Lathet är en synd

Kanske finns det en bakomliggande anledning till att många är lättstötta?

Person 1: Född i en rik familj med goda kontakter och i tidiga år får möjlighet att jobba som riskkapitalist och tjäna mer pengar. Badar fullkomligen i pengar och har ekonomiska resurser och en familjefallskärm att falla tillbaka på. De stora ekonomiska resurserna i investmentbolaget medför möjligheter till att bli sponsorer till samhällsprojekt vilket gör att personer på maktpositioner har ett gott öga till företaget och personerna. Detta gör att bolaget har lättare att etablera sig och växa. Personen behöver inte bekymra sig för överlevnad överhuvudtaget utan kan lätt avsäga sig sina antaganden och leva lat med goda förutsättningar.

Person 2: Född i en rik familj med goda kontakter och väljer tidigt att frånsäga sig de nära banden med familjen och de ekonomiska resurserna för att istället jobba med utsatta personer i samhället med det som finns att tillgå. Familjen har inte lagt undan några pengar åt personen, trots deras rikedom. Tjänar nästan ingenting och får inte mycket stöd från varken familj eller samhälle men gör samhället ändå en mycket stor tjänst. Personen har ingen möjlighet att avsäga sig sina antaganden då det är en hållhake för personens inkomst och överlevnad.

Om både person 1 och 2 är produktiva på sina områden för att de vill det, hur kan man säga att någon annan inte redan har satt en ribba för vad man ska göra? Vilket val är det som ger möjligheter? Kan du alltid välja? Hur hade förutsättningarna sett ut om person 1 och 2 istället varit uppväxta i en fattig familj? Har ställt upp ett litet stereotypscenario men jag tror att du förstår vad jag vill komma fram till.
PS. Nej, jag är inte fascist. Är du pessimist?

jag har också varit "fattig" och var inte alls arg på någon som råkade ha mer pengar. var väl kul för dem. är inte så missunnsam och elak. så ja det är konstigt. sen tycker jag också det är väldigt orättvist med tanke på dem sakerna som hänt mig att bara skylla allt på att jag skulle vara lat. att många andra aldrig kan ta ngt ansvar för vad de gjort. och inte ens vill veta det.

Fast det du gör genom att resonera så är ju att avsäga dig ansvaret för din egen välgång. Man kan sitta och beklaga att den ena eller den andra gjorde si eller så, men det leder ju ingen vart. Det enda som faktiskt gör skillnad är aktion, inte grubblande.

Jag tror att det är nyttigt att bli kritiserad för att kunna ifrågasätta sina egna levnadsval. Gör jag egentligen det jag vill? Är jag nöjd med tillvaron? Vad kan jag göra bättre? O.s.v...

jag gör mina saker också... och försöker inte må dåligt av det... men tycker bara det är fult om någon kommer hem och har fått t.ex en kniv genom sig eller blivit våldtagen att skrika vad lat du är och börja jobba

Det är väldigt dumt att göra så mot någon och jag hoppas att inte du har blivit utsatt för det. Det spelar dock ingen roll för dig och dina beslut. Om någon gör fel så ska mat motbevisa dem genom att göra rätt istället! Man ska kämpa för sin egen framgång, oavsett vad andra tycker.

En synd? Vad är definitionen på en synd? Ha i åtanke på att Gud finns inte

Lathet kan förknippas med ekonomiska förutsättningar och frihet. En underklass har knappast tid för sin lathet den är fast i en bur med utgifter som mäter sig nästan med inkomsten. Överklassen har all tid i världen och lathet kan bli en del av vardagen. Varför köpa in varor och laga sin egen maträtt för att göra det lite billigare som underklassen gör när personen kan äta en måltid för 500kr och dricksa ytterligare 200. Så förutsättningarna formar "lathet". Vart går gränsen och hur ska lathet definieras är stora frågan. Finns människor med gott hälsa som går på soc, lathet? Majoriteten kan inte integrera sig med resterande. Så en del kan kalla det lata människor andra kan se det från ett annat perspektiv, att dessa är utanför systemet och har svårt och skaffa sig ett jobb.