Det kanske till och med är så att vi är smuts under någon annan arts nagel!?

Inte i min erfarenhet, och enligt dig är det ju jag som har den här inställningen? I min egen erfarenhet fullkomligt strålar färgerna, och de är till synes oändliga till antalet.

Från det här perspektivet finns varken det 'menings-lösa' eller det 'menings-fulla'. Att försöka placera perspektivets aspekter i små språkliga fack är en lek du leker. Jag leker också leken till och från, men jag tar den inte det minsta seriöst.

Det är ditt eget perspektiv som innehåller ordet 'meningslöst' och dess omgivande koncept som någonting seriöst, och du försöker projicera detta på ett för dig okänt perspektiv. Orden hjälper dig inte.

Är nog för trög eller begränsad av min ADD för att hänga med haha...

Äh, vi har alla olika perspektiv. Jag talar från mitt, och det jag säger ska tolkas genom ditt; men det krävs två för att dansa, och det är upp till mig att förtydliga mitt struntprat om jag vill bli förstådd!

I enkelhet: Ordparet 'meningsfullt' och 'meningslöst' är två sidor av samma mynt, myntet är helhetsbegreppet 'mening'. Du ser sidorna för att du ser myntet; jag ser inte ens myntet.

För att någonting ska vara vare sig meningsfullt eller meningslöst måste grundbegreppet, 'mening', tas på allvar. Som jag ser det saknar ordet 'mening' betydelse, du kan ersätta det med 'krummelimoj' och du har sagt lika mycket.

Att någonting är 'meningslöst' eller 'meningsfullt' är därför lika intetsägande som att någonting skulle vara 'krummelimojfullt' eller krummelimojlöst'. Släpp idén om att saker och ting har eller inte har s k 'mening'.

Låter det jag säger 'meningslöst'? Ja, då tar du fortfarande begreppet 'mening' på allvar, och våra perspektiv förblir våra egna.

Alla våra ord och tankar, symboler och koncept, är lika tomma som fågelsång. Sången är fin, och ibland stör den kanske, men betyder den någonting? I dina öron böver inte fågelsången vara betydelsefull, det är 'bara ljud'. På samma sätt kan du se mänskligt tal, och dess föregångare tanken, som 'bara ljud'.

Ordet 'mening' blir då i skrift bara en samling svarta linjer på en vit bakgrund; tanken 'mening' blir bara ett mönster i fantasin; i tal blir det ett ljud som vilket annat, t ex en gren som slår mot rutan.

Om du slutar ta språket seriöst så är det delvis likvärdigt med att glömma språket, och på så vis återfår man en viss barnslig aspekt i sitt varande. Känslor och upplevelser kvarstår, bildliga tankar kvarstår, men språkets hårt åtdragna knutar luckras upp.

Att du missar bussen klassas inte direkt som någonting 'dåligt'. Du missade bussen, och sådan är din nuvarande situation. Bra? Dåligt? Kanske, kanske inte; varken eller. Kanske träffar du en vän för livet medan du väntar på nästa buss, och plötsligt förvandlas det som tidigare kanske klassats som 'dåligt' till någonting alldeles fantastiskt. Kanske väljer du att se på den tidigare händelsen som dålig, men den senare som bra, men faktum är att de båda är aspekter av en och samma händelse; om den ena är bra är den andra bra, och vice versa.

Nu är jag ute på sidospår, men så går det. Mycket nöje.

Du har missat vad meningsfullhet är. Meningsfullhetens relation till meningslösheten är inte en vanlig polär motsatsrelation som exempelvis stort-litet eller andra. Meningslösheten är avsaknaden av meningsfullhet på samma sätt som mörker är avsaknaden av ljus. Noll på skalan är meningslöshet eller mörker och det är först när meningsfullheten kommer in som det blir något eller det är bara när ljus kommer in i mörkret som något kan urskiljas.

Andra typer av polariteter har noll i mitten exempelvis smart-korkat, hårt-mjukt eller ledsen-glad, detta gäller dock inte för polariteten meningsfullhet-meningslöshet eller mörker-ljus.

Precis! Påstående "Allt är meningslöst." är därför lika intetsägande som påståendet "Allt är mörkt."

För att någonting ska vara mörkt måste du ha ett minne av någonting som är ljust, annars har du ingenting att jämföra med. Mörker kan bara kallas 'mörkt' i relation till någonting 'ljust'.

Om allt är meningslöst, då är ju även ditt minne av det meningsfulla meninglöst, och det som ansågs vara meningsfullt var i själva verket meningslöst. Ljuset var alltså mörker, och mörkret går därför inte att urskilja som någonting särskilt.

Jag säger inte att ingenting är meningsfullt, eller att ingenting är meningslöst: Ordet 'hej' tolkar jag som meningsfullt, medan ordet 'kruppelkant' är meninglöst. Det jag kallar nonsens är alltså idén att 'allt' kan placeras i en av kategorierna.

Ifall man använder ordet lycka i ditt inlägg istället för meningslöshet så förstår jag vad du menar. Lyckan måste mätas mot tidigare lycka eller olycka och fungerar som vanliga polariteter. Men detta gäller inte för meningsfullhet, meningsfullhet är något man ständigt måste skapa, något som man ständigt måste låta sig dras med i.

Precis som ljus är det något som det finns olika mycket av vid olika tillfällen men det är oftast något eftersträvansvärt.

Jag tolkar det du skriver och det jag skrev som samma sak, kanske missförstår jag? Olika mycket ljus, och olika mycket mörker. Det finns en rytm och ett mönster, absolut.

Anser du att påståendet "Allt är meningslöst." någonsin kan vara betydelsefullt? I min förstelse inkluderas nämligen begreppet 'mening' och den som yttrar påståendet i den logiska gruppen 'allt'. Påståendet blir därför motsägelsefullt, och därmed nonsens.

För att ställa upp det formellt (P är Q; R är P. Slutsats: R är Q):

• P1: Allt är meningslöst.
• P2: Jag är en del av allt.
• S1: Jag är meningslös.

• P3: Jag är meningslös.
• P4: Mina påståenden är en del av mig.
• S2: Mina påståenden är meningslösa.

• P5: Mina påståenden är meningslösa.
• P6: "Allt är meningslöst." är ett av mina påståenden.
• S3: Påstående "Allt är meningslöst." är meningslöst.

Situationen är cirkulär, och den första propositionen kan därmed betraktas som nonsens.

Jag kan hålla med om din slutsats S3. Det existerar meningsfullhet här och där, alltså är inte allt meningslöst. Felet du gör är att inte betrakta meningsfullhet som en känsla bland andra. Att ställa upp logiska resonemang kring känslor brukar sällan fungera. Vissa upplever meningsfullhet, andra inte. Ska man kvantifiera vad som är meningsfullt så blir det givetvis tomt.

Fast, om de inte upplever meningsfullhet upplever de väl ändå en meningslöshet? Alltså en frånvaro av mening; de jämför det nuvarande tillståndet av upplevd 'meningslöshet' med ett minne av 'meningsfullhet'.

Minnets innehåll är alltså meningsfullt, och i sådant fall upplever de ju mening, i sin fantasi. Problemet är att de håller fast vid fantasin och använder det som någon slags användbar måttstock i den nuvarande situationen.

Tror du t ex att en individ som påstår att allt är meningslöst skulle uppleva samma känsla efter total minnesförlust?

Enligt mig måste man använda sig av den måttstocken ifall man vill ha meningsfullhet i sitt liv. Det är klart att man kanske kan välja bort den och riskera ett avsevärt torrare liv.

Det är en mycket intressant fråga. Jag tror egentligen att vi har en närmast osläckbar törst efter meningsfullhet. Kanske vaknar han upp med nytänd meningsfullhet.

Men jag tror inte att meningsfullhet fungerar som andra basala känslor som tex lycka. I lyckofallet håller jag med om att det alltid baserar sig på minnen. När det gäller meningsfullhet tror jag inte samma sak gäller, meningsfullhet har med någon form av attraktion att göra.

Edit: Jag märker att jag motsäger mig själv lite här. Jag tror alltså inte att meningsfullhet är beroende av någon måttstock utan den har på något sätt med attraktion att göra.

Jag förstår inte varför ett liv utan måttstocken skulle riskera att bli torrare? Utveckla gärna!


I en situation där ingenting attraherar en (upplevelse av total s k 'meningslöshet) så måste man ändå basera denna känsla på en jämförelse med ett minne av tidigare attraktion. Man måste ha en idé av att attraktion är en faktisk möjlighet, men att det är någonting man i nuläget inte upplever.

När ingenting attraherar dig så är du fortfarande attraherad av attraktion; du upplever det alltså som meningsfullt att finna någonting meningsfullt, men du misslyckas gång på gång, och ser därför din situation som meningslös.

Släpper du helt taget om begreppet 'attraktion' eller 'mening' så är det varken någonting du kan ha eller sakna.