Varför känns barndomen så avlägsen?

Att man har tex. svårt för att komma ihåg namn men minns episoder från sin barndom är inte konstigt då vi har olika sorters minnen och vi kan ha olika bra förmåga bland de olika sorters minnen vi har.

Citat:
Det explicita minnet lagrar fakta, det vill säga speciella händelser.

Det explicita minnet kan i sin tur delas in i:

Episodminnet där upplevelser lagras.

Det semantiska minnet lagrar kunskap och fakta.

Det implicita minnet (procedurminnet) lagrar "know-how", det vill säga hur man gör när man cyklar eller går på två ben. Eller talar ett språk. Väl inövade/automatiserade procedurminnen blir permanenta och försvinner inte ens vid Alzheimers demens.

Korttidsminnet.
Slut citat.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Minne

Vi upplever ofta att tiden går fortare ju äldre vi blir.

Citat:
Vår uppfattning av tid är mycket olika från en situation till en annan och från människa till människa. Man kan inte generellt säga att tiden går snabbare för äldre personer – många äldre tycker att tiden sniglar sig fram – men det finns mycket som tyder på att vi uppfattar tid i förhållande till vår ålder. När man är fyra utgör ett år en 1/4 av ens liv, men för en 80-åring utgör ett år bara 1/80. För varje födelsedag utgör det år som gått en allt mindre del av ens sammanlagda livslängd. Det är alltså inte underligt, om några av åren smälter samman i minnet och tycks ha gått betydligt fortare än vad de egentligen har.
Slut citat.
http://illvet.se/manniskan/aldrande/...-vi-blir-gamla

Vi upplever också generellt mer när vi är barn/unga och får nya intryck och lärdomar, då kan tiden upplevas gå mindre fort, därtill så har ett barn som i exemplet ovan ett kortare liv att se tillbaka på och då kan ett år upplevas som en evighet. Det kan påverka vår tidsuppfattning när vi är äldre och nya intryck blir färre och färre så kan tiden upplevas gå fortare.

Jo, men det är ju även så att vi som barn helt enkelt inte har någon "erfarenhet."
Dvs vi har inget att jämföra med.
Därför upplever barnet att sommarlovet varar för evigt - eftersom det inte har 30 andra somrar att jämföra med, eller 400 månader att jämföra med.

Det får barnet att mer "leva i nuet" kan man väl säga.


Men det TS efterfrågar - varför vi upplever att minnen från barndomen är mer avlägsna, det beror på dels det här jag ovan skrev om - att vi som äldre helt enkelt har hunnit samlat på oss en väldigt stor mängd senare minnen.
Men även att minnena rangordnas utifrån tidsaspekten. Det är en del av det abstrakta tänkandet. Vi vet vad som är ett äldre minne (trots att minne som minne egentligen bara är information, bilder etc).
Men vi lagrar det i relation till motsvarande dimension - tidsdimensionen alltså.

Dvs vi brukar slarvigt säga att vi har 5 sinnen.
Men det stämmer inte, för vi har många fler sinnen än så.
Och bland alla dessa är vår förmåga att relatera till dimensionen Tid. Inte bara intelektuellt, utan biologiskt.


Och, för att ytterligare provocera - vilken relation har Erosion till minnet?
Erosion är ett fysiskt faktum. Ju äldre något är, ju mer eroderar det.
Varför skulle det inte vara detsamma för hjärnans beståndsdelar? De är ju trots allt bestående av samma fysiska byggnadsstenar som resten av det synliga universum är uppbyggt av.
Så, med det i åtanke blir varje minne uppfattat som "tidsbundet" i relation till hur mkt det har eroderat bort.
Ett minne med mkt erosion uppfattas som väldigt gammalt, men ett minne med bara "lite patina" som ett mer nytt minne.

Och det är ju också så att ju mer man tänker på ett minne, ju mer man aktivt använder sig av ett minne, ju fler "kontaktpunkter" får det rent fysiologiskt/neurologiskt inne i hjärnan. Att återuppleva ett gammalt minen innebär alltså att anlägga fler och fler nya nervvägar till det.

Det är därför tex senildementa kan minnas sina gamla minnen bättre än de nyare. För de äldsta, mer återupplevda, minnena har fått så många nya vägar att det är svårt att klippa bort alla.
Erosionen, som alltså är själva seniliteten, den har inte hunnit gå på djupet, utan bara rostat bort de översta lagren - precis som vilken annan erosion som helst alltså ...



Så - våra barndomsminnen upplevs alltså som avlägsna beroende på att de dels uppfattas av vårt sinne för tids-dimensionen, och dels eftersom minnet har fått tillräckligt mycket "rost" över sig. Dvs patina, erosion.

Kanske vi hade fått bättre minne genom att dricka lite rostskyddsmedel?
Men ta mig inte på orden där =)

Hur då? Folk är nog rätt så selektiva i sin nostalgi. Jag tror väl knappast att en person som blev misshandlad av sina föräldrar i barndomen sitter och är nostalgisk över det.

Däremot kan man väl vara nostalgisk över mer positiva aspekter av barndomen. Friheten från övergripande ansvar, exempelvis. Den ungdomliga energin och lekfullheten. Nyfikenheten att testa på nya spännande saker. Idrottandet. Tjejer eller killar. Eller vad som helst.

Vad är förföriskt lögnaktigt med detta?

Med nostalgi menas " i stort sett angenäm men möjligtvis också lite sorgset tillbakalängtande känsla av igenkännande av något (positivt) som varit tidigare, eller situationer som ger upphov till denna känsla" man kan alltså inte bli nostalgisk över att man blev misshandlad.

"Det var bättre förr" Människor vill ibland gärna komma ihåg det roliga och förtränga det tråkiga.
Lumpen var egentligen pisstråkig och jobbig men de klassiska lumparhistorierna är fulla av skratt och "fan vad roligt vi hade", och även riktigt tråkiga saker kan man ju ibland skratta åt efter en tid.

Alla jular var vita när jag var barn! så minns många sin barndom fast sanningen är att många fler jular inte var vita (när man kollar statistiken, om man inte bor långt norrut)

Med "Nostalgin är en förförisk lögnare" menas ungefär att när man drömmer sig tillbaka så minns man inte "tristessen och det hårda livet att mjölka kossan kl fyra på morgonen i en kall ladugård" utan man minns att man var ung o frisk och att man dansade på bryggan och det var sommar och sol. = "Nostalgin förför och ljuger för oss"

Ja det där var alldeles förfärligt pessimistiskt men helt sant.

Bara för att folk har positiva, eller positivt sorgsna, minnen av sin barndom betyder det väl inte att de måste vara förljugna?

Jag känner inte så i alla fall. Och folk brukar kalla mig cynisk, så jag är definitivt ingen person som har fluffiga föreställningar om saker.

Nej så klart inte. Majoriteten av alla människor har säkert med all rätt en ganska positiv bild av sin barndom.

observera också att citat och ordspråk ofta inte är en ordagrann, exakt och absolut sanning som gäller för alla i alla lägen.

Kan känna igen mig i TS känsla att barndomen känns väldigt avlägsen. Om jag går 10 år bakåt i tiden till 2006 så känns det ändå som att det är ungefär som idag. Jag är samma jag som jag är idag, bara lite yngre och i en lite annorlunda livssituation. Men går jag ytterligare 10 år bakåt, alltså till 1996 så känns det som att förflyttas 100 år bakåt i tiden. Mitt 1996 års jag är inte samma jag som idag. Det är som att det var ett helt annat liv, där jag ser mig själv i en tredjepersons-vy. Det finns helt klart en gräns mellan 1996 och 2006 där jag gick från mitt "gamla" liv till mitt nuvarande.

Kanske har det med vilket liv man lever att göra. Som 8-åring hade man inget schema, inga måsten, inga ärenden man måste göra o.s.v. Allt handlade om att leka, och allt jobbiga runtomkring sköttes av ens föräldrar. Man gavs mat, kläder, leksaker o.s.v.. Som 18-åring var man tvungen att ta eget ansvar, på samma sätt som 28-åring.

Att barndomen verkar så avlägsen, även för äldre, kan alltså ha att göra med att en 18-årings liv har fler likheter med en 68-årings liv (50 i ålderskillnad) än en 12-åring (6 i ålderskillnad). Man utvecklas hela tiden, men skillnaden i hur man lever sina liv är som allra störst mellan barndomen och upp till 18-årsåldern. Efter detta blir förändringarna endast marginella. Man lever en "barnlivsstil" som är i det närmaste konstant fram till 12, sedan kommer ungdomsåren där allting förändras i snabb takt och från 18 års ålder lever man i en "vuxenlivsstil" som är i det närmaste konstant den med. Man kan alltså se det som ett trappsteg, där man har en horisontell linje (barndomen), följt av en vertikal linje uppåt (ungdomsåren) som sedan bryts av av en ny horisontell linje (vuxenlivet). Just den horisontella linjen separerar vuxendomen från barndomen och gör att barndomen verkar mer avlägsen.

Jag håller med skribenten som sa att man var en annan människa i barndomen. Ytterst få personlighetsdrag har jag kvar i dag från barndomsdagarna. Nästan allt har förändrats. Man har ett helt annat perspektiv på världen och helt andra uppfattningar om vad som är rätt och fel. Barnets naiva tro att världen är lätt är oåterkalleligt borta. När jag var liten och såg på nyheterna om kriget på Balkan, undrade jag varför de inte bara kunde skaka hand med varandra och sluta slåss. Någon sådan tanke slår mig inte i dag när jag ser allt jävelskap i världen.

Den tydligt skarpa skiljelinjen tycks gå någonstans i puberteten. För min del går den det år jag fyllde 16 och började gymnasiet. Jag började träna, jag började vara ute på kvällarna och helgerna och jag började träffa tjejer. Man fick helt andra intressen i livet. Det som tidigare var viktigt struntade man i, till förmån för mer vuxna intressen och sysselsättningar.

De stora förändringarna i minnet kom när ett annat ansvar kom. Oklart om det beror på det nya livet, eller om det har med hormonförändringar i kroppen att göra. Jag skulle kunna tänka mig att man upplever att livet börjat en ny "era" när man fått barn. Är det någon som fått barn som upplevt att åren innan barnen känns mycket mer avlägsna?

Jag är lite likadan... det är märkligt att hjärnan liksom suddar lite i närtid. Tror inte man kommer få "tillbaka" känslan för hur det var 1 år sedan eller 5-10 år sedan. Barndomen präglade nog en rätt bra misstänker jag. Det etsar sig fast.
Däremot gillar jag Tranströmers syn att vi är valv efter valv inom oss. Av åldrar då. Men också annat. Vi bär alla åldrar med oss på något vis. Som vi haft...inte de vi kommer få :-)

Började tänka klart först runt 1971. Så pass klart att jag insåg att det som är nu kommer att kännas avlägset. Så jag "recordade" några upplevelser mentalt, att LP-skivor faktiskt kändes som något nytt, fräscht, att den Tandbergförstärkare som jag använde och det Maxell UD-kassettband jag använde kändes som det nya. Var då gammal nog att ordentligt ta in att det ju skulle komma att finnas häftiga grejer framåt (var lite inne på typ Spotify, lagrat på data på nåt sätt, samtidigt som atomdrivna svävare och sånt, man gissar lite rätt och lite fel. Hur lyssnar man på musik år 2050?)

Men dessa händelser känns ytterst aktuella fortfarande. Däremot kan vissa grejer kännas oerhört avlägsna. Kom, sittande i en fruktansvärt obekväm husbil, igår att höra låten "Rubber Bullets" med 10CC på en "absolute"-nånting som polaren hade. Det kändes fruktansvärt länge sen den gången jag hörde den senast, kanske 1991, då på en pub där de spelade retrolåtar, och den gången kändes det oändligt långt sen jag hörde den gången innan dess. Där kändes tiden fruktansvärt avlägsen. Eller då man går i en stad man bott i, lämnat och inte besökt på många år.

Så, som flera sagt, det är ytterst olika med olika minnen.

Håller inte ett smäck med de som anser att man förändras så mycket. Träffade mina studiekamrater för en tid sen, ett gäng på 4 pers. Vi hade väl inte varit samlade på 15 år. Nya ansikten, rynkor och gråa hår. Men då vi suttit och pratat i en kvart var vi inne i identiskt samma roller som vi hade då. Trots att det låg eoner av erfarenheter, barn, karriärer och annat inemellan.

Och det jag var rädd för som 11-åring är det jag är rädd för nu också. Kan kanske kännas lite omvälvande då man är runt de 20, att hitta sina bäringar som vuxen tar en liten stund. Men sen är det same, same. Lite ungar, lite karriärer, lite katastrofer, man är ungefär den man alltid varit.

Ska jag ranka decennierna så är det nog så, att 60-talet känns mest avlägset, följt av 90-talet, 80-talet, 70 talet. 00-talet och 10 talet känns ungefär lika avlägsna. Åren 67, 92, 03 och 11 känns just nu jäkligt avlägsna. Medan 66, 78, 82, 87 och 15 känns mer närliggande. Hände mycket 66, kan jag säga. Seriöst tips - skriv dagbok!