyvärr så gick ju Juventus som ett dopat ånglock och vann likförbannat serien med 50-talet poäng eller så. År 2 va lite krampaktigt och poängutdelningen, men nu va Juve mänsklig. Men vi slutade tvåa och inte ens nära scudetto.
Krampen fortsatte och han ersättes vid jul av Spalletti. Som inte alls fått till det som sist.
Så vem är bäst…
Zeman är för alltid favoriten. Ranieri är på god andra plats och förtjänar kanske att gå förbi tjecken, men sånt är ju irrelevant i frågan. Spalletti gjorde revolution förra gången i Rom, men är en ärkemupp nu. Garcia kunde jag sympatisera med. Till en början. Dom andra har ju mest varit nåt som bara passerat. Så jag vettefan. Rent objektivt så borde svaret bli Spalletti. Men rent objektivt så är han en skithög. Så rent subjektivt så låter jag Zeman och Ranieri dela på äran. För personerna som dom är, och för bristen på värdigt och rakryggat motstånd.