Finns det skönhet i lidandet, skönhet i allt? Är livet ett konstverk?

Eller kristen. Jesus dog på korset under stort lidande och tog därmed på sig mänsklighetens alla synder. En vackrare död får man leta efter.

Det kanske stämmer, eller så är man masochist, eller inget av det. Man kanske blir masochist, som en slags försvarsmekanism, för att det blir för outhärdligt. Men för det tycker jag inte att man måste se skönhet i andras lidandet, tvärtom. Man kan nog lättare relatera och sätta sig in i andras lidanden, känna medlidande för att man själv har varit där eller är där, det blir som en slags gemenskap. Jag kanske ser skönhet i mitt eget lidanden, men inte i andras, och det är skönhet. Jag njuter inte av att lida, jag lider, det är skönhet eftersom det är en del av livet, en naturlag i universum, som gäller alla, och det är skönhet.


Precis, skönhet och lust behöver inte gå hand i hand, det är det jag har försökt säga hela tiden. Jag ser skönhet i att bli berörd, bara på något sätt, oavsett om det väcker lidande eller lust inom mig.

Känner man lidande så vet man att lever. Det väcker oss ur drömmen, det vardagliga som man tar för givet, det tvingar oss att leva i nuet, det enda verkliga, och det inser man i den situationen, även fast man är orolig för framtiden eller minns hemskheter från det förgångna som gör man det i ett intensivt nu, ett allvarligt nu. Man blir allvarlig, man tar inte livet för givet, man tar inte andra för givet, man tar inte nuet för givet, man glider inte runt i en dröm, man lever i verkligheten. Man inser vad som är viktigt här i livet, man ser lättare sina dåliga sidor, skuggjaget träder fram, självreflektion blir lättare. Det är som ett ljus, en låga, som tvingar en att ändra på sig, man har inget val. Man dör inombords och föds om, man accepterar döden. Det är då man lever på riktigt, och det är skönhet.

Drömde i natt jag fick någon slags smittsam blodcancer, blev smittad av en innebandytränare (en dröm, är en dröm). Tankarna började snurra i mitt huvud, paniken bara växte och växte, jag visste att det enda alternativet var att acceptera mitt öde, att acceptera döden, även fast det var omöjligt i det ögonblicket. Mamma, som var fullständigt uppgiven och förtvivlad, med tårar i ögonen, förklarade för mig att det bara kommer att bli värre och värre, och att jag kommer att dö till slut. Då led jag mer, för att hon led, och det är skönhet.

Med vänliga hälsningar,
Windom 'Medlidandet' Earle31

Det var vackert och dramatiskt skrivet, och poetiskt, det målade upp en bild inom mig, det berörde mig.

Med vänliga hälsningar,
Windom 'Fortsätt så' Earle31

När jag skriver att man ska observera utan att döma, så menar jag inte att man ska vara känslokall som en psykopat, utan man ska även observera känslorna, reaktionskedjan, som väcks inombords, utan att bedöma, utan att sätta punkt. Det gäller allt. Betrakta livet, känslorna, intrycken holistiskt, se helheten utan att bedöma.

Det att när du lider och klagar på livet, så känns allt, livet vidrigt, eller när man lever i den grå vardagen så är allting så livlöst, mekaniskt, grått, hopplöst, fult. Det är också naturligt, det kan man också se utan bedöma, det kan man också finna skönhet i.

Med vänliga hälsningar,
Windom 'Grått' Earle31

Det var det jag avsåg. Ursäkta att jag var otydlig.

Mab brukar ju säga all komedi kommer ifrån någon form av lidande.

Jesus är bara en symbol.
Han visar att vi kan bli befriade från lidande.
Men inte genom kristendom eller nån annan tramsreligion.
I det avseendet har alltid gnosticism med sitt ursprung i Platonism stått som motsats.
Alla de gamla religionerna är falska.

En symbol är Jesus
Han är bokstäver på ett papper.
Vi läser om han i Bibeln
Om alla Biblar brändes, och allt om Jesus glömdes i 100 år.
Om symbolen Jesus dog, då skulle han inte längre existera
Detsamma gäller Muhammed, Buddha, Yahwe och alla de andra gudarna
De är inga Gudar
Gudar är eviga

Jesus, Muhammed, Allah, Yahwe, Buddha är alla symboler.
De är bokstäver på ett papper.
Om Koranen, Bibeln, Torah och alla andra religiösa böcker brändes så skulle dessa "gudar" sluta existera
De är inte Gud.

Om alla matematikböcker brändes, alla matematiska symboler glömdes
Om all matematik försvann ur vårt minne
Det skulle endast påverka själva symbolerna
Inte dess innehåll

Matematiken kan inte sluta existera
Matematiken är odödlig, evig
Logisk, levande, absolut, universell, idé
Matematik är Gud.

Pythagoras uppfann inte Pythagoras sats, han upptäckte den.
Cirkeln är en perfekt idé, den är absolut och odödlig.
Pi är ett perfekt nummer.
De existerar för evigt.

Det du uppfattar skapas i dig, inte utanför dig.
En tankeupplevelse.
Din sinnesupplevelse är en förvrängning.
"Occams razor" säger att den enklaste förklaringen är den rätta.

Det du egentligen uppfattar är tanke.
Rationella processer, information och idé.
Det du uppfattar är levande matematik.
Absolut, Evig, Perfekt

Lidandet är bara en del av ekvationen.
Lidandet behövs för att ekvationen skall kunna lösa sig.
Vi är en del av evolutionen och evolutionen är en matematisk process.
Vårt mål är reson.
Bara reson kan få oss att övervinna lidandet.

Och det var också Jesus sanna namn, han hette Logos
Logos är rationellt och logiskt tänkande, matematik.
Det är det som driver själva evolutionen.
Det högsta Logos beskrev Platon som Solen i "the form of the good".
Solen ger liv, från sig själv
Solen är anledning att vi kan se, och anledning till att vår syn ens existerar.
Solen utför sitt arbete så att vi skall kunna existera.
I solen döljs den perfekta symbolen.
Cirkeln
och i cirkeln Pi
Dessa idéer är omöjliga att förinta

Javisst är det mycket trams och gurgel i dem heliga skrifterna. I alla fall i det som är inte är orört, som inte är manipulerat, misstolkat med flit för att kunna härska över människan, som blir hjärntvättad, splittrad, styrd av rädsla. Man får inte ta skrifterna bokstavligen. Det är mycket symbolism. Det finns mycket visdom, speciellt inom mysticism-delen av religionen, Johannes Eckhart inom kristendomen är ett exempel på det. Det känns som att religionerna inte skulle vara något utan mysticismen, som att mysticismen är själva hjärtat, kärnan.

Mysticismen är något många inte känner till, kanske för att den hålls hemlig? Man vill inte att människan ska blir allt för ifrågasättande, ifrågasätta allt, döden till och med. Så länge vi är rädda för döden, så kommer vi kunna bli styrda.

Kan det vara så att Jesus är en symbol för solen? Den går upp varje morgon, lyser för oss, gör det möjligt för liv på jorden, ger oss värme, kärlek. Den brinner, ger sin del av kroppen till oss, dör för oss. Solen dör varje kväll, för oss, för att vi ska kunna sova, glömma bort våra synder, och återuppstår dagen efter. Är det därför Jesus brukar gestaltas med en en cirkel som är ifylld bakom huvudet, som ett ljus, som att han hade solen bakom sig, en gloria, som att han vore upplyst? Det må vara långsökt, och det lär inte vara något revolutionerande, freestylar lite bara.

Jag tror att de gamla religioner har ersatts av politiken och de politiska ideologierna istället. Politikerna är de nya predikarna, fåraherdarna. Så det verka som att människan behöver någon slags religion, någon slags övre makt, något att underkasta sig, något att tro på, något att följa, något som man kan luta sig tillbaka på, så att man inte behöver ta ansvar och tänka själv. Det är något som är fördummande, man blir blind och osjälvständig, man blir en andrahandsmänniska, beroende av andra, en i flocken.


Visst är det något fundamentalt i det mänskliga sinnet, men bara en del av det, ett fragment. Är inte det tro också, man ersätter gud med matematik? Allt finns väl i gud, om gud är allt, livet i sig? Den traditionella guden, är en projektion av oss själva, av egot. Man kan säga att vetenskapen också är en slags religion. Visst, den ger oss något konkret i form av uppfinningar och kunskap som för tekniken framåt. Men att vara övertygad om att matematik skulle vara allt, förklara allt, är ett önsketänkande enligt mig, något som kan få ödesdigra konsekvenser.

Jag ser det mer som ett språk, ett mänskligt påhitt, en tolkning, en synvinkel. Vetenskapen (som vi känner till den nu) kommer aldrig att förstå verkligen. Vetenskapen är bara en del, ett fragment av det stora. Det lilla finns i det stora, men det stora finns inte i det lilla. Delarna kommer aldrig att ta slut. Verkligheten är odelbar. Hur kan en del eller delar beskriva helheten, om de bara är en del av helheten?

Vetenskapen bryter ner allt, delar in allting i delar, eller, det måste den väl göra, efter som den själv är ett fragment? Det är bara helheten som kan förstå helheten, vad det nu innebär. Kan det vara medvetandet som förstår sig själv? Medvetandet och intrycken är väl allt? Intrycken skulle inte finnas utan hjärnan och man är hjärnan. Världen finns inom dig, och du finns i världen. En sluten cirkel. Makro och mikro smälter ihop. Universum förutsätter att det finns sinnen som upplever det, annars är det inte universum.

Det känns som att vetenskapen har fått hybris, som att den är det enda sanna, som har det ultimata svaret på allt, svaret på livet. Man får inte glömma bort att filosofin och vetenskapen komplettera varandra väldigt bra. Men i dagsläget så känns det som att vetenskapen överger filosofin mer och mer. Den har blivit egoistisk.

Vi komplicerar allt. Livet är simpelt egentligen. Vi lever för att uppleva, leva, och att dö, som är en del av livet, som är slutmålet. Varför har vi ett medvetet medvetande annars?

Det simpla är det vackra, och det är skönhet.

Med vänliga hälsningar,
Windom 'Mysticismdyrkar'n' Earle31

Står här på min longboard och blickar ut över det förfriskande, vitaliserande vattnet. Ser på den glittrande ytan i solskenet och den mystiska botten som ger mig ro, där nere, i mörkret, får man vara ensam, om man vill. Glömma bort världen en stund. Skrika hur mycket man vill, utan att det stör någon.

Molnen, och atmosfären i bakgrunden, drar till sig min uppmärksamhet, brukar inte lägga märke till dem annars. Kan inte riktigt greppa hur stora och maffiga molnen är. De står helt still, som en landskapsmålning, fast på riktigt.

Blir fascinerad över hur oregelbundna träden, och deras grenar är, ingen är en annan lik, de ser ut som individer. De verkar ha lång livserfarenhet, vissa ser lite slitna ut, men de står upp bestämt. De verkar vara stabila, de står emot vinden, och det gör dem, och deras grenar bara starkare. De verkar besitta stor visdom.

Mina homies, ankorna, är här och håller mig sällskap. De kan man lita på, de ser aldrig mig med dömande blickar, och de finns nästan alltid här, om jag behöver sällskap. Njuter av att betrakta dem in i minsta detalj. Det finns så mycket man missar, om man bara går förbi dem. Ger dem gärna lite mat, som tack att de finns.

Ser några majestätiska svanar lite längre bort, de flaxar med sina vackra, tjocka vingar. Har respekt för dem, vet att de kan ha kort stubin och kan hugga till när man minst anar det, om man kommer för nära. De behöver utrymme och lugn och ro, som vi människor.

Hör fågelsång och det vaggande vattnet i bakgrunden. Vinden är som en väckande filt, lite kall, som tvingar mig att ta djupa, lugna andetag.

Känner ingen press, måste inte tvinga mig till att se skönhet i allt. Men efter ett tag kan jag inte koncentrera mig mer, en längre stund, på en sak. Låter blicken, mina tankar, mitt medvetande vandra vart det vill. Vill inte tvinga det till något, styra det till något det inte vill. Låter det vara sig själv, rör det inte. Ger det utrymme.

Helt plötsligt blir jag lite ledsen, vemodig, som att sommaren har tagi slut. Känner mig tom, som att en bra film har tagit slut, jag vill ha mer. Vart försvann skönheten? Saknar den. Återigen så tänker jag "ha ingen prestationsångest, bli inte girig". Låt allting vara som det är. Skönheten lever sitt eget liv. Det är konstlad skönhet, om du håller fast vid den, letar efter den, suger på den, som på en tumme.

Jag låter intuitionen visa mig vägen. Känner jag att jag måste röra på mig, byta miljö så gör jag det. Klänger inte fast i det förgångna, låter skönheten som jag har upplevt dö, och låter ny skönhet födas, om den vill.

Ser några ankor flyga efter varandra, det ser ut som att de leker jaga. Det ser kreativt ur när de flyger, det ser ut som att de njuter, som att de inte har en förutbestämd bana, någon slutdestination.

Blir inspirerad, känner mig lekfull, börja sparka iväg på min longboard. Cruisar lite, har inget mål, ingen riktning är fel. Sätter en ollie (det är ingen longboard egentligen, det är en lite större skateboard med stora hjul, ser det som en semilångboard).

Livet leker.

Skönheten finns för alla och ingen. Den är som en blomma, alla som går förbi den får förnimma dess doft, om de känner för det. Ingen är diskriminerrad, ingen behöver betala något, den begär ingenting tillbaka. Men man får gärna prata med den, den mår bra av luften som kommer ur dina lungor.

Det bästa här i livet är gratis, och det är skönhet.

Med vänliga hälsningar,
Windom 'Någon annanstans' Earle31

Glömmer bort att jag har tvättstugan. Får gå i svettiga och skitiga kläder ett tag till, men det skiter jag i, det var det värt. Sitter på en parkbänk och äter Risenta sesamkakor med kokossmak och dricker Yoggi Yalla!-drickyoghurt med hallonsmak och 15% frukt, i kvällssolen istället.

En liten flicka ropar glatt "hej, hej!" efter mig när jag åker förbi, och vinkar med ett stort leende på läpparna. Jag blir förvånad, vänder mig om, blir glad, och vinkar tillbaka, och det är skönhet.

Med vänliga hälsningar,
Windom 'Sesamkakan' Earle31

Springer ner till tvättstugan och paniktvättar lite trots allt. Känner mig inte stressad, dock. Har nynnat och visslat på den där låten, 'Flutter' med Dirty Three som jag länkar till i trådstarten, hela dagen, gör det även nu.

Slänger in lite kläder i torktumlaren. Alla lampor runt ratten, med olika lägen, tänds samtidigt och det spelas upp en liten trudelutt, när jag sätter på torktumlaren. Blir lite förvånad, ljudet påminner om 'bell'-ljudet som brukar finnas i syntar. Det var så länge sen jag tvättade, har varit sjuk i flera veckor, så jag hade glömt bort att den gjorde så. Vart lite fascinerad. När jag tycker på 'start' så spelas det upp en till trudelutt, tycker den är vacker, den är som tagen ur ett Zelda-spel.

Sorterar lite tvätt, är i mina egna tankar och dagdrömmer lite. Plötsligt blir jag medveten om ett mekaniskt ljud, med perfekt takt, som en metronom, i bakgrunden. "Det är ju torktumlaren", kommer jag på. Finner regelbundheten i ljudet fascinerande och hypnotiserande. Det blir inte bättre när jag jag kollar in i torktumlaren, och ser kläderna åka runt och runt, som i en sån där maskin som blandar lottobollar.

Slänger in lite tvätt i tvättmaskinen och när jag ska hälla i tvättmedlet som går det trögt. Det måste ha klumpat ihop sig. Skakar frenetiskt på paketet, det hjälper inte, blir frustrerad, svär för mig själv. Det går över snabbt, börjar skratta åt mig själv inombords, känner mig primitiv, som en grottmänniska, som försöker få ut myror ur ett hål med en pinne för att få äta lite. Det kändes som lite buskis över det hela, patetiskt.

När jag skruvar upp korken på sköljmedlet så kan jag inte motstå att sniffa lite på det, brukar lukta på det mesta, som en hund. Kokosfett doftar ljuvligt. Det är en frän och stark lukt, men det luktar gott ändå, som parfym. Kollar på klockan och tvättmaskinen för att räkna ut när det är klart, så att jag vet när jag ska ner igen.

När jag kommer upp till mig, så slår jag en drill. Sen sätter jag på datorn. Går in på Flashback, sätter på lite musik. Helt plötsligt, oväntat, spelas den här låten upp från min massiva spellista på Spotify:

Obadiah Parker - Hey Ya (cover)

https://www.youtube.com/watch?v=c745E7T_Wvg

Får rysningar och tårar i ögonen. Det var perfekt timing på att den kom när den kom. Tycker att texten är sorglig men vacker. Mina favorit rader är:

"Uh, thank god for mom and dad
For sticking two together
'Cause we don't know how..."

Börjar nästan alltid gråta, inombords i alla fall, när jag hör dem. Tänker på mina föräldrar som inte är tillsammans längre, och sen tänker jag på dem som fortfarande har föräldrar som är tillsammans. Är inte avundsjuk, snarare glad för dem. Känner att låten passar perfekt nu. Men blir lite deprimerad, känner mig ensam, brukar känna så när jag lyssnar på den här låten, och inte har en flickvän, den känns blödig på något sätt. Saknar romantiken, men är rädd för den också, den är skör, den kan ta slut när som helst. Vågar inte njuta av den ibland av rädsla för att fallet skulle bli värre, om det skulle ta slut. Är lite känslig, kan man säga.

Börjar frysa i själen. Kollar ut genom fönstret, och får lite mekaniskt sällskap av bilarna som susar förbi, som signaler i ett kretskort, föreställer jag mig. Blir sugen på att lyssna på Kraftwerk.

Ser även, i huset mitt emot, en lampa i fönstret, med många små röda lampor, led-lampor, tror jag, i form av en liten kompakt buske, med starkt sken, tänker på kärlek när jag ser den. Föreställer mig att det är ett hjärta, men när jag kollar ordentligt så ser det bara slumpmässigt ut. Men bestämmer mig för att det är ett hjärta, som lyser för mig. Känner lite tröst i det.

Andas ut, tänker hur vackert allt är, och det jag har upplevt idag, och skriver det här.

Är fortfarande ledsen, tänker att jag kanske borde ta en tur på min longboard igen. Men sparar det till min kl 12-tur innan jag går och lägger mig istället.

Gör inget motstånd mot mörkret, gör det till min vän istället, och det är skönhet.

Med vänliga hälsningar,
Windom 'Fönsterkikar'n' Earle31

Vaknar, klockan är ~11.00, försöker somna om, det går inte, blir frustrerad, som när man är bakis, och vaknar tidigt och inte kan somna om. Har sovit runt sex timmar, tror jag. Mår illa, har ont i huvudet. Har lite ångest, av någon anledning, tänker alltid att jag har provocerat eller skrivit något dumt till någon, eller gjort bort mig med mina inlägg här på FB, nojan brukar släppa när jag har vaknat till dock. Brukar få en energiboost sen, som gör att jag flyger upp ur sängen, vill kolla om jag har fått svar på mina inlägg, eller om någon har skrivit något intressant.

Gör min samma rutin som varje morgon. Sätter mig och skiter och surfar på mobilen. Men idag så var det en uppdatering på mobilen som tog sån lång tid att jag hann skita innan den var klar, blev arg då. Allting kändes för jävligt, inte för att jag inte kunde surfa, utan för att jag hade ont i huvudet och kände mig bakis. "Hur ska jag finna skönhet i det här?", tänkte jag. Allting var bara ren och skär pest. Men det sköna brukar träda fram efteråt.

Tar alltid en dusch när jag har vaknat också, måste bara ta min medicin först. Brukar duscha i en timme ungefär. Sitter ner efter att jag har blivit klar med det som måste göras. Brukar sitta i fosterställning, det är skönt för nacken och ryggen, med riktigt hett vatten. Har inte spelat köttflöjt på ett tag. Så gör det. Brukar sitta ner "like a bauss", tycker att det är lite skönare då, på något sätt. Men det är inte lika roligt längre riktigt, inte efter att jag övergav porren. Men det är klart att man exploderar till slut, om man inte gör någonting åt det.

Brukar fastna med blicken i duschdraperiet ibland, när jag inte tänker så mycket, då är det något mystiskt och vackert med det, när det fladdrar fram och tillbaka. Fastnar med blicken i vattendropparna som rinner under mig, som små bäckar, blir fascinerad över vilka vägar de tar, de smälter ihop med varandra och skapar en liten å, när deras vägar möts. Tycker de är levande på något sätt.

Känner mig fräsch och avslappnad när jag kommer ut, solen skiner. Det värsta har gått över. Tänker på vad jag ska äta. Bestämmer mig för att göra lite äggröra. Har ett eget recept på det. Häller i lite cashewnötter och thai sweetchilli-sås (öser i med det, gillar när det är starkt). Mjölken var slut dock, fick lite panik, brukar ha det i röran också. Försöker tänka bort det, att det inte är hela världen. Sätter på mig mina beats-lurar och fortsätter lyssna på min massiva spellista, samtidigt som jag lagar äggröran. Den här låten sätts på:

Moby - God moving over the face of the waters

https://www.youtube.com/watch?v=3tI1pu5rfZw

Får öronorgasm dirr. Får ett hallelujah-moment. Får nästan ett epilepsianfall av välbehag. Vill bara krama hela världen. Är så lyckligt. Kollar på molnen. Jag ser frihet i dem.

Sitter ett tag framför datorn (på Flashback, så klart) när jag har ätit. Får lite dåligt samvete av att jag bara sitter inne, när jag känner att longboarden kallar. Det var lite blött dock, så kunde inte åka riktigt än. Det blev torrt till slut, kändes som att syret var slut, så var tvungen att gå ut. Slås av en uppfriskande luftvägg. Det känns fräscht. Åker ner till vattnet, som jag brukar. Är lite hungrig. Fick ju pengar igår, så kanske borde unna min något? Funderar på vart jag ska äta. Bestämmer mig för ett ställe längst upp på backen. Är lite nojig för att stöta på mitt ex, måste förbi AF, annars måste jag ta en omväg. Hon hänger där en del, jag med ibland. Känner inte för att gå igenom stan heller, känner lite social fobi. Men tog tjuren i hornen, och började traska uppåt.

Gillar inte att skylta med min longboard när jag är utomhus, undviker helst folkmassor. Går runt i en trenchcoat, så det kan uppfattas som lite pretentiös, har jag fått för mig, eller som ett original, en byfåne, med tanke på kombinationen. Och sen är jag rädd för att jag ska uppfattas som någon som befinner sig i en mittlivskris, som Kevin Spacey i 'American beauty'. Är långt, långt, långt, långt, långt och långt ifrån lika gammal som honom, dock. Tänker att man är mer berättigad att gå runt med en longboard i armhålan om man har hängbyxor och en keps på sniskan, med samma kaxiga gångstil som Scarface (man rör på axlarna fram och tillbaka, typ), med en snorungs-utstrålning som bara en IV:are are kan utstråla (inget illa menat).

Darrar lite inombords, får nästan spagetti-ben, när jag går igenom folkmassan. Det känns som att jag ska dö inombords, det känns som att jag måste se likblek och svettig ut. Det känns som att alla kollar på mig.

Kommer fram till slut, och kan pusta ut, känner mig stolt över mig själv. Beställer en falafeltallrik, han i kassan säger "det fixar vi" på ett vänligt sätt, blev glad då, kändes som bra service, så att säga. Sitter och kollar ut på vägen precis utanför. De håller på och bygger om, så det är lite kaos kan man säga. Det är som en postapokalyptisk atmosfär, eftersom det är mycket gropar och sand och så, överallt. Tycker att det är vackert på något sätt, när det är lite förfallet, dystert, tomt, öde, tyst. Trivs när det är så, mitt hem ser ut så också, det är prylar överallt.

Kollar på bilarna och förarna som åker förbi. Det är kul att observera vad folk gör medan de kör. Vissa sitter och kör med en hand, och lutar sitt huvud mot den andra, som en tänkare, det ser ut som att de filosoferar om livet, det ser skönt ut, vill också vara "där". Andra sitter med mobilen mot örat och ser jättestressade ut. Och sen finns det de som sitter spänt med båda händerna på ratten, med perfekt hållning, som ett praktexemplar, helt fokuserade på det de gör, de ser lite skitnödiga ut också, tycker nästan liten synd om dem. Helt plötsligt kommer det en "tävlingscyklist" cyklandes förbi på sin snordyra tävlingscykel, med så smala däck att de knappt syns, i neongrönt underställ, eller vad det heter, och solbrillor. Hela setet, med andra ord. Det kändes lika bisarrt som en David Lynch-film, älskar Lynch, det kändes som konst. Blev häpen.

Sitter kvar en stund för att smälta maten, blev lite besviken på falafeln dock. Den såg väldigt kvalitativ ut och så, men den smakade konstigt. Ville klaga fast ändå inte. Är ingen Sverker Olofsson, direkt, är inte lika rapp i käften som honom, kan inte meja ner någon med frågor som en k-pist, som han, och så kan jag inte vara lika cool och säga "så här tycker jag om eran falafel" medan jag lyfter på locket på den röda soptunnan, och släpper den där i, stirrandes, utan att blinka.

Åker ner för en nedförsbacken med vinden i håret, eller nåja, hade en mössa på mig, men ni förstår nog vad jag menar. Brädan börjar vobbla lite pga av farten, är rädd för att slå mig mitt framför alla. Men det går bra, får en kick, känner mig som en 1337headshotswag.

Går in i en mataffär, tänkte handla lite efterrätt och lite rostade solroskärnor till ankorna. Vet inte om rostade solroskärnor är rätt föda för dem, dock. Men det verkar vara det bästa alternativet i alla fall, och de äter det också, så någonting rätt måste jag göra. Har märkt att de har blivit färre och färre, sedan jag började mata dem med solroskärnorna, hoppas det inte finns ett samband. Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser, säger man ju i och för sig.

Står vid bageriavdelning, och har lite beslutsångest. Ska jag köpa wienerbröd eller muffins? Det fanns bara ett blåbärsmuffins kvar, ville ha två, de hade ett erbjudande på att köpa två för 20:-, tror jag det var. Så tog en äppel och kanelmuffins också, chansade lite, det var en trevlig överraskning, blir nog fler såna i framtiden. Det går en förbi en yngre tjej, som råkar tappa sin korg på golvet, den är tom förvisso, men först tyckte jag lite synd om henne, vet ju själv hur pinsamt en liten sak som det kan vara. Men sen börjar jag skratta lite, får hålla tillbaka skrattet för att det inte ska höras. Sen börjar jag skratta ännu mer, skrattar åt mig själv, känner mig som en loser, som finner en sån patetisk liten händelse rolig. Men lite kul är det, ändå. Skadeglädje.

Åker tillbaka till vattnet, till mina vänner. De dras till mig, känner de igen mig? Börjar skaka lite på påsen. Då vart det fart på dem, kan jag lova. Käften började smattra på dem också. Tycker deras läten är lite söta, tänker på Kalle A. Börjar sprida mina solroskärnor runt omkring mig, känner mig som en frälsare, svaret på deras böner. Märker att de har lättare att ta upp dem i vattnet jämfört med på marken. De blir värre än pacman när de plockar upp dem ur vattenytan, en efter en. Det uppstår ett fascinerande ljud när de stoppar ner näbben i vattnet, så där snabbt på raken. Vissa ankor verkar mobba andra, de börjar härja och fladdra med sina vingar, och så verkar de stoppa in näbben i baken på den som blir mobbad. Och så blir de inte insläppta i cirkeln mer. Brukar tycka synd om dem, och kasta lite extra kärnor till dem.

Ser något under vattnet, det simmar längs botten, blir lite skraj. Tänker "Vad fan är det för något? Va?" Blir nojig för att det kan vara något slags sjöodjur, har livlig fantasi, är lite feg också, det såg lite overkligt ut. Det ser ut som en korsning mellan en fågel och en fisk. Det kommer upp till ytan till slut. Det är en fågel, som är svart och vit med orangea ögon. Gillar färgblandningen, den ser sällsynt ut. Det är andra fåglar som samlas runt omkring mig också. Om jag har tur så kommer det fram några små pippifåglar, men kan inte rå för att gå fram till dem, vill hålla dem i handen och klappa deras små huvuden, men de är så lättskrämda. Jag undra vart de kommer ifrån, de är lite mystiska. Tänker mig såna när jag lyssnar på 'Three little birds' med Bobban.

Det är kallt, återvänder hem. Tänker att jag ska läsa lite, men det blir aldrig av. Får lite dåligt samvete, har beställt böcker för tusen spänn, som bara ligger.