Vilka "spår i sanden" lämnar ni efter er när ni dör?

Jag drabbades i höstas av sjukdom och var nära att stryka med. Det fick mig att fundera över vilka spår jag skulle lämna kvar efter mig på denna jord. Mina föräldrar, syskon och vänner skulle såklart sörja ett tag. Jag har inga barn som för mitt arv vidare. Tanken på att bara spårlöst försvinna känns rätt outhärdlig.

Det enda jag kunde komma på som skulle bli kvar av mig är en stenskulptur jag byggt på gården och en bok jag skrivit. Boken handlar om lokalhistoria och läses nog av max några tiotal människor, men den finns i Riksarkivet.

Vilka "spår i sanden" lämnar ni efter er?

Skapar man inget konkret som tex. konst eller musik och liknande så är det alltid så att man är glömd den dagen inga efterlevande människor kommer ihåg en. Jag vet inte om jag tycker det är så "farligt" att bli bortglömd efter min död, det händer ju de flesta människor.

Vem kommer ihåg kusiner och syskon till tex. Beethoven eller Moder Teresa! Man får väl utgå ifrån att medans man lever så får man försöka vara vänlig mot sina medmänniskor om man är en vänlig människa, onda människor finns också och vissa av dem blir aldrig glömda de heller.

Sant, så tänkte jag också tidigare, men min nära döden-upplevelse fick mig att omvärdera detta. Tänk att bara försvinna spårlöst liksom...

Antar att det är annorlunda för dem som har barn?

Absolut ingenting. En gravsten, och om mindre än hundra år är man helt bortglömd.

Ja troligen för de flesta, jag har barn och tänkte samma sekund jag läste rubriken på det. Men rent hypotetiskt kan ens barn dö före en själv, ens barn kanske aldrig får egna barn ... finns många anledningar till att man faktiskt kan bli glömd relativt fort den dagen man dör.

Det är väl inte särskilt annorlunda för folk som har barn? Visst, du har fört dina gener vidare, men det är ju inget du bryr dig om när du är död, bara i livet. Döden är ju definitiv i så måtto att ingenting längre spelar någon roll för dig när du är död.

Dessutom faller du ju snart i glömska även om du har barn. Det är ju inte så att dina barns barnbarn kommer att minnas dig. De flesta träffar ju inte ens sina barns barnbarn.

Stämmer att man glöms bort, men man lämnar ju verkligen spår efter sig om man får barn som får barn etc.

Kan ju finnas spår på internet som profilsidor, bilder osv... även att man är med i statistiken är ju ett spår om än dock anonymt!

Kanske gör skolbarnen om 100 år arbeten om hur det var att leva i Sverige för 100 år sen rent teknologiskt sett och börjar söka och hitta. Hitta en tråd som du skrivit (om än anonymt där med) eller nån blogg/profilsida och börja skriva om typ dina vanor eller nåt, jag vet väl inte kan väl inget om dig.

Några värdelösa tavlor som lär slängas på soptippen annars inget alls

Många konstnärer uppskattas först efter sin död.
Var det inte Van Gogh som dog utfattig.

Hur vet du det? Inte för att det är viktigt att bli ihågkommen, varför skulle det vara det? Men du kanske råkar kläcka ur dig någon universell visdom du inte ens förstår själv, eller varför inte något heldumt, men som ändå genom kontrast inspirerar någon till ett ordspråk som visar sig hjälpa hela mänsklighetens utveckling och upplysningen av varenda individ för all framtid. Inom 30 år kanske det har det spridit ut sig till andra stjärnor och galaxer efter att utomjordingar öppet har landat här och höjer upp det kollektiva medvetandet i hela universumet, och påverkar hela existensen.

Intressant trådstart!

Personligen i dagsläget, ingenting förutom kanske för de i min närmsta krets.
Jag har tänkt mycket på det här med barn osv, jag skulle gärna vilja ha barn för att föra generna vidare. Men samtidigt så gillar jag verkligen inte tanken om att skaffa barn.
Blir lite som ett moment 22.