Finns det skönhet i lidandet, skönhet i allt? Är livet ett konstverk?

Din åsikt är vacker. Det du skriver är vackert. Slår vad om att du är vacker också.

Precis som att det vi skapar, kommer ur oss, blir vårt barn, så är det universum skapar, som kommer ur naturen, dess barn. Vi är, ur ett holistiskt perspektiv, precis som modernatur, med sin moderskärlek, ser sitt barn, det käraste som finns.

Med vänliga hälsningar,
Windom 'Nobody' Earle31

Det finns dock ett område som gör att jag blir väldigt mörkrädd, fullständigt uppgiven och förtvivlad. Något som gör ont ända in i själen, något som ger mig ett brustet hjärta, som gråter tårar av blod. Något som gör att man ute på jävligt djupt vatten, om man talar om det. Det är farligt att tala om sådana här saker, man kränker alltid någon, fast egentligen försöker jag bara hjälp till, visa det från ett annat perspektiv. Fast yttrandefrihet är väl bland det viktigaste som finns? Felet med mig är att jag har en stor käft, men det här tänker jag inte tala om. Så är väl en hycklare, antar jag. Men vem är inte det? Det är inte utan rädsla jag skriver de här trådarna, rädsla för att såra någon. Men är det inte vackert, att allt inte är vackert, att allt inte är menat att vara vackert, om ni förstår vad jag menar?

– Bruce Lee

Lär er av mig.

Med vänliga hälsningar,
Windom 'Nobody' Earle31

Windom 'Mystic' Earle31

Windom 'The Chosen One' Earle31

Du är ett övernaturligt väsen som bara exsisterar i denna exsistens.

Översatt till standardsvenska ifrån nyspråk: Stolle!

Håller med dig här. Det är inte för ens du gestaltar väsendet som skönheten kommer in. Man kan väl vidare säga; Misär kan bidra till att skönhet vidare skapas.

Vad är då den verkliga, verkligheten?
Är människan inte en del av naturen?

Jag menar att det redan är gestaltat, av universum. "Misär" är en gestaltning av verkligheten. Om man gestaltar misär så gestaltar man en gestaltning. Genom att sätta etikett på händelsen, så gestaltar du den.

Men beskrivningen är inte det beskrivna, och det beskriva kan man bara se utan att bedöma, annars skymmer din åsikt/ditt tyckande vyn. Hur kan man ta in något om man inte är tom? Kan man se något objektivt om man tittar ut genom ett fönster som är färgat?

Tänk om man gick runt på stan och sa sådana här saker? Man skulle bli stenad direkt. Det är farligt att vara filosof.

–Albert Einstein

Anser mig varken vara filosof (utan ordbajsare) eller en "great spirit" dock.

Med vänliga hälsningar,
Windom 'Gestaltningen' Earle31

Välkommen till filosofi-delforumet.

Med vänliga hälsningar,
Windom 'Ett varmt välkomnande' Earle31

Tror jag förstår hur du tänker ts. Att den symmetriska alt kaotiska omgivningen är i sig ett visuellt konstverk. Eller ser du på sinnets lidande som konst? De känns mer som en låsning. En konstform för mig måste vara ett öppet medium.

Precis.

Är inte skönheten med konst att inget är rätt eller fel? Det är upp till betraktaren att tolka och bedöma verket. Som konstnär vill man nog ha någon slags respons, oavsett om den är bra eller dålig. Det värsta är väl när betraktaren är likställd, för att då har betraktaren inte blivit berörd. Konst ska väl beröra? Är det konst annars? Livet ska väl beröra, är det livet annars? Lever man? Är det inte känslorna som ger mening till livet? Men om man inte är öppen och går in utan en förutbestämd meningen, så säger det ju sig själv att man kommer att förvränga bilden.

Jag ser sinnets lidande som konst eftersom det lär oss något. Det verkar vara något dåligt, men egentligen så är det något bra. Skulle vi lära oss något utan lidandet? Är det inte lidandet som tvingar oss till att lära? Eld i baken, så att säga. "That which does not kill us makes us stronger." (nu är inte jag någon Nietzsche-expert, så jag vet inte om det är det han menar, men det är min tolkning). Om inget annat så blir döden en befrielse. Så oavsett så kan man inte "förlora".

Lidandet är ungefär som den här (för mig):

https://s-media-cache-ak0.pinimg.com...8a22fe42fe.jpg

Där svanarna blir elefanter i spegelbilden. Man vänder upp och ner på bilden, man vänder upp och ner på lidandet. Perspektivet ändrar bilden. Det är oväntat, mystiskt, en illusion. Jag gillar det. Jag gillar att bli överraskad. Så det är olika beroende på hur man ser det. Jag tycket att det är lika skönt att gråta som att skratta (om inte skönare, som att gråta av glädje) – det är en befrielse, det infinner sig ett lugn, spänningarna släpper, som en ventil.

Kan man njuta hela tiden, som en lång orgasm, eller är orgasmen skön för att man inte njuter hela tiden – vänjer man sig inte annars, utan klimax? Inte det ena utan det andra, båda finns i båda, de är odelbara. Men om det inte fanns två motpoler, vitt och svart t ex, så skulle det ju bli tråkigt – vitt och svart blir grått, det skulle vara väldigt tråkigt, enformigt och fantasilöst om allt var grått. Är det inte skiftningarna som sätter färg på livet? Många skulle nog vilja leva för evigt, men det skulle man nog tröttna på till slut. Är det döden och det faktum att man ska dö som sätter färg på livet?

All musik är ju inte gjord för att vara vacker. Vad man gillar beror väl lite på vad man har för livserfarenhet? Vad man kan relatera till? Jag förstår inte all konst, men jag förstår det här:

https://www.youtube.com/watch?v=5w2AWidDS0E (känsliga lyssnare varnas)

Panikångesten, råheten, brutaliteten, rädslan, adrenalinet, allvarligheten, kaoset, det vidriga. Mörkret utan ljus, utan hopp. Det tysta skriket inombords, som andra inte hör.

Jag ser som inläggen och trådarna här som konst, speciellt de som berör mig.

Med vänliga hälsningar,
Windom 'Silent shout' Earle31

Beträffande lidande så måste man väl vara sadist för att se någon skönhet i det.

Som sadist så borde du väl snarare se lust än skönhet i någon annans lidande.