Scenskräck, vad ska jag göra?

Det började redan när jag var liten, mobbades för mitt utseende och massa annat trams, mitt självförtroende var inte så bra tills jag började på högstadiet och fick några polare här och där, var för det mesta för mig själv i ensamheten och hade inte ett intresse för att vara med vänner på fritiden, pågrund av vad? Jo för att jag var en perfektionist, jag betedde mig för moget och levde inte mitt liv som en tonåring skulle göra, mobbningen hade också lite med det att göra, jag började bry mig om mitt utseende för mycket och jag kunde inte sluta tänka på hur jag såg ut när jag kom i kontakt med tjejer och undvek sociala situationer i grupp och pratade inte så mycket, för att öppnar jag munnen så riktas all fokus på mig och det ville jag helst inte ha, jag gillar inte för mycket uppmärksamhet, och eftersom att jag ofrivilligt är en perfektionist så bryr jag mig om vad folk tycker om mig, jag vill helst vara neutral i alla sociala sammanhang och inte dra åt mig så mycket uppmärksamhet.

Senare i gymnasiet så hamnade min självförtroende i bottnet igen och jag umgicks med vänner men det kändes inte genuint, jag tänkte att dessa människor är sociala bara för att, ena sekunden kan de vara astrevliga mot dig och den andra sekunden kan de lämna dig ensam och röra sig mot gänget. Det handlade bara om en tillfällighet där man fick växla några ord, sedan så märker de att du inte är någon intressant person för att du inte är som de vilket resulterade för min del en begränsad kontaktnät på 2-3 polare där 1 av dessa är den enda personen jag har mest kontakt med.

Nu efter gymnasiet så är jag mycket för mig själv och mina kursböcker.. komplettera massa F, det somriga vädret och allt annat fint med sommaren ger mig djup ångest och jag känner mig väldigt instängd, vill träffa människor och bli socialt utåtriktad, men jag vet inte vart jag kan börja? Jag talar med en brytning och lever i förorten, den brytningen har förorsakat en osäkerhet på mig själv. Hade en arbetsintervju presentation på jobbet där vi skulle framföra en levnadslopp för personen som sitter bredvid genom att först ha en kort intervju med personen. Talaren hade snackat om företaget och massa annat, sedan kom vi till punkten där vi skulle presentera för de som fanns i rummet. Jag vägrade göra presentationen och lämnade rummet lika fort som jag kom in, mina händer svettades och jag kände hur jag nästan kunde bli medvetslös i rummet när talaren nämnde presentation ett par gånger.. jag försökte andas lugnt men det gick inte, tog inderal innan arbetsintervjun men det hjälpte knappt, så vad är det som egentligen kan hjälpa en icke botbar sjukdom som min?

Jag har inga svårigheter att kommunicera med människor 1 on 1, men känner mig ofta obekväm med människor som är bra på att prata då det är lätt för de att märka av ifall en person är socialt efterbliven eller socialkompetent. Det är just därför jag inte kan hålla ett tal framför flera människor, jag är inte tillräckligt redo för sånt? Vad ska man göra i mitt fall, blir det bättre av att läsa böcker som har med socialfobi att göra?

Jag behöver åtgärda detta snarast möjligt, har planer på att studera till Civ. ingenjör och då kommer vissa kurser i programmet tvinga mig att göra en presentation för de som finns i salen..

Dina s.k."sociala problem" är resultatet av samhällets normer och förväntningar på varje enskild indvid. Alltså hur vi förväntas betee oss i sociala situationer. Om du bryter mot några av dessa kommer det med stor sannolikhet göra dig mer självsäker och du kommer se allt i klartext. Att dina problem egentligen bygger på samhällets sociala konstruktioner som är svåra att undvika.



Se också människor som vilka andra djur som helst, eftersom människa.är ett djur med en bred tankeförmåga och kunna se samband i olika situationer. Tänk att vi i grunden består av celler som utgör våra vävnader och organ. Och då tänk på varför inte en kameleont är av samma betydelse som en människa.



Du behöver inte anpassa dig efter vad din art säger i princip åt dig att göra. Din vilja "begränsas" och mentala problem medföljer också.



Mitt största råd är att tänka så naturligt som möjligt, som att du aldrig hade blivit uppfostrad eller kommit i kontakt med ett samhälle med krav. Bortse från allt detta och var dig själv i ett naturtillstånd där du kan presentera vad du vill framför en liten grupp individer av din art.

NO-fap!

(FB) Utmaning: Inte runka under 2016! Join in fram till 31/12! "NoFap".

Jag tänkte precis som du nämnde i ditt sista stycke när jag satt där, men det är egentligen inte så enkelt och bara inbilla sig annat när man sitter där och ska vara beredd på att gå upp och hålla ett muntligt framförande.. det är saker som jag behöver ta tag i inombords, möta min rädsla gradvis, möta okända människor konstant och kunna vara den personen som sköter dialogen för det mesta, då kan jag tänka mig vara den personen som kan hantera ett framförande för ett rad med okända människor... för det är ju det vi brukar se när vi ser människor hålla en presentation, att de är snabbtänkta och är ganska mycket skämtsamma, så när de väl står där uppe och håller presentationen så har de inga alls problem för de har lärt känna nästan alla deltagare i rummet och denna sociala kompetens har de byggt på sedan högstadiet! Man kan höra på sättet folk talar om de är kunniga i dialog eller mestadels instängda och bara för sig själva.

Exakt. Det är självklart mer komplext som du säger vilket kräver kanske skulle kräva lång tid av övning för vissa individer. En bra sak för att undvika sådant är att ge sig ut på en resa själv om man nu har resurserna för detta och försöka komma bort från alla oskrivna regler i samhället som sätter press på majoriteten av alla männsikor i ett samhälle.

Då du är själv är det bara dina vilkor som gäller. Håll en presentation framför en sten och tänk sedan över orsakerna bakom varför du är lugn i den situationen men framför människor får du en slags "skräck känsla" som baseras på de här människornas åsikter kring din "sociala anpassning".

Att resa ut är en alternativ, men det skulle nog hamna på botten av listan när jag har provat på alla andra metoder som kan bota min scenskräck och min sätt att vara perfektionist och försiktig och stel i alla sociala sammanhang med okända människor.. Jag vill bli bättre på att vara avslappnad med okända människor och kunna skämta med kassörskan bara för att jag kan och för att det känns bra att jag kan! Men det måste finnas något jag kan göra här i Sverige för att åtgärde de problemet jag har, jag har som sagt en begränsat kontaktnät och vill kunna gå ut till allmänheten och lära känna nya människor och gradvist kunna tala med mer än 2,3,4 och 5 människor osv för att sedan kunna hålla presentation utan problem och få bort min perfektionistiska beteende genom att sluta plocka upp perfekta vänner och hänga med vilken människa som helst som är social kompetent dessutom.

"... och få bort min perfektionistiska beteende genom att sluta plocka upp perfekta vänner och hänga med vilken människa som helst som är social kompetent dessutom." ...som du så observant skriver.

Då så, då har du ju lite koll på vad du tycker är problematiskt i din kontakt med omvärlden. Med den insikten kan du ju hellre satsa fullt ut på din ambition att bli civilingenjör - i stället för att bekymra dig om vad omvärlden tycker. Att framträda/prestera/bli granskad...kommer du i vilket fall att bli-oavsett om du söker jobb som telefonförsäljare eller...civilingenjör. Kör hårt! (Du har inget att förlora, tro mig.)

Du är osäker på dig själv och självklart låser det sig för dig när du ska stå inför andra och prata.
För någon som aldrig stött på mobbning eller negativa kommentarer om sitt utseende eller persona finns oftast en grundsjälvkänsla som gör att det inte är några större konstigheter att få uppmärksamhet riktad mot sig, och är man avslappnad är det ju lätt att vara rolig och intressant.

Jag tror att det skulle vara bra för dig att bygga upp din självkänsla och ditt självförtroende.
Kanske har du även en släng av social fobi? Det kan man ju få hjälp med genom tex KBT.
Men för oss som gärna inte vill gå till psykologer eller terapeuter så kan man ju försöka förändra sitt tankesätt på egen hand. Ett bra sätt är att tänka lite filosofiskt, att tiden på jorden är begränsad och att ingen ändå minns vad du gjorde om hundra år. Så det enda rätta är att försöka leva och vara som man vill/är och skita i andras kommentarer och åsikter om en. Det finns alltid någon som inte kommer att tycka om dig eller tycka att du är ful, men om den personen inte betyder något för dig så vad fan gör det? Du tycker ju säkert själv att det finns fula, korkade personer. Men varför ska du begränsas av vad en för dig obetydelsefull person tycker om dig? Livet är för kort för det!

Jag sitter inte i någon milt tillstånd, tro mig, jag kan verkligen inte göra presentationer för flertals människor om jag inte känner de riktigt bra. Det handlar om att antingen bli en social jävel till fullo så att man så fort hamnar i ett rum med okända människor direkt skaffar kontakter, eller så går du den andra vägen genom att tro på sig själv och inte bry sig om vad folket i rummet/omgivningen tycker om dig. Jag tror att det är en lång process som man måste öva på inombords för att möta rädslorna, men jag vet inte vart jag ska börja? Jag är en introvert person, och jag säger inte det för att jag vill övertala mig själv om att jag är det och tvingar mig själv vara det, jag tror på att man kan förändras. Jag säger att jag är introvert eftersom beskrivningen hos en introvert passar in hos mig, att befinna sig i sociala sammanhang tycker jag är utmattande när jag inte har ett intresse för människorna och inte delar samma intressen och sånt, vill knappt öppna munnen och engagera mig i diskussionerna. Jag vill bli den personen som drivs av sociala sammanhang och få energin därifrån, att engagera sig i diskussioner med vem som helst och kunna prata med vem som helst, och inte vara rädd även med den brytning jag har då jag ska prata med människor som har ett bra flytande och begripligt tal.. ibland vill jag hellre vara tyst när jag är med ett gäng för att jag hör hur de samtalar om massa saker som är orelevanta och onödiga att ta upp, och jag hör hur de är engagerade i diskussionerna och visar ett ''falskt'' intresse för varandra när de egentligen vill bara visa att de är sociala.

Jag tror att anledningen till att jag inte pratar lika mycket som andra är mest för att jag inte använder det svenska språket så mycket och inte kan betona vissa ord så fint och pratar med den brytningen som många kallar för rinkebysvenska, då för att jag blev uppväxt där för det mesta i mitt liv och aldrig engagerat mig så mycket i det vardagliga livet för en vanlig svensk, tittar aldrig på SVT och dylikt och kan inte relatera till skämt som är från något svenskt tv program som ex on the beach eller så, jag tycker att saker som kommer upp i TVn är bara tidsfördriv, inget märkvärdigt... jag upplever att i dagens samhälle så är det sociala livet nyckeln för framgång, många människor idag har inga svårigheter att bli social med en okänd människa för de har bra självförtroende, kan relatera till olika saker när det kommer upp diskussioner och behärskar ett bra flytande språk. Ingen av dessa människor behöver käka betablockerar piller för att klara sig socialt eller gå på någon kognitiv beteendeterapi.. de lärde sig allt det här omedvetet genom skolan där de inte blev offer för mobbningen..

Jag räds för att skämma ut mig och därför vill jag helst undvika presentationer och dylikt, har framkommit att människor snackar bakom ryggen och framför mitt ansikte när jag gör fel, men inte varit det värsta. Att jag är perfektionist gör inte saken ännu bättre heller, jag vill bli av med denna sjukdom och att göra det på egen hand är inte så enkel för jag är min egen fiende just nu, jag behöver hjälp och rådgivning från någon som får mig att vinna över den socialfobin som råder inombords. På samma sätt som jag vann över fobin av att simma i djupt vatten då jag mötte min rädsla och dök ner i vattnet så måste jag även här möta socialfobin i stora sociala sammanhang där jag har stödet inombords som får mig att känna att jag är tillräckligt bra och att jag skiter fullständigt i vad folk tycker om mig om jag ska börja prata inför människor.