Behöver råd, ta mig ur relation eller inte?

Hej!

Som titeln antyder behöver jag lite råd om jag ska ta mig ut ur min nuvarande samborelation eller inte. Vi har varit tillsammans i 3,5 år, pluggat, bott i hyresrätt och bor nu i en fin bostadsrätt centralt i en av mellansveriges större städer. Båda arbetar och drar in gott om slantar till hushållet, vi har dock separat ekonomi med konto för löpande hushållsutgifter.

Bakgrunden att jag går till flashback och söker råd är att jag tidigare i mitt liv gjort slut med en partner lite väl förhastat, vilket jag än idag bitvis ångrar. Innan jag tar steget vill jag vara helt säker på min sak. Ska vi göra (ännu) ett försök eller är det dags att gå skilda vägar?

Följande bekymmer ser jag som stora problem i vår relation (utan inbördes ordning):

1. Vi kan inte prata om pengar utan att min sambo hamnar i försvarsställning. Till saken hör att vi har mycket gott om pengar. Varje gång vi talar om pengar slutar det med att vi blir osams. Jag tjänar mer men min sambo har ett större sparande sedan tidigare. I dagsläget vägrar jag göra annat än att dela allt 50/50 för att hålla om min egen rygg.

2. Vi har aldrig sex längre, om jag inte är ute och cyklar hände det senast i mars. Senaste två åren har min sambo aldrig tagit initiativ till sex. Jag känner mig inte alls uppskattad och vill inte i dagsläget ligga med min sambo.

3. Min sambo prioriterar sin familj till 100 %. Om jag har en avvikande åsikt leder det till konflikt och min sambo gör precis enligt sin plan. Slutar antingen med att jag följer med mot min vilja eller att jag stannar hemma. Det är inte ok att stanna hemma från kalas utan orsak i den släkten, varpå jag är "sjuk" eller hade annat inbokat. Min sambo kan inte acceptera att jag inte vill lägga ledig tid på skittråkiga släktmiddagar och är inte beredd att ta konflikten med sin familj. Jag jobbar bitvis väldigt mycket i veckorna och vill ha ett visst inflytande över min lediga tid. (Svensk familj om någon undrar)

4. Jag funderar konstant på hur livet skulle vara med en annan partner alternativ som singel ett bra tag. Både i jobbet och privat träffar jag människor jag gärna skulle kunna tänka mig att ha trevligt med. Jag känner mig inte kär längre. Bitvis får jag en stor klump i halsen vid fysisk kontakt.

5. Min sambo har ett sjukdomstillstånd som har stor humörpåverkan. Vissa dagar är helt enkelt fel dagar och då finns ingen ork överhuvudtaget. Problemet med detta är att frustrationen över hälsotillståndet tas ut över mig genom snäsiga/elaka kommentarer vilket jag inte tolererar. Jag är fullständigt livrädd att skaffa barn med min sambo då jag ser en risk att hälsotillståndet skulle kunna bli än värre p.g.a. stress och lite sömn. Kommer jag få dra hela lasset och ändå få skit av min sambo som mår dåligt.

6. Jag gör majoriteten av alla praktiska saker hemma, allt från städning till att hålla bilen rullande. Min sambo är tämligen rörig och har en mycket högre tröskel för oordning än jag har. Numera har jag slutat att bry mig om vad min sambo gör, jag ordnar allt jag tycker behöver göras utan att be om hjälp. Ibland känns det som jag bor tillsammans med ett barn.

7. Vi har aldrig roligt tillsammans längre. Relationen är i dagsläget inget mer än praktisk. Vi pratar aldrig om något djupt, framtiden, baktiden, eller något bortom helgens matinköpslista.

Det finns säkert ännu fler saker jag ser som bekymmer men det här är nog en tämligen bra sammanfattning. Vad säger FB? Är det bara att ta mitt pick och pack och sticka eller ska vi göra ett helhjärtat försök?

Hoppas någon orkar läsa, tack för hjälpen på förhand!

Läs din trådstart så trillar nog poletten ner vad du ska göra.

/ Leif

Vad är det som får dig att vilja stanna då? Betraktar man bara det du skrivit nu så ser det ju inte så glatt ut..

Vad FB säger vet jag inte, men jag säger att ni verkar helt inkompatibla. Ja du bör ta dig ur den relationen om det är så pass illa efter 3,5 år.

Det där var ju inte någon vidare munter läsning.
Du ska förstås gå, lämna och inte se bakåt.
Välkommen till en skön sommar som singel.

Nu är jag inte riktigt med på vad du menar. Tycker du vi ska försöka igen för att vi har en god materiell standard eller att jag ska stanna för att inte göra något förhastat?

Jag har gått i dessa tankar i över ett år utan att känna att det är bättre. Vi har åtskilliga gånger diskuterat vår situation men faller alltid tillbaka, vi vill olika och tar saker på olika sätt verkar det som.

I början av vår relation hade vi det väldigt kul, inte upplevt det tidigare med någon annan.

Trots att jag har stora bekymmer med sambons stora släktkalas kommer vi mycket bra överens med varandras närmaste familjer. Mina föräldrar vet till stor del hur jag tänker (om än inte alla detaljer) och tycker det är tråkigt, då de tycker mycket om min sambo.

Allt runtomkring klaffar, bortsett från oss, känns ofattbart deprimerande.

Jag tänker gå emot alla andra som svarat och säga att du kommer att ångra dig om du lämnar. Allt du räknar upp är skitsaker som går att lösa. Det kanske tar några månader, men vad gör det?

Det första du ska göra är att starta en dialog. Det kan vara knepigt i början, men återigen: vad gör det? Få henne att lyssna och lyssna på henne. Hitta var ni står nu, etablera var ni vill hamna. Självklart går det inte att rädda något om inte båda vill.

Det låter som att du redan har bestämt dig för vad du ska göra, men har svårt att det beslutet och vill ha någon form av bekräftelse att du tänker rätt. Det är svårt att sätta sig in i hur situationen ser ut när allt du skriver är för att rättfärdiga beslutet att lämna istället för att ge en objektiv bild av hur relationen ser ut.

Ni lever i en miserabel relation, med total avsaknad av intimitet, lycka, genuin kärlek till varann. Det är tryggheten som gör att du stannar, istället för att kasta ut dig själv i det okända och hitta en bättre lämpad kvinna.

/ Leif

Det är egentligen det jag tycker. Vi har haft en dialog ett antal gånger men jag har känslan av att vi faller tillbaka i våra respektive egna spår.


Både ja och nej. Försöker verkligen se på detta utifrån, är det så illa som jag tror eller har alla relationer dessa typer av bekymmer? Jag känner verkligen att jag måste tänka både en och tre gånger innan jag gör något dumt.


Tyvärr slår du nog huvudet på spiken, vi saknar lycka och kärlek tillsammans. Kan vi inte hitta det igen är det helt kört.

Det finns två sorters relationer. De förnuftsdrivna och de känslodrivna. Om din relation är mer som en affärsöverenskommelse än en behovsmotiverad så kanske du kastar bort din tid och energi på att bygga ett luftslott?