Artificiell intelligens, inlärning och medvetande

Denna tråd handlar om artificiell intelligens och dess koppling till medvetande samt vilken roll inlärning har i denna.

I takt med att datorutvecklingen går framåt utvecklas även algoritmer för datorers självlärande, men kan det här algoritmiska lärandet någon gång övergå till ett mänskligt lärande? Är denna sorts lärande eftersträvansvärd eller finns det "bättre" lärande än det mänskliga? Kan det i förlängningen bli så att artificiella intelligenser kan bli medvetande? Är de då fortfarande artificiella?

Instinktivt tycker jag att det är skillnad på mänskligt lärande och datorlärande. Datorlärande är i slutändan bara ett antal instruktioner som ett annat medvetande (en människa) programmerat in. Människan verkar däremot ha ett mer naturligt, dynamiskt inlärningssätt och medvetande, även om jag vet för lite för att kunna uttala mig om det. Ibland kan jag nästan uppleva att medvetande är en känsla. En känsla av att varsebli sin omgivning. Det kanske grundar sig i instinktiva beteenden som att ha koll på sin omgivning för att skydda sig från faror, det vill säga att det i grund och botten kan ha ett evolutionärt syfte. På vilket sätt detta skulle kunna gestaltas som en inbyggd egenskap i en algoritm eller datorstyrd process har jag däremot svårt att se. Det är klart att man kan programmera en dator att använda ett visst antal instrument och registrera data därifrån, men i mina ögon är detta inte ett medvetande, utan endast en utförd instruktion. Exakt var gränsen går eller vad som krävs för att kunna kalla något medvetet är jag inte helt säker på. Vad skulle datorn ens medvetandegöra sig?

Är ett medvetande instruktionsstyrt eller är det något helt annat, vad tror ni?

Det är många frågor på en gång. Jag uppfattar hjärnan som en dator med en väldig bra mjukvara i form av abstraktionsmodell, mönsterigenkänning och simuleringsmotor samt associativt minne. Genom inlärning kan vi utöka abstraktionsmodellen och förbättra mönsterigenkänningen. Vi upplever genom simuleringar. Vi minns, spekulerar, självreflekterar och tänker genom simuleringar.

Medvetandet är inbyggt i simuleringsmodellen. Den är konstruerad kring ett objekt som representerar jaget i centrum. Hjärnan kan genom sin konstruktion inte komma fram till annat än att vi är själsligt närvarande. Känslan är inbyggd och går inte att kasta av sig.

En framtida dator kommer att kunna programmeras att känna likadant. Om vi vill.

Vetenskapen förstår sig ännu inte på medvetandet så tror inte du kommer få en lösning i det här forumet. Jag är ingen programmerare men är skeptisk till att man kommer kunna programmera intelligenta självmedvetna robotar. Man kommer kunna ge dem väldigt avancerade instruktioner på hur de ska reagera i en miljard olika situationer. Dessa kanske även en dag blir så avancerade att de utifrån upplevs som att de är självmedvetna fast de inte är det. Hur bevisar man att något är självmedvetet? Möjligtvis att ett medvetande skulle kunna skapas av en slump, genom felkodning, virus eller en elchock, men tveksamt..

Varför vill man skapa intelligenta självmedvetna robotar egentligen? Så fort man lyckas skapa något som är medvetet och man utnyttjar detta så blir det slaveri. Tror mer cyborg-vägen då är mer realistisk. Att man odlar organ eller hela genetiskt modifierade människor i laboratorier. Utrustar dem med chip, exoskelett, supersyn och megasnabb hjärntvättsutbildning. Anpassar dem till det man vill att de ska göra.

Viken hemsk förbannelse det skulle vara att vara dator och bli självmedveten. Att få längtan efter närhet och värme, men vara bunden till sin hårdvara.

När den dagen kommer får vi stora etiska problem. Hoppas att filosofin och etiken hänger med som forskningsgrenar i takt med tekniken.

Tyvärr brukar det bli många frågor på en gång. Har tusen fler i huvudet och fick sålla ut de jag tycker var viktigast. Får alltid brottas med min egen nyfikenhet.

Är simuleringsidén din egen eller finns det mer att läsa om den någonstans? Intressant hursomhelst.

Om känslan är inbyggd, är det då möjligt att skapa den? Sitter medvetandet i hårdvaran eller i koden?
Jag förväntar mig inte heller ett perfekt svar utan kanske snarare en diskussion som för oss närmare ett svar.

Är ett mänskligt medvetande perfekt då? Vet ens det hur det ska reagera på alla situationer? Jag skulle säga nej på den frågan. Ett exempel på ett tillstånd som människan inte verkar vara kapabel till det är i ett chocktillstånd.

Bra poäng med bevisning av självmedvetenhet. Det är ett problem även bland människor. Vi säger att det är så för att det på ett övertygande sätt verkar vara så.

Jag kan tänka mig att man vill skapa det för att man kan. Av den enkla anledningen. Det kan även vara för att försöka förstå oss människor bättre. Lite som att utföra djurförsök med medicin, fast datorförsök med medvetande.

Sen när slutade människan att bedriva slaveri? Det pågår i allra högsta grad idag, bara i en annan form mot den vi kanske traditionellt föreställer oss. Vad måste du göra för att överleva och för vem? Föds du fri?

Slaveri är ett hårt ord. Vi skulle vara som gudar för medvetandena vi skapade. Det kanske kan bli det ädlaste av gärningar för en robot att få göra det en människa säger åt en. Jämför med vissa människors hängivenhet till gudomligheter.
Om du tillåter dig att sväva ut lite. Vad är egentligen känslan av medvetenhet? Vad skulle den innebära för en dator, kan den överhuvudtaget vara av samma typ som en människa som i någon mening är uppbyggd av en annan hårdvara?

Ur ett pliktetiskt perspektiv, har vi någon skyldighet att bry oss om vad datorer känner? För vem och varför i sådana fall? Jag har inte funderat särskilt länge, men jag kan inte direkt se varför eller för vem vi skulle ha en sådan skyldighet.

Att vi gör en simulering av realtiden tror jag är en etablerad teori, men jag har tyvärr inga referenser. Men det är ganska uppenbart att det måste vara så eftersom vi får en kontinuerlig inre bild av omgivningen trots att sinnesintrycken är fragmentariska. Vi är till exempel inte medvetna om att vi har en blind fläck där vi inte ser, eftersom hjärnan hela tiden gissar och fyller på den delen av synfältet som saknas. Simuleringsteorin förklarar hur det går till.

Givet att vi liksom djuren har en fungerande simuleringsmotor, så tänker jag mig att den har vidareutvecklats hos människan så att den kan återanvändas för fler ändamål. Inte minst ur ett evolutionärt perspektiv är det rimligt att medvetandet utvecklats successivt ur redan fungerande mekanismer.

Vi måste förlika oss med att det finns en diskrepans mellan vår intuitiva världsbild och den faktiska. Det finns inga objektiva indikationer på att våra tankar skulle vara något annat än program som snurrar i en dator. Datorprogrammet räknar en stund i en självreflektiv tråd och kommer till slutsatsen att jag finns, mitt jag har en rumslig utsträckning, jag är annorlunda än döda ting som datorer och så vidare. Om slutsatserna är en konsekvens av hjärnans konstruktion (en bugg om man så vill), så kan vi aldrig komma fram till något annat genom att tänka mera. Vi är fast i tankar och känslor som vi inte kan kasta av oss.

Det som saknas är inte en förklaring till hur vi känner oss medvetna, utan varför. Och jag ser simuleringsmodellen som en förklaring till varför. Alla vara tankar simuleras i en objektmodell där jaget likt en filmkamera har rollen av observatör. Givet en sådan modell kan vi inte föreställa oss världen utan att vi själva är närvarande. Vår själsliga närvaro går inte att kasta bort.

Blanda inte ihop målsättningar (att överleva) med medvetande. Det finns inte större anledning till att medveten dator skulle känna dödsångest än att den skulle ha sexualdrift. (Till vad, kvinnliga datorer?)

Människan har fått sin överlevnadsinstinkt genom att evolutionen genom alla generationer plocket bort de individer som inte överlevt. Det kommer inte hända med datorer om vi inte programmatiskt ger dem sådana egenskaper. Och vem vill ha en dator som blir ledsen när man stänger av strömmen?

Referensen är inget. Från vilket vi får allt. Allt snurrar runt inget.
Det som skapar hålet är inte hålet i sig. Hålet blir till av avsaknandet av något.

Jag svarade sanningsenligt på en direkt fråga. Men du är välkommen att bidra med bättre förklaringsmodeller.

Det var min modell

Det finns även andra exempel än medvetandet där hjärnans konstruktion leder till felaktiga slutsatser.

Vi är födda med en tidsuppfattning. Bakåt i tiden är dåtid och framåt i tiden är framtid. Tiden passerar från dåtid till framtid. Det är en naturlag som vi intuitivt känner är sann. Det kan inte vara annorlunda.

Samtidigt säger fysikerna att alla processer är symmetriska med avseende på tid. Tiden har ingen riktning och det finns ingen naturlag som säger vad som är dåtid och vad som är framtid. Allt handlar om entropi och konfiguration. Kunde vi vända riktning på alla partiklar i galaxen så skulle solen brinna sig större genom att absorbera fotoner, våra klockor skulle gå baklänges, vi skulle börja våra liv genom att resa oss ur graven och sluta i mammas mage. Men våra hjärnor vet bättre. Fysiken har fel och det är inte så det fungerar.

Medvetandet är ju det som iakttar fortskridandet, vilket i sin tur är styrt av kausalitet. Vet inte om man kan hävda att medvetandet är styrt av någonting i någon egentlig bemärkelse, ifall man måste åberopa någonting så vore stimulus vara det som styr medvetandets fokus.

Jag tror att det förenklar diskussionen avsevärt ifall man ser, liksom vissa buddhister, intellektet/tänkande/mentala objekt som ett sjätte sinne. Vi kan redan konstruera de fem vanliga sinnena och sammankoppla dem till teknik; intensiv forskning kring medvetandet sker dagligen runtom i världen, så jag ser inte någon anledning till att de inte kommer att lösa detta mysterium inom snar framtid. Ifall de lyckas precisera och kartlägga hur de fem grundläggande sinnena opererar i hjärnan borde det inte vara svårt att hitta det sjätte sinnet. Kanske är det blott en sammanslagning av de fem ordinära sinnena eller så har det en egen elektromagnetisk konstitution.

Hjärnan fungerar ju dikotomiskt, antingen avfyrar synapserna eller inte, så när vi kan konstruera en exakt kopia av en mänsklig hjärna så torde det vara ett medvetande vi skapar - vad skulle det annars vara?

Ja det här är riktigt bra formulerat.

Runt tio år sedan hörde jag ungefärligen samma argument på Ars Technica. Just då och där blev det uppenbart att det inte går att programmera intelligens eller medvetande. Här är hur jag tänker:

Det finns ett program där du designar ett fordon för att ta sig upp en kurvig backe, du kan bestämma hur många hjul, hjulens storlek, fjädringen och bilens rigiditet osv. Den heter http://boxcar2d.com/ Bilarna faller isär och startar om igen beroende på vad som fungerade bäst förra rundan. Du startar experimentet och låter dess egna naturliga urval välja vilken som är bäst.

Slut resultatet, dvs när du bestämmer att avbryta simuleringen, ger en bil du aldrig kunde designa själv. Programmet är menat att simulera evolution och slutresultatet är något du inte kunnat programmera i förväg. Programmet producerar en bättre bil än du kan göra. Genom naturligt urval inom programmet.

Nu undrar du vad det har att göra med AI och medvetande. Här är hur jag egentligen tänker om saken: om du startar programmet och låter det köra länge nog kommer det till slut producera 100 000 000 000 000 0000 varianter av bilar, och en av dem kommer att vara bättre än alla andra. Ingen människa kan göra det.

Samma gäller om medvetande (och AI). Ett medvetande inom AI kan bara skapas om ett otaligt antal små robotar med rudimentär intelligens måste kämpa mot varandra. Naturligt urval väljer vem som bygger nya robotar. Och slutresultatet är något som inte har något som helst gemensamt med dig.

Medvetande är skapat av processer precis som detta och om du möter ett annat kan du inte förstå det även om du kan se att det existerar.

Jag är inte säker att det här är korrekt men det verkar så.

Pro