Varför känns barndomen så avlägsen?

Låt säga att vi är 40 år gamla. Varken 30- eller 20-års-åldern känns då riktigt avlägsna. Minnena har inte hunnit bli alltför oklara. Men 10- och 5-årsåldern känns extremt avlägsna och nostalgikänslorna går på högvarv så fort vi tänker oss tillbaka till den tiden (eller är det bara jag?)..
Varför är det så?
Jag kan tänka mig att det är nära kopplat till att våra hjärnor inte hunnit bli tillräckligt utvecklade än och att minnena av den anledningen känns mer diffusa och speciella, men är det enda förklaringen?

Finns det någon evolutionär nytta med den här känslan av nostalgi och avlägsenhet till barndomen?
Blir kanske vår drift att överleva starkare med den sköna känslan av nostalgi och att vårt liv är speciellt eller blir det så att säga bara en bonus på vägen och inget som gynnat oss evolutionärt i någon högre grad?

Vad är en barndom. Vet hjärnan det? Man kan tvingas bli vuxen vid fem års ålder, man kan också vara ett barn resten av livet. Man kan vara älskad av båda föräldrarna och känna trygghet, man kan också vara utan föräldrar och ständigt känna saknad. Men någonstans där finns ju ändå leken, nyfikenheten och friheten av att bara vara. Det är väl just det som får en att känna genuina känslor som man alltid minns och återskapar samma känsla efter många år.

Nostalgin är en förförisk lögnare.

Jag känner på något vis tvärtom. Jag kan minnas långa, detaljerade episoder (till och med enskilda lukter och smaker) från min barndom med utsökt precision, men jag har mycket svårt att minnas ett sammanhängande händelseförlopp från en tidsperiod 5 eller bara 1 år tillbaka...

YMMV.

Tror som du att vi inte tänkte på samma sätt då, vi var bokstavligt talat andra människor på den tiden. Det är som att minnas ett tidigare liv.

Kan inte själv säga att jag upplever någon nostalgi när jag minns tillbaka barndom. Dock finns det troligen en evolutionär nytta med nostalgi. Om nostalgi är något slags trevligt minne, är det säkert bra för hjärnan genom olika signalsubstanser och stressreducerande hormoner, som stärker den egna överlevnaden och inställningen till att föröka sig och bidra till att avkomman kan hämta styrka och stressreduktion ur liknande nostalgiska minnen. Som då föräldern medvetet/omedvetet är med och påverkar. Man lever väl delvis genom andra, t.ex. när man ser barn i den åldern som skaffar sig de minnen som de nostalgiskt kan återuppleva på äldre dar. Därmed gör nostalgikern sig själv lite odödlig och har vidarefört något genom evolutionen. Tror säkert att hur gener slås på och av, påverkas av den naturligt förekommande kemikaliska och hormonella balansen i knopp och kropp. Som då har koppling till nostalgiska minnen.

Att nostalgiska minnen upplevs som mer diffusa och speciella kan nog vara gynnsamt och fungera som extra stimuli för hjärnan som då måste anstränga sig lagom mycket för att bli belönad. Typ, "ja, just så var det, ja!", efter ett tag.

Tilltalande tanke! Jag förstår vad du menar. Visst lurar man sig själv till stor del när man ibland förskönar gamla tider lite väl okritiskt. Som om de gamla tiderna på något sätt i grunden är annorlunda än de nuvarande tiderna. Men samtidigt kan vi väl inte komma ifrån att de gamla tankarna och känslorna faktiskt i realiteten medför en på sätt och vis egendomlig tillfredsställelse?
Det är få minnen som kan mäta sig med minnet jag har av de där soliga klipporna i skärgården när jag var i 5-årsåldern. Pappa var där och hans båt doftade av inoljat trä och bensin. Det läskiga mörka vattnet färgade klippkanterna gröna av alger. Jag fick absolut inte äta de där blåa giftiga bären som var lömskt lika blåbär och som växte intill klipporna och bara var aningen större än blåbär. Ändå minns jag att de var rödare inuti än vanliga blåbär och hade små runda hårda korn eller frön i sig och bären var aningen mer smaklösa än riktiga blåbär.
Det är sköna minnen, och de ljuger inte. Jag hade betalat för att få stå på samma klippa och se samma vyer igen. Nostalgi!


Det där känner jag igen mer än väl. Jag har minnen från när jag troligen inte ens kunde formulera meningar men mina vänners barns namn glömmer jag titt som tätt.


Ja kanske är det vad det till stor del handlar om - att vi var "andra människor" på den tiden. Och hur kan vi "minnas andra människors tankar" om inte diffust?


Ja, jag är inne på samma spår. Mår vi bra av minnena från barndomen och kan finna någon slags drivkraft och inspiration från dem så har de antagligen varit till evolutionär fördel.
Men det är väl kanske ingen överraskning att vår förmåga att minnas och dra lärdom av gamla misstag har gynnat oss genom tiderna.

Rumtid.
Det som hände förlängesen i tid är också långt borta i rum.
Det försvinner ur vårt synfält medans ny rum och tid flödar in i vårt fokuserade jag.
Vi har bara så mycket förmåga att se.
Och därför försvinner saker bortom horisonten.
Men att förnimma saker om en svunnen tid och plats är ju härligt.
Som att ställa sig med teleskopet och kolla bakåt i tiden.
Precis som när vi kollar ut i universum.

Vi har i vårat minne det observerbara universum.
Det finns en horisont i oss.

Gillar tanken!
Tror den där horisonten går vid barndomen. Skulle inte bli överraskad om en 30-åring känner mer avlägsenhet till 5-årsåldern än vad en 70-åring känner till 20-årsåldern.

Vid vilken "ålder" får universum sin horisont?
Skulle inte bli förvånad om den gäller dig också.
Omvandlad, fram och tillbaka.

Det beror på från vilket perspektiv vi betraktar universum. Och hur vi tolkar "horisont". Har ens universum en horisont eller är det något du inbillar dig?

Det rullar på.
Och vi är.
Ett fokuserat jag.
Som skramlar ihop oss.
Till en låt.