Det kanske till och med är så att vi är smuts under någon annan arts nagel!?

Ibland kan jag tänka för mycket. Ligga vaken på nätterna och bara vilja ha det svaret jag så desperat söker.

Har snöat in mig på rymden. Har nästan fått ångest så mycket jag velat kolla upp, läst artiklar, kollat dokumentärer och så vidare.

Det slår mig varje gång hur sinnessjukt allting egentligen är. Jag menar, från början fanns inte ens vår jord men sakta men säkert började den tillverkas av naturens egna förmåner.

Vi är pyttesmå jämfört med hur GIGANTISKT rymden är. Det finns inget slut på denna oändlighet. Finns där fler dimensioner, andra parallella världar och fler arter än vi?

Aliens känns i princip som ett faktum, inte bara en spekulation.

Jag får bara inte ur det från skallen.

Vi kanske är myror i jämförelse med hur stora galaxer det finns. Smuts under någons nagel.

Hade jorden eliminerats hade det inte påverkat NÅGONTING för universum. Tänk så betydelselöst allting egentligen är.

Problemet är egot. Gör vår storlek någon skillnad för våra plikter? Spelar det någon roll?

Om man kortar ner skalan lite så kan man kika på en jämförelse. Säg att Stefan är chef på ett mycket stort företag, han fattar de flesta större policybeslut. Alla andra i hela byggnaden är underställda Stefan och Stefan är känd över hela landet, en riktig storhet som glänser i media, uppfinner saker, fattar briljanta beslut och så vidare. På sitt företag har han tusentals "mindre" personer. Spelar de här personerna ingen roll alls? De spelar förvisso en mindre roll, allt i sin skala, men deras funktion är vital.

Det är lite som att se på oss själva och få ångest över att vi är små, vid jämförelse med Gud och universum. Varför då? Det är poänglöst. Gud är chef i universum. Vi är vilka vi är, vi fyller våra funktioner. Vi är vitala för utvecklingen, även om vi är mindre än Gud och mindre än universum.

Resonemanget kan användas för att göra allt betydelselöst, så att man bara behöver ligga där och dö. Det känns spontant dock mer som en ursäkt, att bördan av verkligheten känns för tung. Det betyder dock inte att den inte bör bäras till målet.

Det är ett jätteintressant ämne, men jag förstår inte riktigt exakt vad du vill diskutera.

Så jag kan ju inflika här och berätta att jag läser just nu en bok från min en av mina favoritfysiker Brian Greene.

Igår kom jag till ett kapitel där svarta hål diskuteras. Alla har hört talats om svarta hål, och många av deras mystiska egenskaper.

Jag var ganska trött när jag kom dit, så jag minns inte i detalj (ska läsa det igen ikväll). Men jag tyckte mig uppfatta en väldigt intressant sak som berör detta ämne. Så here it goes:

Visste ni att rent matematiskt (enligt vad vi vet) så är det omöjligt att särskilja en elementarpartikel från ett svart hål? Det enda som tycks skilja är den relativa storleken. Ett svart hål kan tydligen beskrivas som en enorm elementarpartikel. Mind fucked. Det minsta (observerbara. Har han rätt om strängteorinär givetvis strängarna mycket mindre) beskrivs på samma sätt som det största!

Tror jag uppfattade vad han skrev korrekt, men ska som sagt läsa om det mer innan jag kan säkert säga mig ha uppfattat honom rätt.

Delar av boken har för övrigt även gjorts till en dokumentär i 3 delar jag tror att du skulle gilla TS:
http://www.pbs.org/wgbh/nova/physics...-universe.html

Men ljudboken är på drygt 16 timmar, så allt får inte plats i dokumentären. Men dokumentären täcker mycket ändå. Är man mer intresserad av detaljerna och att verkligen förstå mer så rekommenderar jag boken.

I övrigt tycker jag att det Ritterbruder skrev låter vettigt om vi ska beröra det här med betydelselöshet.

Javisst, men observera följande: Dina tankar, din oro, dina rädslor, och dina ord, alla är de precis lika betydelselösa.

Dina mentala koncept om relativ storlek o s v är betydelselösa vågor i ett betydelselöst hav.

Problemet är inte verkligheten; problemet är att du problematiserar verkligheten genom att leva i någon slags egenproducerad språklig labyrint.

Observera dina tankar, din indre monolog. Det finns en rytm där, likt andetagen går in och ut, med en paus mellan, finns det även tomrum mellan tankarna. Utöka tomrummet, och utforska tystnadens stillhet.

Det andra problemet är att du tycks identifiera dig som någon slags varelse isolerad i kroppen, eller som kroppen. Betrakta idén om att det du kallar 'avstånd' är en sinnesupplevelse vars startpunkt är här och nu, hos dig själv. Du rör dig aldrig en stor rymd, vad som händer är snarare mer likt att det på ytan av dina ögon pågår en optisk illusion som får dig att uppleva tredimensionellt djup.

Du är inte i universum; universum är i dig. Granska vad du refererar till när du använder termen 'jag' i tanke och tal. Vad finns där? Vad är det som är pyttelitet? Var är det lokaliserat, exakt? Och vad är det?

Det finns ingenting där; du är som utrymmet i en kaffekopp. Utrymmet är format, men det är inte instängt eller isolerat. Krossa kaffekoppen och utrymmet expanderar ut i det oändliga. Tro inte att kaffekoppen tillhör utrymmet inuti, eller vice versa.

Du är en form av det formlösa, i grund och botten okänd. Låt det vara så, eller lev i evig förvirring.

Det finns inga svar, för det finns inga frågor. Om du finner detta olustigt är det för att du fortfarande tror att frågorna är betydelsefulla.

Jag tycker du verkar vara förvirrad. Jag är förvirrad själv.

Kanske är upplystheten bara att bli vän med sin egen förvirring.

Det är språket i sig som är ett uttryck för förvirring.

Vi kommunicerar för att mötas i tystnadens stillhet. Kommunikation över internet kräver språk och symboler; hade våra kroppar delat rum hade vi kunnat se varandra i ögonen med tysta leenden. Där finns ingen förvirring.

Det är inte jag som skriver det här, mer än det är jag som båser vinden utanför fönstret; skriver jag det här så blåser jag även vinden. Texten du läser här har uppkommit spontant, utan ansträngning eller förtanke.

Låter trevligt. Jag förstår att du letar efter någon stillhet. Det låter bra men jag tror nog att för mycket stillhet står i motsats till livet. Liv är rörelse och det är där vi befinner oss och jag tror att en del förvirring kommer på köpet. Liv utan rörelse är inte liv utan död.

Att leta efter stillhet är en omöjlighet, då letandet kräver rörelse; stillhet är att sluta leta.

Liv är rörelse, men rörelse går bara att klassificera relativt stillhet, alltså död; liv är pågående död, och död är pågående liv.

När du dött i livet kan du leva även i döden; vad termen 'du' refererar efter den första döden är inte din kropp eller någonting inuti den, det är varken materiellt eller 'andligt'. Den riktiga du är okänd, och det okända består i döden så som det består i livet.

Det 'du' som måste dö är alltså inte det okända 'du', utan det kända 'du' som tror sig vara vid liv.

Sanningen är nog att du har rätt. Egentligen existerar inte egot osv.

Men jag menar att livet är en lek där vi äger vårt ego. Vi leker olika lekar med det och identifierar oss med olika saker, för skojs skull. Att äga saker är en strävan och strävan är inte av ondo. Det är det som får hjulen att snurra. Om man gillar de snurrande hjulen så finns det ingen anledning att sätta stopp för dem.

De snurrande hjulen är ett sätt att förströ sig. Att oroa sig och plågas är ett sätt att spendera tiden på som inte egentligen är sämre än något annat.

Vad jag menar är att det kan vara väldigt tråkigt att bara inse att man egentligen inte existerar, man kan istället försöka göra roliga saker.

Jag existerar utan tvekan, men jag finner mig varken lokaliserad eller isolerad i huvudet eller den övriga kroppen.

Frågan är inte om jag existerar eller inte, frågan är vad termen 'jag' refererar till.

Vad är det för 'roligt' du har i åtanke? Livet är varken roligt eller tråkigt i min erfarenhet; att oroa sig är varken 'bra' eller 'dåligt', men det är onödigt att oroa sig om man inte vill.

Det är inte bra att du mår dåligt. Men det är bra att du tänker. Det är speciellt bra att du letar efter kunskap.


Ja du, det vet ingen. Checka in vår egen superstjärna i ämnet: Max Tegmark (kanske tom Nick Boström). Bägge är svenskar.


Nej vi är inte smuts under någons nagel. Det är att tro att det finns en skapare och det gör det nog inte.


Det har du en poäng i. Vi spelar ingen roll i det stora dramat (kosmos). Men vi skapar vår egen betydelse. Vi är nyfikna och vill kika över kanten på det som är bortom.

Det är precis det jag menar. Det blir färglöst och meningslöst med din inställning.