Borderline & i en relation

Hej!
Jag har precis påbörjat en ny relation. Han är fantastisk och jag är väldigt öppen med att jag har borderline och hur jag mår. Han gör allt för att förstå och hjälper mig mycket. Har tidigare vart i relationer men inte sen jag fick "på papper" att jag har borderline. De andra har därmed funkat sisådär då jag alltid haft borderline även om jag inte vetat om det 100% själv osv.

Det jag undrar är helt enkelt om det är någon som har några bra tips? För mig och för honom. Någon som är i relation som funkar bra trots diagnosen? Vad hjälper er? Någon som märker något som funkar bra att göra mot er partner som är sjuk eller tvärtom? Vad är viktigt att tänka på för er?
Och gärna lite om hur ni fungerar i mono-relationer som borderline. Tack alla!


De jag önskar svar från är de som jobbar med diagnosen, har diagnosen själva eller ni som är tillsammans med någon som har diagnosen eller känner andra med den som är i förhållande osv.
Inga "lägg benen på ryggen och spring"-tips till honom, han ska ingenstans

och just ja. får alltså allmän hjälp i form av MBT-terapi och medicin etc och har kommit superlångt sen start men fler tips och info är alltid bra

Om jag vore din pojkvän skulle jag försvunnit likt en avlöning om jag hört att du har borderline. Jag säger inte detta för att vara taskig utan för att jag har upplevt det i verkligheten. Jag visste det inte då utan det har gått upp för mig långt senare att det var en sjukdom hon hade. Förmodligen visste hon inte själv heller förutom då vissa egenskaper som hon hade. Man bryts ner av att leva med en sådan människa, det är helt klart. Det är möjligt att din behandling gör det bättre eller bra, jag vet inte.

Läs i tråden om att leva med en tjej som har borderline.

(FB) Att vara tillsammans med en tjej som har borderline

Du läst uppenbarligen inte mitt inlägg
Och du verkar vara väldigt dåligt påläst om diagnosen, haha

Typiskt svar från en med borderline. Jag vet, jag har levt flera år med en som har det. Att ge dig råd är meningslöst då du ändå skulle förneka att felet ligger hos dig. Visst det kan bli bättre någon dag men sen är det tillbaks igen. Men lycka till men rådet till din pojkvän är att försvinna direkt!

Men skojar du? Jag har ju precis skrivit ett inlägg där jag vill ha råd? Självklart vet jag att felet ligger hos mig och min diagnos. Varför skulle jag annars be om råd som JAG kan göra om inget "var mitt fel"?

Chilla med attityden och inse att du inte vet allt om en sjukdom du inte har eller arbetar med för att du levt med en som eventuellt hade diagnosen.

Det enda som hänt här är att du uppenbarligen har svårt med läsförståelse. Så thanks for nothing and for the mansplaining.

Måste tyvärr instämma. Inte så att jag tänker att man är sin diagnos men borderline är faktiskt en stor del av vem du är och styr hur du reagerar. Jag hade också flytt så fort jag fått reda på att en framtida partner hade borderline hur hemskt det än låter.
/4 års erfarenhet av förhållande med kille med borderline

Tur att 80% blir friskförklarade och symptomfria efter terapin då

Källa på det? Låter ytterst osannolikt.

Bra att man kan bli diagnosfri men du blir ju aldrig frisk, du måste ju fortfarande kämpa med din diagnos dagligen även om du kanske inte har samma utsvävningar som förr.

Jag önskar dig det allra bästa, vill ingen med diagnosen något ont men jag kan inte vara i en relation med en sådan person.

Berätta, vad går denna terapi ut på och vad gör medicineringen med dig. Vilka bieffekter blir det istället? Vad tycker du själv är dina problem och din partnerns?

Jag har borderline och har varit i förhållande i över 4,5 år. Det var under denna tiden jag fick min diagnos, och nu är på väg att friskförklaras.

Det som funkat för oss är vår kommunikation. Öppet och ärligt. Vi pratar nästan dagligen om känslor.
Jag har jobbat mycket med är att tänka på att aldrig anklaga min partner, och inte heller fly så fort en situation blir jobbig. Dvs stanna i situationen med min pojkvän och berätta "såhär upplever jag det nu, så här känner jag just nu." Sen pratar vi om det. Ibland direkt, ibland väntar vi till jag återfått "sansen".

Skit i alla idioter som skriver att man inte kan ha en partner med borderline. Alla vi med borderline är olika och går inte att dra över en kam. Dessutom så om man är i behandling är de flesta på god väg mot ett bättre och friskt mående.

Jamen ser man på, ännu mer typisk förnekelse.

Gör din pojkvän en tjänst och avsluta er relation omgående. Och om du sen blir "friskförklarad" kan ni väll återuppta kontakten?

Du kommer bryta ner honom fullständigt med otrohet, humörsvägningar och liknande betende. Inte helt omöjligt förstör du även hans chanser till en normal relation efter dig också. Varför inte bara accepterara din diagnos och lev med det, utan att dra ner oskyldiga människor i ditt hål?