Sanning och lögn

Då så...

För all del. Egentligen har det ingen större betydelse vad vi kallar saker bara vi förstår varandra, men "sanningsrelativism" kan vara missvisande. Jag klistrar in följande fråga som jag skrev innan jag läste ditt svar, och nämner detta eftersom svaret annars kan te sig osammanhängande:

Alltså, så att det blir alldeles klart vad du menar: det som är sant för mig är sant för mig och det som är sant för dig är sant för dig. Och det här gäller för allt annat liknande, som exempelvis det rätta: det som är rätt för dig kan vara fel för en annan och det som är fel för en annan kan vara rätt för dig. Samma omständighet gäller med avseende på det sköna, det goda, det nyttiga o s v.

På så vis är det ingen ide att disputera om det rätta eller det sköna eller det sanna då allt ändå är relativt den enskilde, eller hur?

Allt är nämligen som det ter sig för de enskilde: för mig ter det sig på ett sätt och för dig på ett annat.

Om det är det här du menar, då är det kunskapsrelativism. Min fråga till dig är, och jag ber dig begrunda saken noggrannt, vad är dina grunder till detta antagande? Vilka är dina skäl till att det tycks dig så? Svara ärligt, oblygt och rättframt.

Jag grundar det på att sanning (för mig) är:
1. Kollektivet eller en grupp skapar normer. Normerna talar om vad som är sanning för gruppen eller kollektivet. Det som är sant för gruppens medlemmarna behöver inte vara sant för en annan grupps medlemmar. Sanningen är relativ eftersom den sanningen kan skilja sig från olika grupper.
2. Paradigmskiften. Jorden är platt men som sedan visade sig vara rund (för flertalet människor).
3. Empiri. Slutledning bygger på erfarenhet. Alla har inte samma erfarenhet.
4. Orsak och det andra verkan. Statistiska samband kan sakna orsakssamband. Slutledningen behöver inte vara vara den samma eftersom tolkningen mellan orsak och verkan kan skilja sig från varandra.
5. Induktion bygger på axiom. Om inte alla godtar axiomen så blir resultatet inte den samma. I den meningen är sanning relativ.

Jag hoppas att jag inte är allt för otydlig.

Punkt 5 begriper jag inte. Jag trodde induktion grundade sig på observationer, iaktagelser, eller det som inom filosofin med ett samlingsnamn kallas sinnesförnimmelser, på så vis att vi utgående från observationer tillåter oss förutsägelser. Men du menar tydligen att någon slags individuell eller kollektiv "tolkningsram" som du kallar "axiom" kommer emellan. Är det så du menar? Är dessa axiom ett annat namn för de kollektiva normer du nämner i punkt 1?

Jag upplever också att du svävar mellan kunskapsrelativism på individuell nivå och kunskapsrelativism på kollektiv nivå. Som om du inte riktigt hade bestämt dig. Eller så förstår jag inte sambandet.

En fråga vad det gäller punkt 1 kan kanske klargöra det hela: på basis av vad skapas gruppens normer? Det förefaller för mig oundvikligt att du för att förklara detta måste introducera en ny term, nämligen åsikter, men då är det inte längre kunskapsrelativism.
Och att dessa åsikter är att likna vid "axiom" som sätter sig mellan sinnesförnimmelsen och tolkningen? Man kan kanske också kalla dom "gemensamma normer".

( Med ett axiom menar vi inom filosofin ett antagande utgående från vilket vi gör slutledningar ( på fackspråk: utför deduktioner ). Måhända använder du termen för att understryka deras föregivna styrka och stadga ? Ett exempel på ett axiom inom filosofin kunde vara: alla människor är dödliga trots själens odödlighet. Från detta axiom kan vi nu sluta oss till mångahanda ting. Denna syssla brukar kallas metafysik och är ack så givande.)

"Jag upplever också att du svävar mellan kunskapsrelativism på individuell nivå och kunskapsrelativism på kollektiv nivå. Som om du inte riktigt hade bestämt dig. Eller så förstår jag inte sambandet."

Ja jag svävar mellan den kollektiv nivån och den individuella nivån. Jag är en del av kollektivet.

"( Med ett axiom menar vi inom filosofin ett antagande utgående från vilket vi gör slutledningar ( på fackspråk: utför deduktioner ). Måhända använder du termen för att understryka deras föregivna styrka och stadga ? Ett exempel på ett axiom inom filosofin kunde vara: alla människor är dödliga trots själens odödlighet. Från detta axiom kan vi nu sluta oss till mångahanda ting. Denna syssla brukar kallas metafysik och är ack så givande.)"

Jag försöker använda begreppet utifrån följande definition:
Axiomen är de satser vilka man kommit överens om att använda som grund. Om man inte kommer överens finns inget axiom men antag att 1 miljard människor har en gemensam syn på en sak. Det är en vedertagen "sanning" för gruppen. En annan grupp på 3 miljarder har en annan vedertagen sanning för samma sak. Med andra ord finns två axiom för samma sak och därigenom är sanningen relativ.

Åsikter är normbildande. Om tillräckligt många tycker samma sak så blir det en sanning för gruppen. Jag vet inte vad kunskapsrelativism är... jag sorgligt nog ingen fackman...

Jag tror jag förstår vad du menar men ponera följande problematik:

Låt oss ta det exempel som tidigare har nämnts (för dom som har läst inläggen är det bekant ). Du ser Sokrates på avstånd och känner igen honom.

Nu säger kunskapsrealismen att du har kunskap om Sokrates om det ter sig som så att det är Sokrates. Om man inte nöjer sig med detta att kunskap är som det ter sig för den enskilde då finns alternativet att man kräver att förnimmelsen åtföljs av en åsikt ( gr. doxa ) eller trosföreställning. D v s vi måste även ha åsikten att det är Sokrates vi ser - och den måste vara sann. Det måste alltså vara sant att det är Sokrates vi ser.

Om denna sanning nu är kulturellt bunden ( eller kontextuellt bunden ) leder det till att vi känner igen Sokrates i en kultur men inte i en annan. Är det acceptabelt?

"Du ser Sokrates på avstånd och känner igen honom." På viket sätt känner vi igen Sokrates?
Det är kulturellt bundet och/eller kontextuellt. Om vi ser honom och aldrig tidigare sätt honom har vi en uppfattning. Känner vi igen honom sedan tidigare har vi redan bildat oss en uppfattning om honom.

Hmmm, det är bättre att vi tar ett annat exempel. Säg att du har en kompis vid namn Erik som du känner. Du har sett honom och umgåtts med honom sedan barnsben. Ni bor i Stockholm. Nu ser du Erik gå på gatan framför dig i stockholm och känner igen hans ansikte. Du förnimmer honom och du har åsikten att det är Erik och åsikten är sann.

Om nu sanningen är kulturellt eller kontextuellt bunden och du tänker dig att du ser Erik i låt oss säga Helsingfors på ett pingstmöte då kan du inte känna igen honom, eller ha kunskapen att det är han om villkoret är att du dels skall förnimma honom, dels ha en åsikt eller föreställning som är sann och dels att denna sanning skall vara kontextbunden. Du kan enbart känna igen honom, ja förstå honom, i en given miljö, i en given kontext, nämligen i Stockholm.

Villkoret för att du skall veta att det är Erik är bundet till en given kontext, utanför denna kontext, får vi förmoda, är det falskt att det är Erik; eller rättare sagt, är det nonsens, eftersom kanske även det falska är bundet till samma kontext.

Ser du det absurda med en sådan sanning?

Först och främst. För alla som inte begriper det här. Inom den filosofiska litteraturen är det brukligt, av tradition, att när man anger ett exempel använda sig av egennamnet Sokrates. Det betyder inte nödvändigtvis att man diskuterar Sokrates som historisk person. Sokrates är det egennamn man brukar t ex när man demonstrerar vad en syllogism (slutledning) är för nåt:

Alla människor är dödliga, Sokrates är människa, alltså är Sokrates dödlig.

Den observante kanske uppfattar att vi inte diskuterar sokratisk etik eller den dialektiska metoden i det ovannämnda exemplet, utan vi demonstrerar hur en syllogism är uppbyggd.
I alla mina texter har jag utgått från att man har förstått denna skillnad men nu har jag börjat undra om det faktiskt alltid är så. Vid diskuterar alltså inte det specifikt mänskliga med den historiske Sokrates i det ovannämnda exemplet eller odödlighetskonceptionen i faidon, utan vi demonstrerar syllogismens uppbyggnad. Namnet Sokrates kunde lika gärna ersättas med vilket annat namn som helst eller vilket som helst tecken eller symbol, t ex y. Men det är av tradition brukligt och tycker jag lämpligt att bruka sig av det namnet eftersom det signalerar något kanske, en viss respekt för traditionen jämte något annat. Punkt. Nu blev det för svårt.

Jag hade tänkt säga några ord om kunskapsrelativism då jag tror att förtydliganden kan vara bra.

Enligt kunskapsrelativismen har vi kunskap om allt vi förnimmer. Allt vi ser, hör, känner, är som vi ser, hör och känner det. Världen är sån som den ter sig för just dig. För mig ter den sig annorlunda, därför är världen sån som den ter sig för mig. För Sokrates (kom ihåg nu vad jag skrev ovan ) ter den sig på ett annat sätt o s v. Vi lever alla i vår egen värld. Min sanning är min sanning och din sanning är din. Vi får kunskap direkt genom sinnena! Om det tycks mig som att det är Sokrates jag ser på håll, då är det också Sokrates, om det tycks mig att det är någon annan, då är det någon annan. Kunskapen är relativ mig själv. Allt är nämligen i ständig förändring. Jag förändras och tingen förändras, därför är också allt som det ter sig i sinnesförnimmelsens ström. När ögat möter det ljus som tingen utstrålar då sker en sammansmältning mellan det disparata: det som en gång aldrig var blir nu till och är i varseblivningen. Detta är sanningen.

Åsikter och trosföreställningar (eng. beliefs ) är bara prat: all tolkning är specifik för just dig i sammansmältningen med det främmande. Du förnimmer orden, du ser läpparna, du hör yttrandet, och du uppfattar meningen. Allt det här sker i en ström som är unik för dig. Ingen sammansmältning är den andra lik.

Därför är kunskapsrelativismen den enda plausibla vägen.