Därför varnar jag för tolvsteg och missbruksvård

Finns ju en hel del som faktiskt blir av med sitt missbruk så det fungerar på en del.

Jag tror inte något hade kunnat hjälpt honom för han ville inte ta itu med sina "demoner", han ville inte "gräva i det förflutna". Jag var med när mina föräldrar hade möte med personal från Maria polikliniken i Stockholm och läkaren ville verkligen att farsan skulle gå på psykoterapi men han vägrade, då är det ganska kört. Han trodde också att han skulle lära sej dricka normalt, eller att han kunde byta ut alkoholen mot benzo, det gick ju åt helvete.

Jag har under en tid försökt debattera tolvsteg och missbruksvård här i drogrebabilitering. När människor i en svår situation har kommit in hit för råd och stöd har jag manat dem till försiktighet samtidigt som de som jag uppfattar som tolvstegare mer eller mindre hämningslöst har manat dem till att kapitulera, inte bara inför sig själva, utan även inför samhället, arbetsgivare och tolvstegsindustrin.

Tolvstegarna här i drogrehabilitering har inte sällan blivit väldigt provcerade av att jag har varnat potentiella rekryter för att ge upp hela sin integritet och deras argument har inte sällan bestått av rena personangrepp där andemeningen är att jag knarkar, vill döda andra människor, ljuger och följdaktligen bör hålla käften. Inte sällan så har mina varningar och påståenden bemötts med rena lögner, till exempel så har tolvstegare på fullt allvar hävdat att en missbrukare inte riskerar att bli av med körkortet om han eller hon bara söker vård frivilligt samt att myndigheter inte har tillgång till människors sjukjournaler. Trots att de har motbevisats av lagtexter, vittnesmål och myndighetsbeslut så vägrar de ge med sig och erkänna att det jag säger stämmer. Enstaka tolvstegare har hävdat att jag har rätt i teorin, men att det jag varnar för aldrig inträffar i praktiken.

Inte sällan har tolvstegarna försökt att flytta debatten från tolvsteg till mig som person. De har gång på gång försökt få mig att avslöja vem jag är så att de kan ta kontakt med en eventuell grupp som jag har gått till. Tolvstegsindustrin är smutsig och tjänar abnorma pengar på att människor försätts i en situation där de med hot om uppsägning, förlorat körkort, förlorad vårdnad, m.m. tvingas delta i deras program. Jag har med egna ögon bevittnat hur tolvstegare har anmält avhoppare till socialtjänsten.

Jag skall göra något som jag aldrig har gjort förut. Jag brukar normalt sett vara väldigt restriktiv med detaljer som kan outa mig, men nu gör jag ett undantag. Jag har nämligen personlig erfarenhet av att bli anmäld till myndigheter och hotad med tolvsteg.

I samband att jag fyllde 30 år så genomgick jag en läkarundersökning där jag lämnade ett blodprov utan att tänka på konsekvenserna. Provet visade förhöjt CDT och naiv som jag var så erkännde jag att det berodde på hög alkoholkonsumtion. Detta visade sig vara mitt livs största misstag och var början till en ström av anmälningar och hot. Bland annat anmäldes jag till socialtjänsten och utöver detta så tog personalavdelningen på det företag som jag arbetade på kontakt med tolvstegsindustrin. Så mycket för den tystnadsplikten. Detta var 2008 och tystnadsplikten är ännu mer urholkad idag!

Jag ville inte förlora min anställning och tvingades därför av personalavdelningen att delta i en slags primärbehandling (tolvsteg) i väntan på plats på behandlingshem. I denna primärbehandling så ingick bland annat obligatoriska AA-möten. Redan under de första behandlingstillfällena och under det första AA-mötet så skar det sig på grund av den uppenbara lögnen att AA inte är en religös organisation. Jag ifrågasatte sinnesrobönen och stegen och det tog inte lång tid innan jag blev utsprakad från tolvstegsindustrin på grund av vad de kallade för bristande motivation. På mycket för det öppna sinnelaget.

Efter att jag hade gett farbror Bill och hans industri fingret så skulle jag givetvis straffas och min arbetsgivare hotade med uppsägning. Tolvstegsindustrin hade nämligen övertygat personalavdelningen om att jag skulle återfalla och bli en stor kostnad för mitt företag och att jag därför borde sparkas. Jag valde att förekomma dem genom att säga upp mig själv. Som tur var så var min närmsta chef vänligt sinnad och gav mig bra referenser som jag senare hade stor nytta av.

Den lärdom jag drog av detta vad att aldrig någonsin vara ärlig med eller låta någon dokumentera något om missbruk. Du ångrar aldrig det du inte har sagt! Jag fick även lärdomen att tolvstegsindustrin är en religiös sammanslutning som utnyttjar Sveriges alkohol och narkotikapolitik till att tjäna pengar på människor samt att straffa de som inte accepterar deras lögner och religiösa dogmer. Det tog mig flera år att med hjälp av journalförstöring rensa ut all gammal skit som företagsläkare och andra hade antecknat om mig och om jag bara kan få en enda person att undvika samma resa så är det värt det. Om jag bara kan få en enda person att inte må dåligt över att han eller hon upplever sig ha gjort ett otillräckligt steg fyra så är även det värt det.

Även om jag inte hoppas på för mycket så kanske ni tolvstegare här i drogrehabilitering nu förstår varför jag har ett visst mått av agg mot myndigheter, sjukvård och framför allt tolvstegsindustrin. Det är endast genom att fler människor vågar ge dessa fingret som det kan ske en förändring till det bättre! Jag uppmanar alla som går in i detta forum att tänka både en och två gånger innan ni avslöjar något om er situation för sjukvården, företagshälsan, socialtjänsten eller någon annan.

Man blir ju rädd att att älta demoner och gräva i det förflutna var just vad han INTE behövde göra, men var vad alla andra ville att han skulle.

Han kanske istället hade behövt strategier för att bara kunna säga hej till demonen, yla du där i bakgrunden om du vill men jag gör något annat. Fokus på acceptans istället för fight.

Men det var ju just det som Dr Ernfors (ja, jag minns hans namn) ville att min far skulle göra med hjälp av psykoterapi, att bygga på sin självkänsla och att fokucera på acceptancen av det förflutna och inse att det inte var något han kunde förändra. Ungefär som jag har lärt mej att leva med panikångestattacker. Men han ville inte och det gick som det gick. Han sa själv så otroligt många gånger att han behövde alkoholen för att dämpa sin ångest, och sedan skyllde han på att ångesten hela tiden blev värre och värre på grund av alkoholen. Moment 22.

Låter som han inte trodde på sig själv eller på att han skulle klara något tyvärr och att ingen lyckades övertyga honom om motsatsen.

//

Sen vad gäller missbrukarvård så undrar jag om det finns någon statistik på hur programmet lyckas med personer i relation till hur länge de hållt på.

Det är lätt att tänka när personer som varit i missbruk väldigt länge säger att de nu äntligen blivit hjälpta att wow, då måste det vara något speciellt med just den vård de fick när det tillslut gick vägen.

Faktum är dock att det finns slumpfaktorer med i allt vi gör och allt som händer så att ett gäng tillslut lyckas efter många år av diverse försök kommer slumpen att se till.

Ju längre tiden går och ju krisigare det blir desto ointressantare blir det tyvärr vilken typ av vård som hjälpte, det skulle ge mycket mer att titta på hur t ex 12-steg fungerade på dem som bara missbrukat i låt säga 3-5 år (tidigare än så söker nog inte så många hjälp). Dvs, INNAN allt gått riktigt långt när det gäller förstörd hälsa, familjerelationer och andra sociala problem. Innan det är "det här eller döden" som gäller.

För att förtydliga vad jag menar så kan jag ta ett annat enkelt helt påhittat exempel: Låt säga att Sverige har utbildat 10 000 skådespelare under en tidsperiod och en av dessa lyckas slå i Hollywood (då detta nog är mångas dröm). Då är man antagligen benägen att tänka att den här enda av så många skådespelare som lyckats måste ha en enorm talang och viljestyrka. Dock är det förmodligen bara slumpen som varit framme och sett till att någon av alla dessa klarat av att nå sitt mål, och ju större urvalsgruppen var från början desto mindre imponerade behöver vi vara av den som lyckas. Hade Sverige bara utbildat 100 skådisar på samma tidsperiod och en av dem blir Hollywood-stjärna är sannolikheten klart större att det faktiskt kanske är något speciellt med honom/henne.

Har du erfarenhet av andra behandlingsformer? Vet du något om Narconon?
https://sv.wikipedia.org/wiki/Narconon

Lycka till och tack för svar.

Sen vad gäller missbrukarvård så undrar jag om det finns någon statistik på hur programmet lyckas med personer i relation till hur länge de hållt på.

Det är lätt att tänka när personer som varit i missbruk väldigt länge säger att de nu äntligen blivit hjälpta att wow, då måste det vara något speciellt med just den vård de fick när det tillslut gick vägen.

Faktum är dock att det finns slumpfaktorer med i allt vi gör och allt som händer så att ett gäng tillslut lyckas efter många år av diverse försök kommer slumpen att se till.

Ju längre tiden går och ju krisigare det blir desto ointressantare blir det tyvärr vilken typ av vård som hjälpte, det skulle ge mycket mer att titta på hur t ex 12-steg fungerade på dem som bara missbrukat i låt säga 3-5 år (tidigare än så söker nog inte så många hjälp). Dvs, INNAN allt gått riktigt långt när det gäller förstörd hälsa, familjerelationer och andra sociala problem. Innan det är "det här eller döden" som gäller.

Narconon är en front för scientologerna, där kan vi prata sekt. Behandlingen består till stor del av höga doser vitaminer och långa bastubad.

Du har en poäng. Enligt mina erfarenheter verkar just tolvstegsprogrammet (åtminstone i Sverige) vara det sista de flesta provar. Det finns en massa skäl till det. Det största skälet tror jag IMHO är att i princip alla vi med beroendesjukdomen när drömmen om att kunna använda med kontroll. Vi har oftast en hel rad saker att skylla på och får vi bukt med dom så kan vi "knarka som folk". Kanske är många av dom som kliver in helhjärtat i programmet helt enkelt vid en punkt där dom hade gett upp ändå.
Det finns risk för en hel del felkällor för alla slutsatser, positiva som negativa. Det kan jag hålla med om. Ändå är jag övertygad om att jag inte hade kunnat göra det utan gemenskapen.

Apropå dålig uppklarningsprocent och svårigheterna med att mäta framgång så är ju knappast programmet ensamma om det. Hur mäter man framgång från KBT-terapi med en "problemkonsument" av alkohol som vill dricka kontrollerat exempelvis?
Fråga ett år senare om alkohol fortfarande är ett problem? Hur många fullt aktiva alkoholister har typ skilda åsikter angående den frågan än deras anhöriga?

Det kan säkert ligga något i det du skriver men om AA och 12steg är helt keff som vissa i tråden vill göra gällande inställer sig ju frågan vad för hjälp som då finns?
.