Finns det skönhet i lidandet, skönhet i allt? Är livet ett konstverk?

Har varit deprimerad till och från i ungefär nio år. Grovt deprimerad ibland ― självmordstankar ― psyket. Det är inte ofta, men när jag har lidit en längre tid, så har jag tänkt "är det inte något vackert med lidandet?". Något äkta? För det är ju lättare att fejkskratta än att fejkgråta. Finner sorglig musik bättre – jag har lättare för att få öronorgams och att gråta om låten går i moll istället för dur.

Finns det inte skönhet i allt om man observerar det utan att bedöma? Är inte allt, livet, ett konstverk?


― Friedrich Nietzsche


― Friedrich Nietzsche


Bjuder upp till dans.

https://www.youtube.com/watch?v=uFfG3mqIE3A

Med vänliga hälsningar,
Windom 'Dancing star' Earle31

Nu vet jag iofs inte säkert hur kraftig grad av depression du haft. Men har du varit deprimerad eller ångest fylld på RIKTIGT eller haft en psykos, Kan jag lova dig det finns ingen skönhet i det.

Frågan är väl om skönheten finns i alla konstverk och om skönheten i lidandet inte är en efterhandskonstruktion.
Trots allt har det gått mer än 70 år sedan Hitlers koncentrationsläger. Hitintills har ingen mig veterligt, det varken skrivits någon dikt eller sång om hur härligt det är att vara gäst i Auschwitz-Birkenau.

Precis. Har man lidit på riktigt finns det ingen skönhet i något. Okej att ett brustet hjärta eller avhållsamhet från stimulanter kan ha sin skönhet om man tittar närmare i efterhand.

Sitta fänglsad av IS eller vara josef fritzls dotter. Eller som du säger. Varit jude i ett koncentrations läger. - finns ingen skönhet i sånt som påminner om det onda i människor. De som blir utsatta för onda människor, vissa säger att det inte finns onda människor bara onda handlingar. Jag tror det finns onda människor, ondska kan ta sig uttryck i saddism eller likgiltighet mot det man gör. Som breivik var likgiltig, han hatade inte sina offer, precis som du byter tändstiftet på bilen, det är jobbigt. Så var det jobbigt för breivik att skjuta, men han var likgiltig för det. Och det finns ingen skönhet i äkta ondska.

Äkta skönhet är en cigarr runt munnen, whiskey glas, 1 miljon på bankkontot och en brud med feta läppar som suger ens kuk.

Inte vara deprimerad på riktigt. Klar ångest depression kan man få insikter av. Men riktigt psykisk ohälsa är fan pest, jag tvivlar på ts grad av psykisk ohälsa då han ens nämner att det kan finnas en skönhet med biokemisk obalans i hjärnan.

Du skulle bara veta. Ja, har haft en psykos, som varade i tre månader, om jag minns rätt. Jag var manisk samtidig. Det var en "jättehärlig" come down efter det, kan jag lova. Har varit sjukskriven väldigt länge. Är bipolär så vet ett och annat om vad lidande är. Totalt jävla mörker, så att säga. "Kul" att ni tar för givet att jag inte vet vad lidande är för något.


Visste att ni skulle ta upp det. Vet ni vad det innebär att observerar utan att bedöma? Tydligen inte. Är det inte naturen, universum som gör allt det där mot sig själv? Ur universums perspektiv så är något varken rätt eller fel, eller? Varför måste det vara "härligt" för att det vara vackert? Tvärtom, skriver jag ju. Tror ni missuppfattar mig (som vanligt).


Okej, se det räcker inte med planer, förstadiet, för ett självmord? En skiss på ett självmordsbrev? Var för feg för att genomföra det, tror jag, och så kunde jag inte sluta tänka på mina nära och käras förtvivlade ansikten om jag skulle ha gjort det, såg mammas ögon – det räckte. Tänkte på mina småbröder med, de ser upp till mig, jag är deras förebild. Men nej, det är klart, jag tycker bara synd om mig själv, som alla andra.

Det kanske slår över i huvudet på mig när jag tycker att det är vackert?

https://www.youtube.com/watch?v=Qwe10iDlFQo

Med vänliga hälsningar,
Windom 'Psykosen' Earle31

Jag kan se skönhet i något bestående. I naturen. En skönhet i den oändliga rymden.

För mig ter sig skönheten utanför oss människor. När vi är borta, när människan är utdöd. Består skönheten.

Personligen är jag lite kluven till skönhetsupplevelser i naturen. Brukar komma på mig själv när jag ser något vackert att det trots allt sker en kamp på liv och död hela tiden överallt. Det förtar en del av det vackra för egen del. Andra tycker säkert att detta cyniska faktum äger en viss skönhet också.
Tänker på Lars Wilks. Han ser väl hela tillvaron som en stor happening och sig själv som en installation.

Jag kan förstå att man genom sin fantasi kan skapa sig en bild av något mycket bättre, vackrare och mer unikt. Men för mig är det en falsk bild av skönhet.

Skönheten för mig är något verkligt, något vi människor inte skapat i form av konst eller andra mänskliga konstruktioner.

De onda mot dem goda, en klassiker. Om vi säger att förintelsen osv inte hade ägt rum, men att en konstnär hade målat målningar som föreställer något liknande, hade inte det varit vackert, konst?

Är det rädslan som förstör vyn, så att säga? Rädslan är också vacker. Det är naturen. Allt är naturen, allt är universum. Allt fyller en funktion oavsett hur mycket vi väljer att blunda för det. Hänger inte allt ihop i det stora hela? Är inte allt i harmoni? Är inte det onda en väckarklocka för att vi ska förstå oss själva, utvecklas? Vi är alla människor trots allt. Kan man lära sig något utan lidandet? Det finns alltid något bra i det dåliga, som man brukar säga.

Finns det inte något vackert i det "fula" också, det vi blundar för, som vi inte vill se?

Med vänliga hälsningar,
Windom 'Holistic' Earle31

Finns det skönhet i det anders behring Breivik gjorde? Finns det skönhet i Apartheiden som pågick i sydafrika förut?

Finns det skönhet i tvångs prostitution?

Finns det skönhet i skär och äkta skräck?

Kanske i ett konstverk. Men inte i verkligheten.

Återigen, observera utan att bedöma. Kan det vara så att skönhet inte handlar om vad som är rätt eller fel?

Ur det mänskliga sinnet, nej. Ur det universella sinnet, ja. Zooma ut och se helheten. Det finns skönhet i t ex att ni ifrågasätter mig och blir provocerade och att jag blir rädd och tveksam på mig själv – vår konversation, vår konflikt, det jobbiga.

Apropå skär och äkta skräck, tycker dock inte om att prata om mig själv, så var det det jag upplevde under min psykos. Och efter, för den delen. Jag trodde bokstavligen talat, att alla (mina nära och kära till och med) ville ha ihjäl mig – dödsångest.

När man har lidit en längre tid, så kanske ens perspektiv förändras – som en slags försvarsmekanism?

Men är galen, det har jag konstaterat sedan länge.

Med vänliga hälsningar,
Windom 'Ångest' Earle31

Tycker inte vi har en konflikt. Bara att vi har extremt olika åsikter som två universum som krockar med varandra och för zen, det objektiva sker sig allt naturligt. Det finns inget ont egentligen allt är naturligt. Allt har en orsak och man kan kolla utan känslor inblandat. Men skönhet, vet inte riktigt om jag håller med dig. Skönheten skulle isåfall vara då man blir tvungen att möta sig själv, då man blir tvungen att lära känna sig själv genom lidandet, om man vågar förståss.

Hälsar till dig: Windom 'zen-munk' Earle31