Uppenbarelser och döden - Cannabis

Ålder: 18
Substans: Marijuana
Tid: 19.00-04.??
Dos: Allt som allt ett par gram.
Tidigare erfarenheter: Alkohol, Cannabis, Minimaldozing av svamp

Det här är rätt aktuellt, och nu i efterhand är min skalle helt jävla degig. 
(12/12-2015).

Dagen började med att jag och polaren vaknar rätt tidigt. Vi röker i princip alltid ihop, just för tilliten vi har till varandra. Vi båda var så förbannat efterskeva efter kvällen innan, och jag hade drabbats av en så brutal huvudvärk.

Hela veckan fram till igår hade vi peppat inför en fest som en polare skulle hålla i, och dagen var äntligen kommen! Värt att inflika såhär tidigt är att jag inte dricker. Detta av religiösa anledningar, men även för att jag inte känner att jag får ut någonting utav det, och jag hade ju dessutom 7g fint gräs.

Jag och polaren jag hade kraschat hos natten innan kom till ’festen’ cirkus en timme tidigare, just för att vi skulle ladda upp och röka innan allt folk började ramla in. Bakom vännen, vars fest vi var på,’s hus finns det ett litet skogsparti ( med betoning på LITET), som var rätt avskärmat från eventuella förbipasserande, så det blev ju självfallet den utvalda platsen.

Jag själv är tvärkass på att rulla, så det fick ju polaren stå för, och när vi kom upp till detta skogsparti så bet det mig i arslet. Han hade rullat 2 stycken, en var, rena. Ungefär 2 gram i varje. Jag klassar mig själv som rutinerad, men rent röker jag sällan. Jag skrattar lite nervöst och tänder min joint. Jag njuter av smaken (jag gillar verkligen lukten och smaken av gräs, det är sant, haha), och känner sakta hur min kropp domnar bort. Jag tittar upp mot himlen och kan urskilja en hel del stjärnor. Jag fastnar i dessa underbara verk i någon minut innan jag inser att jag måste fortsätta röka.

Här slår saker och ting mig rakt i ansiktet. Jag kollar på jointen, och den är helt jävla sne. Verkligen supersne. Jag känner plötsligt hur det bränner i vänstern, och tittar ner mot min knutna hand. När jag öppnar den så ligger där glöd… En hel del glöd. Min reaktion var, per automatik, att börja vifta med handen för att bli av med glöden. Jag blåser på handen, och känner hur kylan dämpar smärtan. Tillbaka till jointen. Jag beundrar glöden samtidigt som jag drar 5-6 snabba. Föregående är någonting jag alltid gör när vi rullat upp tobak-gräs, så det här slog något så inåt helvete. Jag känner att jag förmodligen kommer falla ihop av den kommande host-attacken. ’’Brace yourself, det kommer svida’’ är den enda tanken som dyker upp i huvudet på mig.
…? Jag väntar och väntar på hostan, men den kommer inte. Jag inser plötsligt hur jävla hög jag är, och börjar skratta åt tanken. Jag vänder mig mot polaren, som jag helt glömt bort. Han hostar järnet, och för några sekunder blir jag rädd på riktigt. Rädslan försvinner dock lika snabbt som den uppstod, då min vän börjar asgarva istället. I kanske 10 minuter( lita inte på detta. När jag är bäng så existerar inte tidsuppfattning), står vi bara och skrattar medan vi avslutar våra jointar.

Till slut blir vi klara (efter vad som kändes som en timme), och börjar traska tillbaka mot huset.
ALLTID när jag är hög så kommer jag på mig själv med att gå jättesäckigt, och det innebär att jag snabbt rätar på mig och försöker verka nykter. Sagt och gjort… Samtidigt som jag halkar fram bland lövpartiet som leder in till kompisens trädgård. Vi stannar vid häcken och börjar diskutera om vi ska ta en cigg innan vi fortsätter in eller ifall vi bara ska traska rakt in. Varför inte båda två? Jag tänder ciggen och går rakt in igenom ytterdörren. Sparkar av mig skorna, kilar upp för trappan, hälsar på lite nykommet folk och sedan ut på balkongen. Här börjar jag gråta av skratt. Tanken av att jag gled runt bland folket i ett flaschigt hus, med ciggen i mungipan var överväldigande.

Jag avslutar ciggen och går in igen. Mer och mer folk har börjat trilla in, och det är någon rätt soft A$AP-låt på i högtalarna i allrummet. Jag känner hur jag går i takt med beatet, och belönar mig mentalt med att jag faktiskt höll takten. ’Bra jobbat!’. Jag börjar skumma runt och hälsa på folket som är utspritt över hela huset. ’’Hähähä, du är jö scheeetglad! Mårö gööött älläh’? ’’ är standardfrasen jag får höra, och mina svar är mest mummel och glada nickningar.
’Jävla trevligt folk ju, eller hur?’ är vad som cirkulerar i skallen på mig. Stöter ihop med en polare som jag brukar måla med, och snackar lite med honom. Snack kanske är fel ord förresten.. Jag nickade mest instämmande till det han sa, och mina mummel. Efter kanske 3 minuter av nickande och mumlande så frågar han om jag ska med ut på balkongen på en cigg. Klart som fan jag ska det! Vi går ut på, den nästan fulla, balkongen och snackar lite. Folk går hela tiden förbi oss. Folk som ska ut och folk som ska in. Vissa av dom stöter in i oss påvägen, och efter många stötar så tappar jag min cigg. Detta är någonting jag inte ALLS själv inser, så jag står där och tror att jag håller i ciggen, samtidigt som vi fortsätter konversationen. Till slut är någon jävligt reko och plockar upp den åt mig, men jag nekar då jag redan har min cigg ju.. Eller? Jag tror att det ungefär var här som allt började gå utför.

Jag känner en plötsligt våg av ångest dra över mig, och jag MÅSTE in i huset igen! Jag stormar in igenom dörren och hetsar omkring på övervåningen en stund. Folk skrattar åt mig, och några dunkar mig i ryggen och säger att allt är lugnt. Jag glider in i köket, och försöker att inte börja skratta av hur rädd jag är just nu. Jag häller i mig typ 6 glas vatten (Detta bet mig i arslet, då jag var tvungen att pissa HEEELA kvällen, och båda toaletterna var hela tiden upptagna), och känner hur jag börjar bli rätt skön i huvudet igen. Det flyter på nu, och jag glider in i allrummet igen. Ett stort gäng har belägrat sofforna, och några sitter vid matbordet. Matbordet är platsen där min graffar-kompis sitter, så jag sätter mig mitt emot honom. I samma sekund som jag sätter mig så börjar allt gå åt helvete. Allt börjar snurra, musiken slowas och jag sitter bara där och försöker hitta en fast punkt att titta på. Att hitta en fast punkt var helt förgäves, för allt i hela jävla rummet rörde sig.

Polaren mitt emot måste ha märkt hur jävla förstörd jag var, så han hjälpte mig att få i mig mer vatten och få andas lite. Jag är helt övertygad om att några på festen kommer att ringa snuten på mig. Jag kommer hela tiden på nya ’suspects’, och känner hur de kollar studerande på mig. Det här är inte bra! Ingen jävla stans! Jag viskar till graffar-polarn att alla är ute efter mig, och att de tänker sätta dit mig. Han lugnar ner mig och vi går ut och röker. Igen. Balkongen är som ett rätt stort trä-däck som är mer eller mindre L-format. På två ställen finns det fönster in till bordet där jag nyss satt. Utifrån ser jag mig själv sitta vid bordet. Jag freakar ur totalt i huvudet, och vet att jag kommer dö ikväll. Det är liksom ikväll allt tar slut. Mitt sällskap försöker få kontakt med mig, och jag minns bara att jag ler stort och nickar.

Efter vad som känns som en evighet så går vi in igen. Jag försöker se hur folk ser ut, men alla ansikten är identiska. Jag går och sätter mig i soffan och försöker intala mig att allt är lugnt. Om jag fokuserar starkt på en persons ansikte så ser jag plötsligt vem det är, men jag blir brutalt illamående på kuppen. Jag rätar på mig och vänder mig till en polare som alltid är jävligt flummig. Oftast när han är nykter. Han skrik-pratar och hans röst är jättehes, så jag börjar asflabba åt hur det låter. Han pratar med mig som att han inte fattade att vi båda pratar samma språk. Vad han pratar om kommer jag inte ihåg, men jag vet att han avbröt sig mitt i för att sjunga med i låten som var igång, och ungefär här så ställer jag mig upp.


Jag börjar glida runt i sällskapet igen och försöker urskilja ansikten. Detta går käpprätt åt helvete, och alla är återigen identiska. Jag börjar sortera folk efter vad de har på sig, och försöker utgå från vilka klädesplagg som är mest suspekta… Vilka kan vilja sätta dit mig? Fram till nu så har allt varit dunkelt och rökigt i hela huset (Ingen har rökt i huset, förutom jag ifall jag faktiskt gjorde det), och plötsligt blir det lite ljusare. Jag känner hur jag fylls av någon sorts eufori istället, och blir superglad. Jag, graffarpolaren och min rök-buddy drar ut och ska fylla på med THC’t. En snubbe som jag inte känner hänger också med, vilket gör mig rätt så obekväm.

Jag drar på mig mina kängor utan att knyta dom och går ut i kylan. Vi ville inte röka på balkongen med risk för att det skulle lukta in och what not, men jag kommer på mig själv med att nojja över den fjärde snubben. Vem fan är han? Alla fyra går upp och ställer oss på vägen upp till skogspartiet och tänder. Jag delar med graffar-polaren samtidigt som min andra vän röker den själv. Den fjärde snubben ville absolut inte ha. Medan vi står och röker så ställer han massa frågor. ’’Hur känns det?’’, ’’Blir ni höga på det där?’’ etc. Här blir jag illa till mods och tycker att han känns jävligt suspekt. Varför skulle han fråga allt det här? Varför hänga på om han inte skulle ha något? Vem är snubben?
Jag försöker att lugna ner mig själv igenom att tänka i banor som ’’Han blir ju inte bjuden till festen om han inte är safe’’, och till min förvåning så fungerar det.

Vi går in igen och nu börjar allt bli jävligt soft. Vanligtvis blir jag degig och skön i huvudet, men nu var jag fylld av lycka. Jag kände mig verkligen på topp. Mina mungipor hade skjutit rakt upp i den stjärnklara himlen. När vi kommer in igenom dörren så möts jag av en riktigt skön värme. Sparkar av mig kängorna och ska upp till övervåningen. Min ’crush’ sedan 7:an var på festen, och jag la inte märke till henne fören nu. Vill inte låta klyschig, men det kändes verkligen som att hennes ansikte lyste upp hela jävla nedervåningen… Och ljuset blev rätt intensivt så jag fortsatte upp. Jag hällde i mig vad som kändes som litervis med vatten, och gick ut på balkongen för att ta en cigg.

Ute på balkongen kändes allt som en smörig jävla reklamfilm. Alla skrattade och var glada, och man hörde soft musik igenom väggarna. Här ville jag fan stanna hela kvällen. Jag bestämde mig för att sitta ute på balkongen och vara social med folket. Föregående blev inte alls långvarigt då jag av någon anledning gick in så fort jag rökt upp ciggen. Vid det här laget kändes det som att hela min kropp gick på auto-pilot. Jag gjorde saker utan att tänka på det, och det fungerade skitbra. Jag mådde asballt, och det hade inga concerns i hela världen.

Efter ett tag kände jag själv att jag borde snacka med min ’crush’, för att… Varför inte? När jag mötte henne så stelnade jag bara till och Hejade. Blev sådär äckligt pinsam som folk i filmer blir, och pga. det så beslutade jag mig för att låta saker och ting flyta på naturligt, och inte forcera något, så jag gled runt bland folket bara och snackade med folk här, och folk där.



Runt 00 så inser jag att min rök-buddy är borta, så jag börjar leta. Efter ??? letande så hittar jag honom helt förstörd på toan. ’Vill du ha hjälp med något?’ frågar jag, och får ett svagt nej till svar. Jag står i dörröppningen och bara glor på honom. Efter några sekunder känner jag hur mina mungipor skjuter igen, så jag stänger dörren och går vidare. Jag hör hela tiden min crush’s röst i huvudet, och när jag står i köket så slår det plötsligt till i skallen på mig.
Vi ska bli ett par, med framtid och grejjer. Blir fett glad av tanken, men samtidigt fundersam. Varför dessa tankar, liksom?

Efter ett tag går jag ut och röker igen, och märker att bruden och hennes polare är ute på balkongen. Eftersom jag är så sinnessjukt jävla stenad så tar jag beslutet att absolut inte gå och snacka med dom eller henne. Det klickar till i huvudet på mig, och jag känner mig plötsligt så jävla fri. Jag får en inre koppling med mig själv, och inser att valen jag gör i livet faktiskt kommer att påverka mig och många andra. Jag känner kärlek för alla i min närhet. Jag vill bara krama varenda en på festen. Nu i efterhand inser jag att det kan ha varit någonting jag intalade mig själv för att få ge bruden en kram ( Ja, jag är jävligt patetisk, so what? ). Jag känner hur jag bara flyter fram, och hur jag verkligen älskar alla i min omgivning.

Resten av kvällen flöt på rätt bra. Gick ut och fyllde på en gång till (vad jag kommer ihåg) och levde livet. Snackade lite med bruden jag diggade, men det ledde ingenvart.
Ju mer jag tänker på det, ju mer inser jag hur många minnesluckor jag faktiskt har.
Jag kunde inte skilja på fantasi, vad jag ville skulle hända, eller verkligheten. Har aldrig varit med om någonting liknande på röka, så kände mig tvungen att skriva ut’et här.

Hade jag gått igenom det igen? Självklart!
Blev jag avskräckt? Lite, men inte mycket alls.

Peace, love and understanding!

Haha ja vad ska man säga, låter som du haft en skön kväll helt enkelt

Även fast det inte var något särskilt som lät konstigt så låter det ändå lite mycket för att vara cannabis. Din beskrivning är som en riktig jävla fjortisfylla fast för röka

Nu har jag visserligen rökt otroligt mycket mer än dig och har således en jävla tolerans, men själv ger cannabis inget direkt nämnvärt rus. Cannabis ger inga "riktiga" effekter, ingen eufori, inga domningar, inga uppenbarelser. Jämförbart med en 2-3 öl ungefär MAX. Lätt salongsberusning, lite lätt avslappnad, "avstressad" och ja, bortsett från det vet jag inte riktigt vad det ger mig.

OnT så låter det som att du haft en kul kväll! Ifall cannabis ger dig det rus du upplever, så kör på det! Däremot tror jag att du kommer att inse senare att cannabis egentligen inte är en "riktig drog" på det sättet, ens att jämföra med alkohol som det kan vara en del tryck i. Men det kan ju som sagt också vara kopplat till tolerans till stor del, något du därför bör undvika (dagligt rökande) om du vill fortsätta ha kul och få ett "rus" när du röker.

Underhållande läsning, verkade som du fick tag på bra smokish helt enkelt.

Prova att ta en fet jävla dab