Förtidspensionärers livsstil

Min granne är förtidspensionär efter olycka på jobbet. Han går och lägger sig tidigt på kvällarna, senast klockan nio. Han går upp tidigt på morgonen, gör frukost och går till affären när dom öppnar, det är allt, resten av dagen ugglar grannen inomhus, tittar på tv lyssnar på radio och bläddrar i böcker. Vad jag vet har han alltid varit ungkarl.
Han verkar vara ensam men är nöjd med livet, är det kanske så här förtidspensionärer lever?
Jag menar inte att alla lever som honom, men det kanske finns en livsstil bland förtidspensionärerna.

Ja det verkar vara en normal granne du har till skillnad från din grannes granne, som inte har annat att göra än att spana och stalka sin granne.

Ja, han är normal och trevlig. Han skiljer sig från de vanliga pensionärerna i huset med sitt ugglande, därför funderar jag om det är vanligt bland förtidspensionärer att leva ensamma.

Är du förtidspensionär?

Det var inte livsstilen du ville diskutera?

Är trådens syfte att ta reda på vem som är vad?
Om du vill chatta med förtidspensionärer kan du göra på ett lämpligt forum.

Finns det speciell livsstil för förtidspensionärer? Det kanske är så att de flesta ugglar, oftast är ungkarlar eller ungmö, inte är särskilt sociala.

Urtypen: Per arbetade många år som diversearbetare på 1970-talet efter grundskolan, skaffade sig en hyresetta när han blev myndig och körkort. Per hade inte många polare, var lite av en outsider, tyckte mest om att vara hemma. På 80-talet avancerade Per till att bli lagerarbetare där han var kvar tills en allvarlig arbetsplatsolycka 1995. Han kommer hem till sin hyresetta som han har haft sedan 1976 efter en längre tid på sjukhus.

Per är mer skygg än tidigare, de han socialiserar sig med är systrar och sin gamla mor. Bilen sålde han efter olyckan, en SAAB 99 årsmodell 1979. Märkligt nog är Per inte bitter trots sitt handikapp, har gör sin dagliga morgonpromenad stolt och kan tycka att dagens ungdom är slapp. Ibland tar Per en runda med sin tolvväxlade sportcykel från 1983.
Per äter oftast burkmat, han lärde sig inte matlagning i skolan. Kaffe dricks i mängder.
Dagarna går ut på att slå ihjäl tiden med att lyssna på radio, surfa på internet, läsa någon äventyrsbok (intresset från barndomen), titta på något kvällsprogram innan han hoppar i säng.
Per är noggrann med att inte träffa damer, friheten går före att binda sig, han upplevs av omgivningen som asexuell, men inte frustrerad på något vis.

KortStubin, är detta en typisk förtidspensionärs livsstil eller?

Ingen aning, men du kan ju stalka och observera några förtidspersoner till.
Redovisa gärna dina resultat, i form av statistik, och presentera här när du är klar med observationerna.
Just nu verkar ditt presentationsunderlag en aning tunt.

Kan flika in med dom erfarenheter jag har fått av förtidspensionerade ensamstående män med liknande livsstil.

Per vaknar tidigt på morgonen av ångest, oftast är det i vargtimmen allt känns som värst. Det är då han på allvar funderar över hur han kan göra slut på allt. Han går upp och följer sina rutiner med morgonkaffet, äter sina mediciner, sen går han ut så fort han kan. Oftast ner till den lokala affären för att handla något. Dels för att få se folk och göra av sig med den gnagande känslan han alltid vaknar med att han är helt ensam i hela världen och alla andra är döda. Det är viktigt för honom att se folk och få ett bevis på att det fortfarande existerar liv och inte bara en tom och grå och ensam ångestvärld. Han tycker om att följa sina rutiner och se att allt är som vanligt. Han handlar något litet varje morgon för att försöka bygga en känsla av att allt faktiskt inte är meningslöst och att han fortfarande har kvar något slags belöningssystem i sig. Under dagarna känns det lite bättre, han dricker mycket kaffe för att det piggar upp honom, han försöker hålla sig sysselsatt för att inte börja tänka för mycket. Han minns den där höstdagen för ett par år sedan när tankarna tog över honom helt och livet var väldigt nära att avslutas. Hans matvanor är ganska enkla, mest för att han saknar energi till att ta för sig att laga riktigt mat. Även ekonomin är ganska dålig så han måste hålla en tight budget. Det är sällan han träffar folk. Dels för att han saknar ett forum för det och dels för att han har svårt att motivera sig till att ta för sig såna saker. På kvällen blir han tidigt väldigt trött. En tidig morgon följt av en dag med ångest har gjort sitt och kroppen orkar inte mer nu. Efter att ha tagit sina sömntabletter lägger han sig i säng tidigt och hoppas att det här blir en bra natt där han faktiskt lyckas sova hela natten. Men dom nätterna har de senaste åren blivit färre och färre, dom nätter där han inte klarar sova alls utan sitter uppe och tänker på det förflutna och allt och alla som ar försvunnt har istället blivit fler och fler. Han hoppas han slipper en sådan natt igen. Men han har lärt sig att dom nätterna går att rädda genom att blanda alkohol med en dubbel dos av hans sömntabletter.

Ditt exempel är också en ensam man, men med psykisk ohälsa. Jag skulle tro att många förtidspensionärer lever ensamt. Och ekonomin brukar inte vara bra som förtidspensionär, det är tufft.

Jag kommer tillbaka med en kvinnlig prototyp.

Blir inte många förtidspensionärer pga psykisk ohälsa? Finns fö termen förtidspensionär numera?

Sedan 2003 heter det "Sjuk- och aktivitetsersättning" - så ni kan glömma begreppet förtidspension.

Från ca sista tredjedelen av 1900-talet och fram till ca 2005, ökade den gamla Förtidspensionen enormt. Det blev dels en försörjningsmetod för kreativa, dels en del av arbetslöshetspolitiken i den S-märkta regimen. Den som en gång hade fått "Förtidspension" av den gamla modellen, kunde räkna med att behålla den livet ut.

Systemet peakade ca 2005 då ca 556 000 hade sk Förtidspension. (Anm: Det finns bedömare som anser att det fanns närmare 650 000 sk förtidspensionärer när systemet stod på sin höjdpunkt).

Med uppbromsning under sista S-året (03FF), samt under Alliansens regeringstid, 2005 till 2014 - försvann närmare 200 000 Sjuk- och aktivitetsersatta från systemet - till nuvarande ca 354 000.

Att snacka om eller ens leta efter en särskild livsstil i den disparata grupp som tilldelats Sjuk- och aktivitetsersättning är nog meningslöst.

Jag skulle tro att det i gruppen förtidspensionärer också finns en hel del par som liknar Mustafa och hans fru Hashmi som kom till Sverige på nittiotalet men aldrig ansträngde sig att lära sig det nya språket eller att ordna arbete. Inför valet 2002 blev det bråttom för (S) att snygga till arbetslöshetssiffrorna så de bägge makarna erbjöds sjukpension och bor numera i Teheran. Pengarna från Försäkringskassan räcker långt på den lokala bazaren och grannarna avundas parets luxuösa tillvaro samt det faktum att pengarna bara rullar in trots att de inte arbetar.

Ovanstående är nog bara drygt 50% av alla sjukpensionärer. Tio procent kanske faktiskt har någon slags sjukdom och resterande fyrtio procent är nog lata människor som blivit bittra över sin lott på arbetsmarknadens bottennivå och istället gav fan i att jobba och satsade på evig semester istället. De ser sig som vinnare och skrattar åt Svenson som tvingas stiga upp 7 på morgonen och knega hela veckan och ändå knappt dra in en tusing mer i månaden än förtidspensionärer.

Om man betraktar Per som exempel är båda scenarion är lika troliga och de finns individer med båda livsödena. Dessutom kanske det till och med är mer troligt att beskrivningarna av Per kan passa in på honom väldigt väl men under olika delar av hans liv.

Han kan ha börjat sin tillvaro som förtidspensionär med att vara ganska nöjd med ensamheten och friheten. Att ha sluppit tvånget att ta sig till ett arbete som inte stimulerar honom utan mer har varit som ett nödvändigt ont för att kunna ha råd att leva. Efter att i många år ha hoppat runt bland olika jobb som kräver liten eller ingen förkunskap och som bygger på repetitiva sysslor som snabbt blir långtråkiga på arbetsplatser med hög personalomsättning där man aldrig riktigt lär känna någon. Och efter olyckan länge ha haft en kontrollerad och begränsad vardag på sjukhus och vårdhem kan friheten och ensamheten uppfattas som en chans att andas ut. En möjlighet att få göra det han vill utan några tider att passa eller krav att uppfylla.

Dock är det inte nödvändigtvis något som håller i sig, den lilla sociala gemenskapen han fick genom jobbet som tidigare stimulerade hans lilla sociala behov finns inte längre och bristen på kontakter annat än familjen börjar tära på honom. Längtan efter en sysselsättning, ett syfte och gemenskap sliter på hans ganska sårbara psyke och han får sakta men säkert svårare att sova, större oro över framtiden och ångest över att han inte gjort mer av sitt liv. Bristen på social förmåga gör det svårt för honom att komma ut ur sin bubbla och han blir mer och mer begränsad i sin vardag. Till slut efter några veckor, månader eller år har han kommit till en punkt då den friheten han först kände har förvandlats till en känsla av isolering och ensamhet.