Jag håller på att bli galen.

Tvångstankar måste man utmana, det är det enda som någonsin fungerat för min del. Och de paranoida tankarna kan väl knappast vara någonting annat då du rent intellektuellt vet att det inte är så?

Är man rädd för att granskas så måste man sätta sig väl synlig på caféet och dra uppmärksamhet till sig, känner man att en katastrof kommer att inträffa om man inte går en omväg runt något så låter man bli att gå en omväg, och så vidare. Låter man dessa tankar "vinna" och styra ens handlingar så minskar man sitt handlingsutrymme och tankarna förstärks.

f.ö verkar det som om att du är i en existentiell kris. Det är kanske en långt dragen serie gissningar utifrån det lilla jag läst av dina inlägg men du kanske är i en period där du saknar sammanhängande världs och självbild, just för att du har en resonerande (och "filosoferande") personlighet och nyligen börjat revidera din gamla syn på omvärlden och dig själv.

Just mellan två sådana stabilare faser är man oftast mer känslig för hjärnans tramserier, men resultatet brukar bli att man går stärkt ur det hela.

Japp, tråden lyckades bli ännu sjukare!

Brorsan är inte hennes brorsa!
Men fan är Ramon, och vem fan är Chigaran? Och vem fan är Eddie Guerrero?

Varför sa ni aldrig att ni var släkt när alla trodde det? Det hjälpte ju inte till direkt? Eller?

Frågorna är många, och det jag skulle ha fått gjort ikväll får skjutas upp till imorgon pga denna sanslösa såpa. Herregud...

.

Läs tråden nogrannare?

Ja, självklart. Att jag inte tänkte på det.
Allt blir ju glasklart om jag läser hela skiten igen...


.

Nja..Inte galen, men jag har haft en del kul läsning 3-4 tim iaf.

Läst tio sidor, gav upp, och får bara fram en enda bild i huvudet:
en lättklädd kvinna som står på händer;

"LOOK AT ME!!! I'm an attention whore!!!"

Jahapp... Hoppas att alla här har lugnat ner sig!

Själv har jag käkat frukost, läst serietidningar samt tagit mina sömntabletter.

Så jag hoppas att vi alla vaknar upp i morgon med ett leende, och är glada!

Men, Godnatt,
Mors....

Sov gått.

Lustigt, när jag mådde dåligt så var dessa ting det enda jag litade på. Mina känslor kunde jag tydligen inte lita på iallafall. Det finns inget sannare än matematiken och naturvetenskapen, men det betyder inte att dom ÄR sanningen och det är inget de utger sig för heller.

Sen, har man oro i kroppen så finner man vägar att leva ut det. Många tankar sveper igenom hjärna dagligen och det är inte logik som avgör om hjärnan väljer att tro på dom, det har vi väl oändligt många exempel på. Vi tror på saker som vi vill tro på, även om det är negativt. Det är ju så vi identiferar vad som är bra och dåligt för oss, nånting som har betydelse för oss och därmed fokuseras och förstärks med känslor.

Därmed leder det till den viktiga frågan, varför spelar det så stor roll om vi existerar eller inte? Upplevelsen är ju densamma.

En fråga till CharlieR: Är du inte rädd för att skriva här? "De" kanske övervakar din dator?

CharlieR: Du måste förstå att det verkar som att du är en attentionwhore iomed de andra "johhny och vargen"-trådar du startar. Tillslut tröttnar folk, men jag tror på dig den här gången.

När jag var djupast nere och som mest "galen" var jag skiträdd för allting och kunde inte lita på någonting, solipsism är vad man bär i skallen dygnet runt, men jag försökte ändå tänka förnuftigt. "Vad kan jag göra som gör saken bättre?", svaret var enkelt. Eftersom du verkar vara lite svår på att ta till dig andras råd så kan jag bara tipsa om att du får göra det du anser vara "bäst" även om det innebär att du ger fan i allt några dagar och tänker över saken.

Ett tips är att försöka handla rationellt även fast världen tycks vara cp, man kan inte göra något annat. Det där med att ha föräldrar som "inte håller måttet" vet jag allt för väl hur det är. Så hur som helst, ge fan i dumheter, ta kontakt med psyk hur mystiskt det än verkar och försök tappa de där nojjiga tankarna, de hjälper dig inte.

Godmorgon alla förresten. Bara på FB, bara på FB....

Edit: Jag blir själv så jävla hispig när jag läser sådana hära trådar.

Edit2: Det är nog första gången på riktigt länge jag försöker skriva något seriöst här på FB och änd åkänns det som om man inte når fram när man försöker förklara vad man menar.

Om du har dessa problem tror jag lumpen inte är något för dig. Speciellt inte de längsta, tuffaste, och de med hårdast krav.



Jag undvek själv lumpen pga psykisk instabilitet och det är nog ingen lyckad idé att ge sig in i något sådant om du känner så där. Då gör du nog sig själv en otjänst. Är man psykiskt instabil är nog militären inte rätt plats. Men det är bara vad jag tror, har ju själv inte gjort lumpen. Men redan på mönstringen kände jag att mina psykiska besvär gjorde hela saken omöjlig.

Om du ska göra lumpen så bör du nog först komma till rätta med dina psykiska besvär, annars kommer det bli en katastrof för dig tror jag. Hur du ska komma till rätta med problemen har jag ingen aning om, men gör det innan du ger dig in i stora, långa framtidsprojekt. Jag har gjort det och sen "kraschat", så det utfärdar jag en varning på. Stora, långa, tuffa projekt kräver någorlunda psykisk stabilitet enligt min erfarenhet. Om du vill göra lumpen gör det när du blivit stabil igen. (om lumpen finns kvar, blir svårare och svårare ta sig in där nu...knappt några gör lumpen längre och ännu färre väntas det bli då försvaret i princip ska läggas ned)