Citat:
Ursprungligen postat av
Merwinna
I min stad hade vi ett tag ett par lustiga bröder - när jag tänker efter nu så har jag inte sett dem på länge. De såg ut att vara runt 55 år. Båda hade ganska långt, tjockt, lockigt, grått hår. De måste ha haft något slags lindrigare begåvningshandikapp, och uppburit någon slags pension eller annan ersättning. Man såg dem alla tider på dygnet, då de åkte buss. De lekte någon lek: en skulle åka bussen, och den andra skulle stå någonstans längs vägen, och så skulle de vinka till varandra. De verkade aldrig tröttna på leken heller. Helt galet - men DOM verkade glada och lyckliga, och det kanske var det viktigaste.
En annan man som jag inte sett på länge, var en som såg ut att vara hemlös, men enligt uppgift från en insatt person (diakonissa i kyrkan) inte var det. Han hade en lägenhet, men föredrog att vara ute för det mesta ändå, även på vintern. Han var då i 35-40-årsåldern, hade långt, smutsigt, tovigt hår och han luktade som uteliggare brukar lukta.
Undrar vart dessa människor tar vägen när de försvinner..? Är de intagna någonstans, eller är de döda..?
De är intagna! I Jönköping fanns det på 90-talet en mager liten tantskrika som jag minns hette Margit. Hon var i 60-årsåldern och gick ofta klädd i skurtantsklänning i grönt, brunt eller orange, från 50-talet. Hon hade alltid nylonstrumpor, som hon som befriad från allt modemedvetande hade dragit upp utanpå klänningen. Hon brukade marschera som en tysk soldat, och samtidigt sjöng hon ALLTID "Vi gå över daggstänkta berg" med hög röst. En gång såg jag henne sätta sig ned efter en marsch, helt tyst. Plötsligt tog hon upp en handduk och lade den över huvudet och satt helt still och började sjunga "Vi gå över daggstänkta berg"... Alla vi som såg henne vikte oss dubbla av skratt. Hon kunde också sätta sig och bajsa lite var som helst, ute när hon kände för det. Hon var på något vis så bedårande harmlös även om hon var okontaktbar, så ingen blev arg på henne.
Vet att hon blev inlagd på psyket på Ryhov sedan.