Att tänka utan ett språk

Lek med tanken att någon växer upp utan att lära sig något språk. Personen får mat och så, men får aldrig någonsin under sin uppväxt höra språk och kan såklart därför heller inte lära sig att prata.
Hur ser tankegångarna och funderingar ut om man inte känner till ord? När jag försöker föreställa mig det känns det som att det borde vara oerhört frustrerande att inte kunna uttrycka sig i tal, aldrig kunna fråga något man undrar över eller kunna tala om vad man vill eller tycker. Men man kanske inte kan känna en sån frustration om man heller inte är medveten om att språk och ord existerar?
Vidare tänker jag hur en människa som levt i låt säga 20-30 år utan att ha hört eller lärt sig språk, skulle kunna tänkas reagera om den plötsligt träffade någon som faktiskt pratade. Förmodligen skulle det bli en chock och uppstå stor förvirring. Undrar hur man skulle tänka kring det nya fenomenet. Skulle man kunna förstå vad det faktiskt var eller skulle allt vara enbart mystiskt och skrämmande? Kanske spännande och man skulle bli oerhört nyfiken på det där nya?
Hur lång tid skulle det ta att lära sig att prata? Vad tror ni?

Det du frågar om har Wittgenstein skrivit om när han skrev om möjligheten till privata språk. Jag vill minnas att hans slutsats var att privata språk var en omöjlighet.

Experimentet att låta någon växa upp utan språk har nog aldrig gjorts och kommer väl förhoppningsvis inte att göras, men jag är dock nyfiken på vad resultatet av ett sådant experiment skulle ge.

Jag gissar att barnet helt enkelt skulle bete sig mentalsjukt.

Att träffa på någon innebär att dela eller inte dela intressen.
leva kan vara ett, och i detta, så är språket klart.
Kroppen talar när den lider, e hungrig eller annat.

Jag hoppas heller aldrig att experimentet görs. Men tanken är väldigt intressant.
Fast barnet skulle ju i vuxen ålder för första gången stöta på talspråk. Varför skulle personen bete sig "mentalsjukt"? Och vad menar du när du säger "mentalsjukt"? Vill du utveckla?
För övrigt tackar jag för tipset angående Wittgenstein! Ska kolla upp karln!

Förmågan till abstrakt och symboliskt tänkande utvecklas med hjälp av språket. Det spelar ingen roll hur intelligent en individ skulle vara. Denne skulle ändå vara fullständigt instinktsdriven utan ett språk. Som en jävligt smart hund kanske.

Hur tänker spädbarn exempelvis? De tänker inte så mycket. De upplever mest. Färger, former, ljus, ljud, hunger etc. Så skulle nog en vuxen individ också fungera intellektuellt. Inlärningen skulle gjort att många beteenden skulle automatiserats (gång, cykling etc) men individen skulle ändå leva i nuet utan förmåga till planering, moraliska resonemang etc.

Lite så tror jag.

Där är du inne på något tror jag. Jag är väldigt nyfiken på hur spädbarn tänker. Förmodligen skulle det nog vara som du säger, att den vuxna människan utan språk skulle inte ha utvecklats särskilt mycket.

Man brukar tala om utvecklingsfönster. En viss färdighet måste sitta inom en viss ålder. Annars lär man sig det aldrig. Tror att det är 5-7 årsåldern för språk. Om man inte lärt sig språk tills dess kommer man aldrig göra det heller förutom på ett rent rudimentärt plan.

Det finns ju exempel i den vetenskapliga litteraturen på så kallade "feral children". Barn som blivit övergivna och uppfostrats av vargar och dylikt och som senare i livet "räddats". Dessa barn har ju aldrig blivit "normala". De har aldrig lärt något språk eller äta med bestick utan har fortsatt varit "vilda" resten av sina liv.

Spädbarn tänker inte utan de upplever. De upplever världen bara, precis så som den är. Tror det är magiskt att vara spädbarn så länge man blir väl omhändertagen och mår bra.

Intressant tanke. Men jag hoppas att någon aldrig kommer att behöva genomlida ett sådant experiment.

Det funkade ju på stenåldern.

Ingenting skulle hända med barnet. Det skulle bara lära sig att beskriva saker med ljud, det kommer naturligt.

Och det funkade innan vi var människor