Citat:
Ja som SolumFortistEst skriver så ska HELA 'Disk 1' vara fri från partitioner inför installationen.
Nästan alla EFI/BIOSar behöver en omstart - ibland t.o.m en KALLstart - efter att man tagit bort diskpartitioner. Annars får inte det bootade OSet/installationsmediat korrekt information om placeringen av volymer på de anslutna diskarna. Så många (om-)starter av datorn får man ta sig tid till när man installerar på motsträviga diskar.
Mina "tre-år-senare"-kommentarer:
Om/När jag vill köra Win10 så vill jag förstås köra den senaste versionen/uppgraderingen/uppdateringen.
Eftersom det kommer riktigt rejäla uppgraderingar ca två ggr per år som jag därför har svårt att "tima" med mina egna behov och önskemål, så har jag "gett upp" att försöka upprätthålla en fungerande bootmeny mellan Win10 och andra Windowsversioner.
Dvs jag kopplar in andra diskar när jag vill meny-boota flera äldre Win-installationer, men kopplar ur dessa när jag sätter in Win10-diskar som jag vill hålla uppdaterade. (SATA-kontakterna är ganska snälla och PWR-sladdarna får oftast sitta kvar.)
Jag ser också att du har en annan disk med ca 8,4 TB data på, som jag förmodar att du vill ha kvar men inte har någon lättanvänd backupp på.
Den skulle jag personligen ABSOLUT INTE vilja ha inkopplad medan jag om-/nyinstallerar någon Win-verson alls, och inte heller när Win10 sätter igång sin bi-annual build-uppgradering. Bara för att känna mig helt säker på att den diskens partitionstabell och -typ inte blir "automatiskt uppgraderad".
EDIT:
Eftersom du uppenbarligen har tillräckligt intresse och resurser för att investera i bl.a 10TB-diskar, så skulle jag vilja rekommendera dig att ta dig över "virtualiserings-tröskeln". Det är ju det lätta och praktiska sättet att hantera boot-meny-problemet numera.
Jag bollar enkelt mellan ALLA Win-versioner samt de OS jag hellre kör, genom att virtualisera med ProxMox eller QEMU. Även MS Hyper-V funkar helt okej (och ingår i Win8 och senare), men är lite tristare att administrera i hemmamiljö/singel-dator server.
Nästan alla EFI/BIOSar behöver en omstart - ibland t.o.m en KALLstart - efter att man tagit bort diskpartitioner. Annars får inte det bootade OSet/installationsmediat korrekt information om placeringen av volymer på de anslutna diskarna. Så många (om-)starter av datorn får man ta sig tid till när man installerar på motsträviga diskar.
Mina "tre-år-senare"-kommentarer:
Om/När jag vill köra Win10 så vill jag förstås köra den senaste versionen/uppgraderingen/uppdateringen.
Eftersom det kommer riktigt rejäla uppgraderingar ca två ggr per år som jag därför har svårt att "tima" med mina egna behov och önskemål, så har jag "gett upp" att försöka upprätthålla en fungerande bootmeny mellan Win10 och andra Windowsversioner.
Dvs jag kopplar in andra diskar när jag vill meny-boota flera äldre Win-installationer, men kopplar ur dessa när jag sätter in Win10-diskar som jag vill hålla uppdaterade. (SATA-kontakterna är ganska snälla och PWR-sladdarna får oftast sitta kvar.)
Jag ser också att du har en annan disk med ca 8,4 TB data på, som jag förmodar att du vill ha kvar men inte har någon lättanvänd backupp på.
Den skulle jag personligen ABSOLUT INTE vilja ha inkopplad medan jag om-/nyinstallerar någon Win-verson alls, och inte heller när Win10 sätter igång sin bi-annual build-uppgradering. Bara för att känna mig helt säker på att den diskens partitionstabell och -typ inte blir "automatiskt uppgraderad".
EDIT:
Eftersom du uppenbarligen har tillräckligt intresse och resurser för att investera i bl.a 10TB-diskar, så skulle jag vilja rekommendera dig att ta dig över "virtualiserings-tröskeln". Det är ju det lätta och praktiska sättet att hantera boot-meny-problemet numera.
Jag bollar enkelt mellan ALLA Win-versioner samt de OS jag hellre kör, genom att virtualisera med ProxMox eller QEMU. Även MS Hyper-V funkar helt okej (och ingår i Win8 och senare), men är lite tristare att administrera i hemmamiljö/singel-dator server.
Tack iconicatab.
Jag får dra mig tillbaka, slicka såren och begrunda vad du säger.