Har nu sett alla avsnitt och även om den är sevärd så måste jag säga att den erbjöd inte mycket nytt. Känns inte som man missar något om man väljer hoppa denna serie. Hans tid i fängelset är nog det sämsta med serien.
Trevlig serie, på samma vis som jag tyckte True Detective var trevlig. Mörk, lite olustig och välgjord.
Jag förstår att folk ser slutet som lite av en besvikelse, men jag tycker att det är perfekt. Vad vill man egentligen säga med serien? Vad som är sanning eller inte saknar egentligen relevans. Vem som är mördaren eller inte saknar relevans. Allt hänger på, eller faller på, rättssystemets kompetens och förmåga att bestämma. I detta fall hängde allt i slutändan på en jury med 12 personer, och deras förmåga att göra sitt jobb. Hade han dömts, eller hade en alternativ mördare avslöjats och kanske dömts i serien, så hade inte seriens poäng som jag uppfattar den inte varit lika klar.
Poängen är väl även att försöka skildra hur en sådan här situation präglar en människas liv, kontra dess tämligen minimala betydelse för rättsväsendet. Vi fick följa huvudkaraktärens utveckling från nervös college-grabb på insidan av rättsväsendets portar samtidigt som vi kunde följa processen på utsidan, en process som vi följt under sju avsnitt men som avslutande på bara någon sekund när de valde att inte gå vidare med ärendet. En process som i slutändan givetvis påverkat Naz mer än vad det påverkat polis, rättsväsende och övriga inblandade, och som för hans del fortsätter även efter det att ärendet har avslutats.
Jag tycker egentligen att samtliga rollpresentationer är godkända, men den klart mest intressanta och välspelade karaktären var John Stone. Hans eksem var givetvis vidrig att följa, men jag älskar regissörernas tanke med att använda eksemen för att bygga upp mer eller mindre hela hans karaktär. Jag är inte helt säker på hur de ville de koppla det till seriens "moral of the story", men någonstans är det uppenbart att man genom eksemen ville skildra en svag människa, som i slutändan stod upp mot rättsväsendet och kom spela en avgörande roll för utgången. Det enda som står emellan att dömas för mord och att förklaras oskyldig är en sorglig, ensam medelålders man med foteksem och katt. Att han fick en explosion av eksem dagar/dagen innan slutpläderingen för att sedan gå in och briljera ligger i linje med den idén.
Helt klart en sevärdig serie.
Vissa saker är dock svårare att se förbi än andra.
Ett snabbt exempel är hur extremt plötsligt förhållandet mellan naz och hans kvinnliga advokat når nya höjder.
Det hade väldigt lite fotfäste så det framkom rätt så illa skrivet.
Men eftersom Naz tydligen har denna extremt starka påverkan att få folk till att dras till honom så låter man hela grejen med den kvinnnliga advokaten förbi.
För efter ett tag så blir man ändå van vid det.
John, Freddy, Andrea etc. Alla verkar se en viss egenskap hos honom vilket dom dras till.
Men hur som helst, transformeringen av naz från början till slutet var fantastiskt porträtterat. Kroppsrörelserna, kroppsbyggnaden, talan och ansiktsuttrycken var en perfekt spegelbild av hur han fysiskt och psykologiskt blev anpassad av omgivningen. Vare sig han ville det eller ej.
Likt breaking bads heisenberg så tittar man på honom i slutet och tänker "du är inte samma person längre", vilket som är riktigt underhållande och intressant att se om det utförs på ett välgjort sätt.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
Stöd Flashback
Swish: 123 536 99 96Bankgiro: 211-4106
Stöd Flashback
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
