Citat:
Ursprungligen postat av
Jutt
Sanningen är ett fascinerande fenomen när man tänker efter. Sanningen finns alltid i atmosfären, även om den går att gömma under ett täcke med tanke på människans natur och psykologi.
Men om vi säger att jag skulle kasta en sten och den landade på ett ställe, då har ju den rörelsen blivit skriven i universum på grund av atomerna,molekylerna och energins rörelse. Sanningen går därmed inte att påverkas, enbart manipuleras och göra om den till en osanning som en "sanning".
Sanningen påverkar även tankar då om man ljuger med människans natur och sade att denna sten aldrig kastades, då är ju fortfarande stenens rörelse registrerad i universums historia och därmed skriven i sanningens lag.
Då är sanningen den att personen ifråga som kom med påståendet att stenen aldrig kastades en osanning och sanningen är den att personen i fråga ljuger på grund av mänsklig natur samt psykologi.
Detta var ett väldigt ytligt exempel. men detta kan appliceras överallt i hela universum och över hela jordklotet samt över allt som hänt i historien.
Även tankar registeras i univerums sannings-lag som osann eller äkta. Hänger ni med?
Så är sanningen en universal lag som alltid ligger i atmosfären men den kan manipuleras till osanning men då är det inte en sanning om den manipuleras till en "sanning". För den äkta sanningen är redan skriven och registrerad i universum inom allt från: Tankar, rörelser, krafter, atomer, molekyler, energier med mera.
Sanningen kanske är en universal lag eller något annat, ingen vet precis vad sanningen kommer ifrån.
Sanningen kan ju skilja sig beror på vilka miljöer man hamnar i, som att kasta en sten där gravitation finns så kommer stenen att landa, men där inte gravitation finns så kommer stenen kanske att sväva i oändlighet vem ska veta det egentligen om man inte vet hur länge den ska sväva.
Tror inte att man ska börja röra sig mot något man inte vet, som det som finns ute i universum, då kan man börja leka med något som kanske är farligt.
Sanningen kan ses på så sätt att det finns en skapare till något objekt, den andra sanningen är den som använder objektet till att själv bli ett subjekt t.ex musikern spelade på fiolen.
Den tredje sanningen är den som försöker imitera skaparen eller musikern på så sätt att man tror sig veta fast man har ingen som helst erfarenhet av kunskapen att skapa eller spela, och vem är det som då som kan urskilja dessa? Det är skaparen med utförliga argumentationer, erfarenhet, medvetenhet över de små detaljerna, musikern såväl.
Imitatören kan spela på fiolen och framföra musik till en publik, men när man börjar prata om melodin, rytmen etc, samt hur fiolen är uppbyggd och av vilket material så kommer imitatören framstå som något annat än någon som kan sig grej, men fortfarande så ligger det en sanning i det att imitatören "kan" spela fast är väldigt bra på att manipulera sanningen för det är sanningen som skapar imitatören.
Men man kan hålla på i oändlighet i så fall då man själv inte är en skapare av universum om man säger så, därför tycker jag kanske att det är viktigare att vara ärlig mot sig själv för det är du som är subjektet i ditt eget liv där din syn är en återspegling på det som du sätter värde i när du ska t.ex gå över ett övergångsställe, lukten, hörseln etc det du sätter värde i blir din sanning. Men om man blickar på det från ett annat perspektiv med imitatören, så kanske man tror sig se huset i sig men när man kollar in detaljerna och märker ett farligt byggfel så sätter du värde i din blick och blir medveten över värdet av din kunskap, sanningen.
