Realdefinitioner - finns dem?

Jag satt och funderade på real- och nominaldefinitioner. Många filosofer gillar att föreställa sig att abstrakta begrepp som kunskap, människa och rättvisa representerar något abstrakt väsen i världen och inte är en social konstruktion, men är detta verkligen rimligt att tänka sig? Ta den klassiska definitionen på kunskap, t.ex, "sann, rättfärdigad tro"; är det en realdefinition? Min hypotes är att vi människor har vissa koncept som definieras ungefär likadant av alla människor och av denna anledning tror vi att denna definition är en realdefinition, dvs att den fångar något essentiellt eller väsensbestämt - vad det mer exakt betyder är oklart.

Jag är inte helt säker på detaljerna, men jag har för mig att Hume sa något i stil med att samhället och rättvisa är sociala konstruktioner men att detta inte betyder att de är godtyckliga. Samhällets uppbyggnad och rättvisans påbud följer vissa regler vilka är liknande för alla människor trots att de är sociala konstruktioner. Om man bortser från rättvisa - vilken vissa anser bygger på vissa moraliska egenskaper - så borde man relativt okontroversiellt kunna säga att samhället är en social konstruktion. Samhället är dock, som sagt, inte godtyckligt uppbyggd. Det har t.ex ofta ett styre, en grupp med våldsmonopol, samarbete osv.

På samma sätt tror jag att det är med t.ex begreppet kunskap. Det är ett koncept som intuitivt verkar vara fånga något tidslöst och det verkar bara kunna definieras på ett enda sätt, nämligen som sann, rättfärdigad tro. Det faktum att det bara kan definieras på ett sätt innebär dock inte att det handlar om en väsensdefinition. Människan har ett behov av ett system för att föra vidare information och förstå sin omvärld och där blir det konventionella kunskapsbegreppet en viktig komponent - och den enda möjliga komponenten - för att kunna göra det. Kunskapsbegreppet är alltså inte godtyckligt men det är samtidigt inte något essentiellt väsensbestämt. Liknande analyser skulle kunna göras på andra begrepp.

Har jag rätt i min analys?

Hmm, hänger inte riktigt med i alla svängarna.



Många säger inte så alls, de mest erkända i modern/postmodern tid vill nog hävda att kunskap är ofta en politisk maktkonstruktion.



Vi kan inte veta om det är för att vi titar på en objektiv sanning eller om det är för att vi alla tittar med och filtrerar allt genom våra gemensamma instrument (våra sinnen) som producerar ett visst resultat. Allt vi vet måste filtreras genom judt de sinnen vi har. Hade vi haft andra sinnen så hade vi fått andra resultat av det vi upplever genom sinnena.



Det kan inte finnas det minsta kontrovers i att säga att samhället är en konstruktion, för det är det de facto. Även rättvisa är naturligtvis en intellektuell konstruktion. Om det är godtyckligt uppbyggt hänger lite på vilka delar du menar med godtyckligt. Man kan nog hävda att hela universum är godtyckligt. Man kan även hävda att de som når makt är en godtycklig händelse; Heidegger t.ex. menade nog att t.o.m. nazismen var godtycklig och tyskarna offer för sin egen nazism, och inte nåt som någon kunde styra; saker skedde, motsaker sker som resultat, det trappas upp, folk sugs in, och plötsligt är alla i ett krig som ingen kan styra längre. Trump, t.ex.: har han kommit fram av egen kraft, eller är det en tidsanda som gör att folk vill ha en sådan som ledare som bär fram honom? Likaså Hitler osv. Sådana saker händer nog inte alls för att de är så starka människor att de tar sig den makten av egen kraft, utan tidsandan är hemskt viktig för att sådana plötsligt är dom som kommer fram. Folket och diverse Hitlers skapar nog varandra i omedveten symbios, hetsar upp varandra i en dans tills det exploderar.




Här håller jag inte med alls, och som tidigare nämnt, så skulle de flesta moderna och postmoderna tänkare spotta ut kaffet vid blotta tanken. Eller menar du att vi inte lyckas nå någon annan definition inte för att sanningen är så sann utan pga andra orsaker, våra egna brister? Nietzsche menade t.ex. att intellektet är enärmast ett skämt, det svaga djurets sätt att överleva genom att kunna vara falsk. Han menar att intellekt utan instinkt dör fort, men instinkt utan intellekt kan vara hur livsdugligt som helst (som t.ex. det pandemiska viruset utan en enda hjärncell som utplånar miljoner människor med välfyllda pannben)




Här vet jag inte om du menar att vi vet essentiella sanningar eller om dom är dogmer som vi tycker vi behöver för att producera regler i ett mycket förvirrande universum? (det senare ligger nog närmare de flesta erkända filosofernas perspektiv skulle jag hävda)

(1) Sant, men min poäng är det faktum att vi alla definierar t.ex kunskap på ungefär samma sätt får människor att tro (var i alla fall min uppfattning) att kunskap är ett tidslöst, transcendentalt begrepp.

(2) Med "inte godtyckligt" menar jag att samhällets uppbyggnad följer vissa regler som är gemensamma för de flesta människopopulationer.

(3) Varför håller du inte med? Jag menar att kunskapsbegreppet verkar "perfekt definierat" genom "sann, rättfärdigad tro" - det verkar vara en väsensdefinition som inte skulle kunna vara definierad på annat sätt. Därför använder vi den definitionen.

(4) Jag menar att bara för att X inte är godtyckligt definierat, dvs att det är definierat på ett sätt som följer ett mönster eller på ett sätt som gör att definitionen fyller en specifik funktion (såsom "kunskap" i vår vetenskapliga begreppsapparat), så följer det inte att X är något naturligt eller väsensbestämt. T.ex, den klassiska kunskapsdefinitionen verkar inte vara godtycklig; den verkar "passa in perfekt" i sin roll. Dock, hävdar jag, kan den ändå vara en social konstruktion, även om det är svårt att tänka sig att man skulle kunna definiera kunskap på något annat sätt än "sann, rättfärdigad tro".

Detta stycke är ganska relevant här:


Mer: https://en.wikipedia.org/wiki/Nihilism#Kierkegaard

Samhällets uppbyggnad bygger på dominanshierarkin. Dominanshierarkin är äldre än träd. Den är inkodad i vårt DNA. Även en besegrad hummer reagerar på samma sätt som en människa, genom att krypa ihop med kroppen. Dominanshierarkin är cirka 300 miljoner år gammal. Den är något av det mest beständiga som finns.

Även djur kan ha kunskap. Rävar som nosar upp nästen och äter ägg. Rävens tro är berättigad eftersom det kommer en lukt. Och räven måste ju tro på det eftersom han drar sig dit. Dessutom är den sann om han fann äggen.

Så även kunskap är något väldigt beständigt och kopplat till liv. Alla djur måste skaffa sig någon sorts kunskap för att kunna överleva. Och då menar jag inte bara kunskap om föda, men även om hur dominanshierarkin fungerar och annat. Det är inte märkligt att sådana här beständiga saker tycks ha ett väsen. Det är inga sociala konstruktioner. Visst finns det varianser på samma tema. Men själva temat är biologiskt. Det är som en del psykologer tror att de olika behovskretsarna, och driftskretsarna (jag använder cybernetiskt språk även om det inte är helt rätt) hellre är att betrakta som olika levande ting inne i en än något dött.

Själv tror jag att allt sådant här har en viss mening. Jag lever efter tron att det finns ett svar på frågan varför. Så man kanske skulle kunna tala om sådana här abstraktioner som kunskap, dominanshierarki, kärlek, ondska, etc, som något som har egen existens. Kanske i ett gudomligt intellekt. I de flesta religioner lägger man dessutom stor vikt på "ordet", så vi kanske redan har förstått just hur viktigt språket är för högre sanningar. Det ger vikt åt realdefinitioner. Åt möjligheten att komma åt verkligheten med språket.

Och uttrar t.ex. byter ledare ganska demokratiskt och jämlikt, utan strider. Och istället för att bli fientliga mot andra uttrar som "inkräktar" på deras område för att konkurrera om resurser så utvidgar dom ofta sin grupp istället med dom nya uttrarna. Inte ens katter är speciellt imponerade av att följa hierakier och kan ofta hellre lämna gruppen, om de ens tillhör en grupp till att börja med, än att bli nedgraderad.




Vi är djur. Detta är besläktat med hur kunskap ofta fungerar mer som en diskurs, eller ett sätt att producera regler vi kan känna oss bekväma med. Alla idag lajkar "I fucking love science", alla vet att vetenskapen förklarat att vi bara är en djurart, samtidigt som vi inte fattat det på riktigt och fortfarande tänker på oss själva som separerade från "djuren".



Finns massor med varelser som inte bryr sig om att leva i heirarkier eller ens samhällen. Likaså utan "kunskaper". En spindel spinner inte invecklade nät genom att ha funderat på iden utan genom instinkt (vilket Nietzsche såg som en klart överlägsen och mer ärlig och ädel intelligensform än intellekt).



Vilket kan även beskrivas mer negativt med begreppet Cartesian Anxiety...

Jag vet väl att vi är djur.

Du petar i små saker för att jag inte var tydlig nog med språket. Det finns ett ord på sådan där pedantiskt petande, kommer inte på vad det heter nu.

Nej, detta är inte alls semantiskt pedanteri. Vi gör detta omedvetna misstaget hela tiden, vissa kanske skulle använda det trista uttrycket freudiansk felsägning. Rent intellektuellt så känner vi alla till denna kunskap. Undermedvetet glömmer vi bor det hela tiden.

Det har inget med diskussionen att göra.

Jag tror du har ett väldigt starkt behov att debattera bara så du hittar även saker som inte är till huvudsaken att invända mot.

Ska man tro något så bör man ha bra mycket mer info att basera sin tro på, så slipper man kanske hamna fel. Djurämnet är kanske OT här; jag reagerar mer för att jag är så trött på hur precis alla I fucking love science-människor vi är omgivna med i vår, enligt Heidegger, Nietzsche, Jaspers, Keirkegaard och många andra, nihilisitiska vetenskapsepok, som inte fattat detta at vi är djur på ett djupare plan. Alla dessa i själva verket tänker omedvetet att ok, vi är djur, fast ändå inte djur. Inte fan slickar jag mig ren, jag tar en civiliserad dusch. Djuren, dom kan få slicka sig rena, vi människor är upphöjda över sånt djuriskt beteende (typ)

Jag tänker medvetet att vi är djur men ändå inte djur eftersom Gud skapade oss i sin avbild. Vi har evolverats fram men jag tror att det finns mening med alltihopa. Jag vet att vi är djur, men det finns något mer i oss, den mänskliga själen.

Aha, ja, religiöst perspektiv som oftast sett djur som själlösa objekt (i likhet med vetenskapen, i alla fall fram till väldigt nyligen) blir ju ett helt annat perspektiv som krockar helt med perspektivet jag beskrivit ovan. Jag skulle hävda, dock, att ditt uttalande om att det finns förklaringar på frågan varför inte är en religiös syn, utan kommer från upplysingens anti-religiösa vetenskapliga syn. Religion är ursprungligen mer fokuserad på spritualitet och att oförklarig mystik existerar, inte att veta varför. Guds vägar äro outgrundliga