Vilka "spår i sanden" lämnar ni efter er när ni dör?

Butterfly effect https://en.wikipedia.org/wiki/Butterfly_effect
Vi påverkar vår omgivning hela tiden, våra handlingar har effekt på andra människor så även om vi aldrig kan veta hur på ett konkret sätt så lämnar vi alla spår i sanden.

Frågan jag ställer mig när jag läser detta är, varför skall man prompt "lämna ett spår" ?

Min poäng är, du kommer varken förstå om någon diggar det du gjorde eller ej.... När en person dör så finns inget, du upphör.

Den ända anledningen jag ser är egoistiskt så att man kan dö "lycklig".

Jag förstår hur du tänker, men samtidigt så vet man ju inte?

Lek med tanken att vi har ett slags medvetande efter detta liv.

Nu tror inte jag att det är så men i.a.f.
Jag är lite smått vidskeplig i.o.m att jag varit med om olika fenomen.
Samtidigt som många säkert kan avskrivas.
Men man vet ju aldrig - tills det är för sent.

Vet inte om jag vill lämna "spår", medvetet. Givetvis kommer man att lämna spår i nära & kära och på andra sätt i ekosystemet oavsett man vill eller ej, vet eller ej.

Men i övrigt aldrig riktigt velat bli "odödlig", det är nog en börda att bära i livet, som så mycket annat.

För en utomstående är det kanske beundransvärt men möjligen inte alltid för den som har gett blod, svett och tårar för det. Ibland sitt liv.

Om man ser till många som eftersträvat detta och hunnit bli av mänskligheten ihågkomna, har även många av dessa dött i unga år på grund av självdestruktiviteten som det ändå kan frambringa.

Förutsätt att det är sant.

Bryr du dig om vad för avtryck du lämnade efter dig i din dröm inatt?

Jag förstår inte riktigt hur en dröm kan ge avtryck, eller missförstår jag din fråga?

Om man känner sig bekymrad över det, kanske det kan trösta att om universum till slut når värmedöden, så utplånas alla spår av allt som någonsin hänt där.

Sedan kanske det går 10^10^10 år innan en kvantfluktuation skapar ett nytt universum, och spåren av vårt universum är då så till den grad utplånade att det inte ens kan sägas ha funnits.

H*n menar antagligen att ens liv är lika betydelselöst när man är död som en dröm kan vara. Det är en personlig åsikt som är helt totalt hypotetisk då inte en enda levande människa vet med säkerhet vad som händer efter döden. Många tror på liv i någon form efter döden så det är hypotetiskt lika korrekt att påstå att efter döden så lever vi vidare och bara fantasin sätter gränser för vad vi då kan uppleva och påverka.

Jag tror alla är likgiltiga inför döden. Om vi ligger på dödsbädden tillsammans med någon som begått fruktansvärda illdåd finns det inte längre någon tyngd i vad vederbörande gjort då båda väntar på intet. Ingenting betyder längre något för vi kan inte ha livet som måttstock. Kanske låter oerhört sorgset och mörkt men för mig känns det befriande. Vi har ingen plikt att kantas med och slipper begränsa oss.

Beträffande frågeställningen: Ingenting än så länge, men har tänkt att skriva en bok senare.

Om jag var i din situation och varit nära att stryka med så skulle jag aldrig grubbla över vilka spår jag lämnade efter mig som död, jag skulle fundera över hur jag lever mitt liv och om jag verkligen gör det bästa utav det. Det är ändå mitt liv och därför anser jag det viktigast att leva det (inte enbart existera) till ära för mig i nuet och inte för ett spår i sanden till släktingar och förståsigpåare.

Den som lämnar spår efter sig är ju per automatik inte en lycklig, harmonisk och levnadsglad människa som förverkligar sina drömmar utan kanske bara någon som målar av sig sin ångest på en tavla.

Antagligen inte mycket om ens något men det där är sekundärt serru. Kan inte njuta av kändisskapet när jag är död ändå så vad spelar det för roll?

Menar du inte "lika" inför döden?