Normer, referensramar och preferenser! Från mobbing till ISIS.

Vad som är sant eller inte sant är kollektivets uppfattning. Det finn ingen absolut sanning och allt är subjektivt. Sanning skapas av en grupps normer eller ett kollektives normer. Man skulle kunna säga att människan använder normer som mätstickor.

Med andra ord:

En grupps uppfattning är sanningen. Gruppen kan vara en delgrupp i en större grupp. Alla är inte kristna av världens alla människor. Men flertalet säger att en bil är en bil om ni förstår vad jag menar.

Tillexempelvis är mobbing fel men det förekommer.
De flesta skulle säkerligen säga att mobbing är fel. Den generella uppfattningen eller normen är att mobbing inte ska förekomma. Men mobbing existerar! Men den lokala gruppens uppfattning kan vara starkare än den större gruppens eller kollektivets uppfattning.

Att död är fel. (Det större kollektivets uppfattning.) Men det förre kommer i och med mord eller massmord. I krigssituationer är vi och dem tänkandet viktigt eller avgörande. Normer avgör vem som är fienden och/eller vän. Fienden eller vän är inte jämt solklart. Fiendens fiende är min vän i stunden. Delar samma mål och har samma uppfattning i en sakfråga. (Normbrytande?) Ju fler kockar desto sämre soppa.

ISIS är en grupp som skapas av normer eller önskan om nya normer. Jag tror att guppen inte är homogen och har samma uppfattning i alla sakfrågor. Men känslan av något nytt, nya normer kan vara en drivkraft.

Ett paradigmskifte är när en stor grupp ändrar uppfattning och en ny ”absolut” sanning skapas utifrån nuvarande normer. Uppfattningar bygger endast på normer!

Inlägget är mer en uppfattning jag har inte en frågeställning. Ge mig er uppfattning!

Nej, det är för grovt draget. Fysikens och logikens lagar gäller oss alla, de skiftar inte mellan olika grupper.

Mer korrekt skulle jag säga vore om vi kort och gott säger att människans känslor definieras av människans känslor. Inte så konstigt faktiskt.

Känslor är en samling slutsatser baserade på erfarenheter som hjärnan dragit för att kunna ta snabba beslut. När man inte har tid att tänka rationellt, för hjärnan är inte oändligt kraftig.

När en grupp har liknande erfarenheter så bildas liknande känslor, eller en norm. Detta blir en del i gruppens besutsfattande, även om det inte alltid är rationellt.

Så gruppen definierar givetvis vad gruppen tycker är känslomässigt rätt och fel. Känslorna påvekar också vilka faktorer vi prioriterar. Men det förändrar inte vad som är rationellt.

Vad menar du med sant?

Sanningsrelatvisismen säger samma sak om ditt påstående: det är sant för dig men osant för någon annan.

Sant och sanning är samma sak…sanning är vad vi säger att sanning är eller vad vi gör den till. Sanning är relativ. Ett vetenskapligt resultat är en tolkningsfråga som en grupp värderar. Exempelvis ifall du får en artikel publicerad i någon vetenskaplig tidning. Absoluta sanningar finns inte.

Det jag menar är att normer skapas av ett kollektiv eller en grupp som sedan styr vårt handlande. Därav finns inte det inget som är rationellt. Det rationella definieras endas av gruppen d.v.s. normbildarna. Matematiken är inte absolut utan är tolkningar av ett sammanhang eller flera olika sammanhang som (kollektivet eller gruppens) anser vara sant eller rätt.

Känslor skapas av normer. Att vara rädd är en känsla som ofta skapas av en grupps rädsla. Normbildande. ”Var rädd för att…” Antagligen finns det även biologiska faktorer som skapar känslor.

Jag har inte läst något specifikt som handlar om sanningsrelativismen förutom diskutera vad sanning är och vad som skapar normer med vänner. Finns det någon som talar emot en relativ sanning…

En sanning i detta fall tolkar jag som ett överenskommit förhållandesätt. Betyder det att förhållandesättet verkligen är sant? Jag och du kan vara överens om att jorden är platt, kan vi dra slutsatsen att jorden är platt då?


Sådana tankar finns att hämta hos Wittgensteins språkspel.

Motsägelselagen exempelvis.

Jag kan inget om Wittgensteins språkspel eller motståndslagen...
Sanning för mig är relativ eftersom:
1. Kollektivet eller en grupp skapar normer. Normerna talar om vad som är sanning för gruppen eller kollektivet. Det som är sant för gruppens medlemmarna behöver inte vara sant för en annan grupps medlemmar. Sanningen är relativ eftersom den sanningen kan skilja sig från olika grupper.
2. Paradigmskiften. Jorden är platt men som sedan visade sig vara rund (för flertalet människor).
3. Empiri. Slutledning bygger på erfarenhet. Alla har inte samma erfarenhet.
4. Orsak och det andra verkan. Statistiska samband kan sakna orsakssamband. Slutledningen behöver inte vara vara den samma eftersom tolkningen mellan orsak och verkan kan skilja sig från varandra.
5. Induktion bygger på axiom. Om inte alla godtar axiomen så blir resultatet inte den samma. I den meningen är sanning relativ.

En sanning i detta fall tolkar jag som ett överenskommit förhållandesätt. Betyder det att förhållandesättet verkligen är sant? Jag och du kan vara överens om att jorden är platt, kan vi dra slutsatsen att jorden är platt då?

Det anser jag.

Det här är vad jag och många andra kallar relativism. Det här är en alarmerande hållning som vi alla borde ta strid mot.


Det här handlar om mer än kristna och bilar. Det handlar om huruvida något som helst kan anses som sant. Kan det finnas bubblor med sanning som inte har något som helst med en annan bubbla av sanning att göra?

Exempel: om en grupp säger att ett plus tre är lika med fem, ska vi då tro på dem. Utmana dem då att bevisa att ett plus tre är fem. Om de inte kan det är den korrekta hållningen att avvisa åsikten.


Hur kan något vara byggt enbart på normer frågar jag?


Min hållning är absolut:

& plus &&& är inte samma som &&&&&

Med vardags matte betyder det: ett plus tre är inte lika med fem.

Du kan såklart invända att i din grupp betyder antingen "ett" "tre" eller "fem" något annat än det jag är van vid. Varsågod, gör det då. Men då måste du vara konsekvent samtidigt som den underliggande logiken förblir densamma.

Centralt i mitt resonemang är att tankereglerna fortfarande gäller:

- "&" är lika med "&"
- Allting är antingen "&" eller inte "&"
- Ingenting kan vara vara både "&" och inte "&".

Som vi kan se av detta måste det finnas absoluta sanningar. <-- Det kan inte finnas något sätt för dig att hävda, som pilen visar, att detta är falskt. För det skulle betyda att du förnekar betydelsen av det du själv säger, de ord du själv använder. Om du säger att min "pil" är felaktig säger du också att det du själv säger är felaktigt.

De absoluta sanningarna är de matematiska sanningarna, de logiska sanningarna. Och de är inte relativa. Klä de i vilka ord eller symboler du vill; två plus tre idioter är alltid fem idioter.

Huruvida du kan sträcka det till mer vaga koncept som "stolar" och "pennor", "ISIS" och så vidare lämnar jag öppet. Men det är fel att påstå att det inte finns sanningar. Du kan inte ha konsensus om du inte har konsensus om vad konsensus betyder.

Lycka till!

Propr

"Kan det finnas bubblor med sanning som inte har något som helst med en annan bubbla av sanning att göra?"

Ja det är det jag menar och att vissa bubblor delar vissa sanningar men inte alla. De behöver inte vara isolerade från varandra. Går att visualisera med https://sv.wikipedia.org/wiki/Venndiagram

"Exempel: om en grupp säger att ett plus tre är lika med fem, ska vi då tro på dem. Utmana dem då att bevisa att ett plus tre är fem. Om de inte kan det är den korrekta hållningen att avvisa åsikten."

Matematik... är en socialkonstruktion. Självklart går det att utmana en åsikt eller en uppfattning med en annan uppfattning. Axiom är bara sanna om tillräckligt många godtar dem. Om en absolut sanning måste bevisas. Är den då en absolut sanning? När något antas vara en absolut sanning kan den vara fel. Jorden är platt men den visade sig vara rund.

Normer skapar definitioner och begrepp. Ett flertal personer anser att en "bil" är en "bil", då har den fått definitionen bil. Vi har en normativ föreställningsvärld.

"Centralt i mitt resonemang är att tankereglerna fortfarande gäller:

- "&" är lika med "&"
- Allting är antingen "&" eller inte "&"
- Ingenting kan vara vara både "&" och inte "&".

Som vi kan se av detta måste det finnas absoluta sanningar. <-- Det kan inte finnas något sätt för dig att hävda, som pilen visar, att detta är falskt. För det skulle betyda att du förnekar betydelsen av det du själv säger, de ord du själv använder. Om du säger att min "pil" är felaktig säger du också att det du själv säger är felaktigt."

Du menar att jag har ett cirkelresonemang? Två tolkningar eller synsätt om samma sak är relativ. Exempelvis kvantmekanik och den klassiska fysiken. Visserligen komplettera de varandra beroende på skala. I grunden är det kvantmekanik. Den är byggd på sannolikheter inte absoluta resultat.

"De absoluta sanningarna är de matematiska sanningarna, de logiska sanningarna. Och de är inte relativa. Klä de i vilka ord eller symboler du vill; två plus tre idioter är alltid fem idioter."

Jag förstår inte vad du menat med den sista meningen.

Jag tror att det stämmer.

En bil är en bil för att vi lärt oss att det är en bil. De gamla grekerna förstod nog det också, även om det inte handlade om just bilar på den tiden, så de var tvungna att uppfinna verktyget etik för att råda bot på kaoset. Deras syn på etik var väldigt spännande i jämförelse i den för vår tid. Om inte ens det som ska föreställa vara verktyget är något konstant så borde det vara ett bevis för att din tes är sann?!

Jag vet inte! Jag är ingen filosof.

Köper det inte. Sanning är inte alls relativ, däremot skulle man kanske kunna säga att begreppet "sanning" missbrukas. Det används i fall när det egentligen inte skall användas.

Men det finns obestrideliga sanningar. Ickerelativa. Endast dit påstående i sig är en paradox, då ditt påstående är absolut; "det finns ingen absolut sanning". Du eliminerar ditt eget påstående.

Jag är själv av rakt motsatt åsikt mot dig. Jag anser att det i grund och botten finns endast en sanning, vari alla andra "småsanningar" är en del. Existensen i sig själv, alltet, är den ultimata sanningen. En massiv ekvation, kanske. Och vi kan se dess spår överallt, i mönster, matematiska och fysiska regler och lagar, hur allting passar ihop osv. Det är ingen slump att vårt universum faktiskt kan existera.

Å andra sidan tror jag att det kan vara en viktig sak att nån gång reflektera ungefär som du, för det ger en ett större perspektiv på världen och existensen. Man bryter sig ut lite från de samhällets "sanningar" som de flesta lever i och för. Vilket alla borde göra. Jävla tramssanningsnormer, åt helvete.

När blir en "sanning" sant? Finns det en absolut sanning utan en observatör? Hur ska begreppet "sanning" användas och när? Jag tror att sanning inte finns utan en observation som kan tolkas. Det krävs med andra ord en eller flera observatörer. Dessutom om två personer upplever samma sak kan tolkningarna vara olika. Olika tolkningar är relativa.

Om vi tar helheten d.v.s. alltet finns endast en stor population eller en grupp. Gruppens normer skapar gruppens sanningar. Om dessa sanningar inte ändras över tiden så är de absoluta. Du har en poäng. Men alla i gruppen måste då observera alla delar av helheten. En sådan observationen kan inte göras inne från utan bara utifrån. Om man är en del av gruppen kan man endast hitta samband eller relationer.

Om vi ska diskutera matte och fysik: I grunden har vi kvantmekanik och den bygger på sannolikheter och statistik. De är relativ. Ta till exempel Schrödingers katt och Bells teorem. Det finns inga dolda variabler. Vilket betyder att det inte finns en absolut sanning då det handlar om sannolikheter.

Det finns matematiska och fysiska sanningar det håller jag med.

Den tänkande människan är inte en matematisk varelse, utan här är Darwins "the survival of the fittest" enda sanningen. Dom som äger makten äger också tolkningsföreträde för hur samhällets normer ska se ut, sen kan den normen belysas utifrån var individs perspektiv.