För 9 år sedan satt jag på behandlingshem på grund av ett missbruk av gbl, benz och diverse andra preparat. Jag har testat det mesta men det var just gbl och benzo som jag tog i långa perioder, det var dem som hjälpte mig mest i min vardag och hjälpte mot min ångest.
Jag har sedan dess periodvis käkat piller, jag fick sobril på recept(1 månads tid), jag självmedicinerade mig med ikto(2 månaders tid och nu senast fick jag lyrica på recept och käkade dem i 2 månader. Alla dessa mediciner hjälper ju som ni vet i starten bara för att följas upp med otäcka biverkningar och till slut kommer ångesten krypande tillbaka när toleransen höjts.
De senaste 9 åren har jag festat med jämna mellanrum, jag har då ofta druckit alldeles för mycket och det har också hänt att jag tagit andra substanser under ruset. Skall tilläggas att jag under det senaste året även druckit måttligt(ca 4cl whisky) nästan dagligen. Jag känner mig aldrig tillfredsställd av bara alkohol och blir alltid sugen på andra droger när jag dricker(när det är fest). Det tror jag kommer av att jag inte klarar vara mig själv runt andra människor när jag inte tar CS eller benzo och kanske lite för att ruset på alkohol faktiskt suger?!. Jag känner dock inte att jag har haft problem med att kontrollera hur ofta jag dricker eller tar andra droger under de senaste åren, men jag upplever det ändå som ett problem att jag inte har någon kontroll i själva ruset och jag får alltid en sjuk jävla ångest av minnesluckor för att inte tala om den misär en kemisk obalans i hjärnan bidrar med när jag fått i mig något starkare.
Jag har nu bestämt mig för att helt sluta med alkohol också, jag har inte druckit på 9 dagar och OJ vad dåligt jag mår. Inte fysikt, men fyfan jag är så blå... Allting suger, jag vill inte göra någonting. Träning funkar inte vilket annars varit min räddning genom åren. Jag har normalt sätt en massa hobbys, men nu klarar jag inte att koncentrera mig på någonting. Jag har blivit som en jävla zombie, jag känner mig fångad av en mörk dimma som jag inte klarar bryta mig ur.
Jag försöker umgås med folk och hitta på saker. Men jag är liksom inte riktigt där, jag går bara runt och känner på en abstrakt smärta hela tiden. Jag försöker förklara för min fru vad det är som händer men jag kan liksom inte sätta ord på det heller.
Är det normalt att känna så här efter att man slutar? Kan det vara så att den alkoholen jag druckit skjutit upp mina undertryckta känslor som nu sveper över mig som en jävla tsunami och paralyserar mina tankar och dödar allt hopp?
Har någon upplevt liknande känslor och vill dela med sig? Är det bara att låta tiden läka detta, eller borde jag göra någonting?
Jag har sedan dess periodvis käkat piller, jag fick sobril på recept(1 månads tid), jag självmedicinerade mig med ikto(2 månaders tid och nu senast fick jag lyrica på recept och käkade dem i 2 månader. Alla dessa mediciner hjälper ju som ni vet i starten bara för att följas upp med otäcka biverkningar och till slut kommer ångesten krypande tillbaka när toleransen höjts.
De senaste 9 åren har jag festat med jämna mellanrum, jag har då ofta druckit alldeles för mycket och det har också hänt att jag tagit andra substanser under ruset. Skall tilläggas att jag under det senaste året även druckit måttligt(ca 4cl whisky) nästan dagligen. Jag känner mig aldrig tillfredsställd av bara alkohol och blir alltid sugen på andra droger när jag dricker(när det är fest). Det tror jag kommer av att jag inte klarar vara mig själv runt andra människor när jag inte tar CS eller benzo och kanske lite för att ruset på alkohol faktiskt suger?!. Jag känner dock inte att jag har haft problem med att kontrollera hur ofta jag dricker eller tar andra droger under de senaste åren, men jag upplever det ändå som ett problem att jag inte har någon kontroll i själva ruset och jag får alltid en sjuk jävla ångest av minnesluckor för att inte tala om den misär en kemisk obalans i hjärnan bidrar med när jag fått i mig något starkare.
Jag har nu bestämt mig för att helt sluta med alkohol också, jag har inte druckit på 9 dagar och OJ vad dåligt jag mår. Inte fysikt, men fyfan jag är så blå... Allting suger, jag vill inte göra någonting. Träning funkar inte vilket annars varit min räddning genom åren. Jag har normalt sätt en massa hobbys, men nu klarar jag inte att koncentrera mig på någonting. Jag har blivit som en jävla zombie, jag känner mig fångad av en mörk dimma som jag inte klarar bryta mig ur.
Jag försöker umgås med folk och hitta på saker. Men jag är liksom inte riktigt där, jag går bara runt och känner på en abstrakt smärta hela tiden. Jag försöker förklara för min fru vad det är som händer men jag kan liksom inte sätta ord på det heller.
Är det normalt att känna så här efter att man slutar? Kan det vara så att den alkoholen jag druckit skjutit upp mina undertryckta känslor som nu sveper över mig som en jävla tsunami och paralyserar mina tankar och dödar allt hopp?
Har någon upplevt liknande känslor och vill dela med sig? Är det bara att låta tiden läka detta, eller borde jag göra någonting?
