Först och främst så har jag skickat ett e-mejl till en studievägledare, som kan hjälpa mig att bestämma vilka program jag ska söka till i höst.
Det verkar inte alls troligt att jag kommer att läsa den där kvartsfartskursen den här terminen. Jag måste registrera mig senast den elfte, men...jag tror att det blir för mycket. Jag kan nog inte läsa en kurs och flytta hemifrån samtidigt som jag dessutom blir av med mina pengar. Jag kan dessutom inte ta ut CSN för en kvartsfartskurs. Jag kommer nog inte att ha tid att läsa den, heller.
Citat:
Ursprungligen postat av
syntaxxxerror
Du har fått hur mycket hjälp som helst, så det där är ett hån mot alla i ditt liv som har lagt ner hundratusentals timmar på att hjälpa dig, oavsett om har handlat om dina föräldrar, dina kusiner och övrig släkt, habiliteringen, psykiatrin, Daglig verksamhet, specialklassen med extrapedagoger du gick i under skoltiden, främmande människor på Flashback...
Men det har ändå inte varit tillräckligt, tyvärr.
Citat:
Du är 25 och bor gratis hos dina föräldrar, som dessutom ska köpa en egen bostadsrätt till dig i vår. Under hela ditt vuxna liv har du bott gratis hos dina föräldrar, fått gratis käk och maten serverad, knappt behövt städa och tvätta. Din pappa sparar 5000 kr till dig i månaden och du har 4200 spänn enbart till nöjen. Dina föräldrar betalar dina transportkostnader, busskort, gymkort, mobilabonnemang, etc, och verkar mer eller mindre slita ihjäl sig för din skull.
Ja, mina föräldrar ställer upp mycket för mig. Men jag är deras enda barn och de har möjligheten. Det här med städning och tvättning och matlagning kan jag ju göra och har börjat göra också! När min kusin är hemma hos min pappa så tar han hand om henne också, och hon är 30. Det är vad föräldrar gör. Det är också väldigt vanligt, alla föräldrar ställer upp för sina barn om de har möjlighet till det.
Citat:
Men i nio fall av tio så antingen tvärvägrar du eller skjuter upp aktiviteten, tills det sen aldrig blir av. Hela hösten har det låtit att det ena eller andra ska ske "efter nyår" eller "till våren". Nu är det helt plötsligt utbytt till "nästa höst". "Senare", är mantrat i ditt liv. Under tiden springet livet ifrån dig.
Grejen är den att det finns en del saker som jag inte
kan göra på en gång. Jag måste samla mig själv först, och så kanske jag inte har tid direkt än. Jag kan inte göra saker när
ni vill det, utan när
jag vill det.
Citat:
Vi har tagit upp det hundratals gånger tidigare, men du måste slänga av dig offerkoftan. Den är inte bara extremt osexig, utan hindrar dig från att leva.
Jag vet inte vad "offerkoftan" är?
Citat:
Och det finns samhällsinstanser som kan ta över deras praktiska roll (t ex boendestöd, kontaktperson, habiliteringen, LSS) redan NU.
Men det håller jag ju redan på med! Jag ska ha ett möte om boendestödjare och kontaktperson, jag går redan på Hab, och jag är beviljad LSS! Alltså, vad fan är din poäng?!
Citat:
"Vad ska jag göra då?" Ta nu det förbaskade tåget till Stockholm (ensam!) nu i veckan och hitta på något där.
Men jag
vill inte! Jag har ingen jävla
lust! Jag tänker inte åka in - inte nästa vecka, och troligen inte veckan efter det, heller!
Citat:
Det är åtminstone en början. Vad du gör där eller hur länge du stannar är skit samma. Bara du kommer iväg. Förslag på aktiviteter har du fått så det räcker och blir över.
Jaså? För jag kan inte minnas nåt annat än Mall of Scandinavia. Där har jag redan varit, och jag kommer bara att åka dit igen om och när jag ska besöka IMAX-biografen.
Citat:
Målet är att du ska träna på att resa och göra saker själv utan dina föräldrar eller andra personers inblandning, inte att du ska ha "kul". Att klara av att ta tåget från Uppsala till Stockholm själv är dessutom en nödvändighet om du nu verkligen har för avsikt att bli av med oskulden någon gång.
Det spelar ingen roll: jag vill inte åka till Stockholm om jag inte har en
anledning - och nej, att bli "självständig" och "lära mig resa" är
inte tillräckligt med anledning.
Citat:
Du har inget körkort och tänker inte skaffa. Ska dina föräldrar köra dig till en framtida dejt? Tro mig; det går fetbort hos oss kvinnofolk när 25-åriga ungkarlar inte ens klarar av att ta sig själv till en träff/aktivitet. Det är inte sannolikt att en eventuell framtida flickvän vill ägna resten av sina dagar instängd med dig i Uppsala.
Jag hade tänkt fokusera på att träffa tjejer här i Uppsala.
Citat:
Du gör rätt i att hålla dig borta från tråden om den får dig att må dåligt.
Jag börjar seriöst överväga det, ja. Jag blir fan helt
knäckt nästan varenda gång jag läser tråden.
Citat:
En del saker som du sätter dig emot förstår jag beror på rädsla, vilket är fullt naturligt (ja, det är läskigt att söka jobb om man aldrig gjort det förut), men det mesta du motsätter dig är ärligt talat bara ren jävla
lathet. Du vill inte ens gå och köpa en bal toapapper eftersom det är för jobbigt

Det tog flera sidor att få dig att testa hårvax, etc. Hela tråden är fylld av exempel på enkla förslag till förbättring som du vägrar ta till dig.
JAG HAR FÖR FAN TAGIT ÅT MIG HUR MÅNGA JÄVLA RÅD SOM HELST; VAD FAN SNACKAR DU OM?!
Och nej, jag köper inte toapapper, för det gör mina föräldrar. Jag vet inte ens när det börjar ta slut, för fan!
Citat:
Det tog ett år att övertyga dig om nyttan med att själv söka jobb, istället för att dina föräldrar (!) ska ringa runt till arbetsgivare, eller att fortsätta lägga allt i händerna på Daglig verksamhet, som inte hittat ett jobb till dig än, trots att dom haft SJU JÄVLA ÅR på sig! Det har endast utmynnat i två kortare praktikplatser om jag förstått saken rätt. Ändå klamrar du dig fortfarande fast i din benhårda övertygelse om att Daglig verksamhet/MISA kommer ordna ett jobb åt dig.
Jag ska fortsätta att gå hos dem. Jag ska söka till fler jobb (när jag känner för det), men det finns inte en chans att det leder till något. Nej, mitt bästa hopp under vårterminen och sommaren är daglig verksamhet - antingen via MISA eller kommunen (eller nåt annat).
Den där tjejen jag har träffat (hon som också har Asperger) fick sitt jobb via MISA, så varför i helvete skulle inte
jag kunna få det?
Citat:
Det är helt okej att gå på Daglig verksamhet om man har behov av det och verkligen inte klarar av att sköta ett vanligt arbete, men det tog 25 år innan du ens försökte söka ett jobb på egen hand. Istället har du som alltid väntat på att andra ska fixa saker åt dig - och gör det i någon form av extrem naiv förhoppning om att Daglig verksamhet/MISA kommer göra det nu under sitt åttonde år, när du dessutom inte vill ha någon form av "skitjobb", vilket är vad du kan förvänta dig att få genom dom.
Jag har
aldrig kunnat göra saker på egen hand! Varför skulle jag
inte vänta på att andra ska göra saker åt mig?!
Citat:
Du vill heller inte plugga till något yrke eftersom du inte vet vad du vill bli. Det är som vanligt moment-22 med det mesta i ditt liv.
Det vill jag visst - men nej, det stämmer att jag inte vet vad jag vill bli. Det ska jag ju få hjälp med nu!
Citat:
Som sagt; vad vill du egentligen att vi ska hjälpa dig med?
Ärligt talat? Jag vet inte ens längre.
Kanske ni kan hjälpa mig att bättre prata med folk, speciellt med tjejer? Fast det har jag ju självhjälpsböcker, min framtida kontaktperson och mina kusiner för...
Kanske ni kan hjälpa mig bli av med mitt extrafett genom att bygga upp mina muskler, och med hur jag ska äta medans jag gör det? Fast det har jag ju min framtida PT för...
Kanske ni kan hjälpa mig med hur jag ska klä mig fint? Fast det har jag ju
Stiljournalen för (inte för att jag kommer att ha råd med speciellt fina kläder när jag bor ensam)...
Kanske ni kan hjälpa mig att komma på om, när och vad jag ska plugga? Fast det har jag ju studievägledaren för...
Kanske ni kan hjälpa mig hitta ett jobb? Fast det har jag ju Daglig Verksamhet/MISA för...
Så, jag vet inte vad ni kan hjälpa mig med längre. Tyvärr. Den här tråden får mig mest bara att må skit numera, ärligt talat.
Hur som helst, troligen så svarar jag nog ändå på fler inlägg senare...