Du är Gud och det har du alltid varit

Nä nu hittar du allt på? Jag är en människa.

Solpipsimen i den form att DU (Particulm1) aer allt, aer mojligtvis galenskap.
Men sa finns det ju oxa subjektiv realism. Daer du aer en karaktar i guds drom. Vilket verkar vara mer rimligt.

DU skapar din egen verklighet till 100%/ Allt aer ditt ansvar.

Nu ska jag ge dig en tankeställare!

Om människan är det du kallar gud och existerar bortom det materiella. Då måste rimligtvis medvetandet komma från en plats utanför vårt universum. Detta "stora medvetande" som man kanske kan kalla för gud är det som allt medvetande utgår ifrån.
Alltså existerar vårat medvetande utanför det universum vi upplever.

Utgår vi ifrån premissen ovan så är min teori att allt i vårat universum förutom själva toppen av medvetandet (som då existerar utanför vårat universum). Inte existerar som något fristående. Utan är en produkt av ett system som medvetandet renderar.

Dit räknar jag även våra hjärnor, känslor, minnen, tankar och idéer!


Reglerna:
Vårat universum är i själva verket en produkt av olika regler som skapats i samma universum som det "stora medvetandet" vi alla utgår ifrån.
Det vi människor kan lära oss inom fysiken är produkten av dessa regler. Men reglerna i sig kommer vi aldrig att begripa oss på.

För att i det universum reglerna är skrivna i så finns ingen logik, inget rum och ingen tid. Det som finns där är så mycket större än det vi kan förstå här.

Reglerna i sig styr allt vi kan observera här i vårat universum såsom rum, tid, gravitation för att ta några exempel.

Illusionen:
För att något i vårat universum ska kunna uppfattas av oss så måste det bli observerat av ett medvetande som utgår ifrån det "stora medvetandet".
Reglerna som styr universum utgår inte från universum. Det matrealistiska universum som dom flesta tror sig känna existerar inte.

För att något i universum ska börja existera så måste det observeras av ett medvetande.
Det är först då som det skapas någonting utanför det ursprungliga universum där det "stora medvetandet" och reglerna existerar.

Detta sker först i våra kroppar, där medvetandet är bundet. Denna process sammanlänkar en del av det "stora medvetandet" med en hjärna/kropp som är ett resultat av reglerna.
Vilket gör oss medvetna om hjärnan/kroppen tills den dag vi dör.

Det är även detta bindande av medvetande till hjärnan som ger oss möjligheten att observera produkten av reglerna.
Universum föds ur medvetandet, utan ett medvetande som utgår ifrån samma universum som reglerna så finns det ingenting som kan rendera dess produkt.

Således kan ingenting existera utan ett medvetande.
Så fort vi slutar observera någonting så slutar det att existera och vice versa.


Om jag utgår ifrån idealismen så är slutsatsen jag landar på något i still med det jag skrivit ovan. Men i sann agnostisk anda så har jag ena foten i idealismen och den andra i matrealismen!
Jag gillar att spekulera även om jag vet att jag aldrig kommer kunna hitta några svar.

För enkelhetens skull så kan vi väl säga att jag skapar min egen verklighet till 100%. Även om det nu inte stämmer. Men vilket som så är jag fortfarande inte någon gud. Jag är en människa.

Detta avsåg följande: "Om man förstått något fel ser man själv inte felet."

Inser direkt att du uppfattade betydelsen av detta på ett lite annorlunda sätt än min avsikt, då min slarviga formulering tydligen är mångtydig här. Den betydelse som avses kan förtydligas genom "Om man förstått något på ett felaktigt sätt, så döljs denna felaktighet i denna process av förståelse."

Jag ska förtydliga detta ytterligare. Anta att en person läser en text. Förståelsen avser övergången från textens intryck till dess underliggande mening, vilken sker i personens subjektiva inre. Det händer ofta att meningen personen uppfattar avviker från betydelsen av texten tillräckligt för att kvalificera sig som fel i definitiv bemärkelse (betydelsen hos ord är ju annars slirig nog att ofta tillåta viss variation i uppfattningar av meningen av en och samma text, varvid läsaren inte direkt är skyldig). Men känslan hos läsaren av att förstå innebörden i det lästa kan likväl bestå, vilket garanterar att detta fel i förståelsen döljs effektivt i detta skede.

Felet uppdagas eventuellt i något senare skede, antingen genom att någon annan som också läst texten ser felaktigheten i meningen den första personen uttrycker, eller om första personen själv t ex ges anledning att rekapitulera och då upptäcker missförståndet han gjorde tidigare.

Klart detta?


Knappast, varje meningsbärande resonemang kan granskas och värderas utifrån olika kvalitativa aspekter som relevans, logisk konsekvens, betydelsens precision och meningsfullheten i sammanhanget.

Min skarpa kritik du försöker undkomma just med denna replik hänförde sig till följande utläggning som avslutade ett av dina inlägg:


Alla som fått uppmaningen "Tänk inte så mycket" kan intyga vilket komplett nonsens detta uttrycker, som att det handlade om inställningen av ett reglage. Det är högst oklart huruvida mängden tankeverksamhet är direkt påverkbar, vilket utan vidare följer ur det elementära faktum att tankars karakteristik knappast är entydigt definierbar i någon nämnvärd mening. Känner redan lukten av en tilltagande intention att opponera dig högljutt efter denna koncisa upplysning, eftersom man knappast lyckas prestera din utläggning ovan om det jag precis beskrivit stått klart, så jag ska kort formulera en argumentation som förhoppningsvis besparar eventuella tvivlare både tid och förvirring.

Till att börja med utesluts neurologiska beskrivningar av tankar av två anledningar: länken mellan det kroppsliga och upplevda har i sig aldrig förståtts samt den korrelation man uppmäter mellan hjärnaktivitet och tankar under testförhållanden säger i princip ingenting av relevans utöver att vår inre upplevelse tycks manifestera sig fysiskt som en neurologisk avbildning - JÄVLIGT ÖVERRASKANDE!

Huvudargumentet som klargör den svåra komplikationen i att begripa tankebegreppet, är ju inte helt oväntat att all mening vi skapar innesluts i det vi kallar tankar, vilket medför att själva tankebegreppet får en tvivelaktig mening som en slags föreställning av sitt egna väsen
Allting vi nånsin skriver t ex manifesteras ju som tankar, så att definiera tankeflödets karakteristik blir ogörligt från ett objektivt perspektiv, ja, man får fundera över konsekvenserna som uppstår härur om man har svårt att se den övergripande oklarheten i beskrivningar som verkar uttrycka vad det tysta inre egentligen är.

För att återgå till huvudämnet i detta avsnitt... Hur kan det komma sig att man så ofta hör uppmaningar att "man bör tänka mindre" eller att "det är inte bra att tänka för mycket", om dessa nu inte är särskilt meningsfulla?

Har den bedömt välgrundade känslan av att de allra flesta människor fortfarande är hyfsat säkra på att de kontrollerar sina tankar, typiskt pga att oklarheten beträffande vårt inre och människors förvirring begreppsligt i allmänhet och till följd av det tvivelaktiga begreppet "tänkande/tanke" i synnerhet, verkar bädda för denna lite bekväma och trygga illusion på ett relativt tidigt stadium för ett tänkande.

Vänligen notera att jag inte hävdar motsatsen med bestämdhet bara för att jag menar att känslan av styrförmåga som många upplever sig ha troligen är inbillad till största delen. Min ståndpunkt är som framhållits det att nånting med en så vag säker definierbarhet inte blir meningsfull att söka vissa slutsatser om (såvida inte syftet tjänar specifika mål från vilka lämplig definitionsmässig bestämning låter sig härledas!).

Tankecirkusens avslutande bravad talar i princip om, rätt upp och ner, att man inte bör tänka enligt det resonemang jag förde innan. Att det kort och gott bör undvikas att man tänker sig en roll bortom sin nuvarande eller något man hellre hade föredragit. Vet inte hur jag kan klargöra det efterblivna i en sådan färglös uppmaning.. Man kan skriva en uppsats om på vilket sätt de resonemang som du avråder från öppnar för existentiella problematiseringar av olika slag, men orkar inte kasta pärlor åt svin just nu.


Öh..?

Ska tydliggöra varför ingen given motsägelse ingår nedan.


Det framgår inte att "jag" skulle avse något skiljt från medvetandet och omgivningen blir då om inget annat klargjorts något som existerar i detta medvetande. Tada!

Missade att du utgått specifikt ifrån TS enligt någon begreppslig tillämpning därifrån. Dock verkar fortfarande ditt argument krascha pga att flexibiliteten i de aktuella begreppens betydelser tillåter lämpliga val av betydelse så att resonemanget din "motsägelse" grundar sig i blir fullt konsekvent ändå (möjligen med undantag av en så liten klantig detalj som att använda "och" mellan jag och omgivningen så att de två semantiskt är att betrakta som separata objekt).

Slutfrasen visar ju bara på ytterligare förvirring eftersom intrycket ges av att solipsism skulle vara så ordagrant petnoga och unisont definierat att sinne/gud-klargörandet skulle tillföra nånting, när en betydligt större angelägenhet ligger i att reda ut alla skillnader mellan respektive föreställning var och en har som bygger någon argumentation på dessa begrepp. I ett solipsistiskt sammanhang får dessutom sinne, medvetande, gud m.m. inget sinsemellan särskiljande meningsinnehåll.

Den enda skillnaden i betydelse av att välja sinne istället för gud i denna diskussion existerar i era egna inre och för omgivningen helt ointressanta kaotiska loft, så länge inga gemensamma definitioner som klargör vad som gäller antagits.

Undvik ordet solipsism över huvud taget så blir det ett ord mindre som rör sig runt där uppe och upptar kognitiva resurser så att allt tar ännu längre tid. Se det hela så enkelt det bara låter sig ses:

Du har inget minne av nåt innan detta "liv", ingen verifierbar prognos för nåt efter "döden", SAMT du är inuti den där köttklumpen hela tiden, eller lite mera talande det där medvetandet. Allt snack om rimligheten bakom en "yttre objektiv verklighet", än det ena än det andra, är bara föreställningar som du har i ditt medvetande vari alla spår av denna påstådda realitet som är "objektiv" återfinns.

Den kanske allra tydligaste betraktelsen: Det verkar enligt alla nyktra indikationer som om ALL existens råkar husera inuti det medvetande som du bossar över/är. (Bespara mig argument som "men alla andra da och deras medvetanden?", de andra apmänniskorna finns utspridda i ditt medvetande och vad beträffar deras s k medvetanden, så är det ju inget som finns eller nånsin kommer kunna bekräftas av dig - så de FINNS INTE, precis... de gör inte det.

Argumentera mot mina resonemang!

Ah visst men vet du vad, det verkar inte finnas några gudar så detta ord har ju då inga reella reservationer, så mitt förslag blir att vi använder det som etikett på just dig som inte fattade att du inte fattade hur lite mening vi andra kunde utläsa från "Men vilket som så är jag fortfarande inte någon gud."

Vadå skapar min egen verklighet? Varför skulle detta inte stämma? Och varför skulle det stämma? Helt meningslöst att påstå ju... På vilket sätt skulle skapandet ske i så fall, vem målar himlen blå??

Grattis you're now officially known by your uniquely awarded title God!

Jaså, frågan är med hur många ljusår en sån som du brukar placera "allt" ifrån vad som nu inte riktigt verkar vara på plats.

Det är ju ingen som fattar solipsism här ändå, pfff

Anser inte du att du är gud då? Finns inte du eller? Är du bara min partner som jag skapat?

Även fast man inte kan bevisa något en sitt eget medvetande så kan man undra ifall det gör saken bättre att tro att man är ensam med medvetande? Jag brukar ibland tro att alla i hela världen är utomjordiska reptiler och att jag är fast i denna värld och är den enda i denna värld som inte är reptil och att reptilerna har en agenda mot mig och driver med mig och utnyttjar mig mentalt. Men kan även med logiskt tänkande ta kontakt med mitt förstånd och inse att sådant är inte fallet.

Det finns faktiskt en stark anledning att anse att andra existerar. Det är inte sunt att tänka att man existerar ensam även fast det är fullt möjligt att det är så. Det finns en chans att du har fel om du tror att andra existerar men även en chans att du har rätt. Du mår iallafall bättre om du följer mitt råd: att se andra som fullt medvetna varelser. Du känner till din omgivning så du vet inte att din omgivning inte känner till dig, det finns ju trots allt en chans. Om jag en dag skulle få reda på att jag är den oändliga skaparen så skulle jag när jag brutit mig fri från mina begränsningar skapa andra varelser med medvetande precis som mig som kan vara mina vänner.

Har du tänkt någon gång att du är skaparen och att andra kan ha en del av ditt medvetande (som inte du har) som ser saker ur andra perspektiv och att du en dag kommer få tillgång till alla dessa varelsers medvetanden och vara alla dessa medvetanden på en gång med alla dess perspektiv, antingen i alla kroppar på en gång eller att alla dessa medvetanden och perspektiv förs över eller kopieras från alla varelser (med kropp eller utan kropp) till den kropp du har (om du har en kropp i framtiden)?

Du har helt rätt i att (om jag nu är gud) vill begränsa mig. Kolla bara på tyngdlagen och fri vilja. Buddha sa (något i stil med) att tro att någon har full fri vilja vore dåraktigt och att tro att någon inte har någon fri vilja alls vore lika dåraktigt. Våran fria vilja är begränsad men inte helt borta om du frågar mig. Kanske 80% fri vilja och 20% utan eller kanske bara 5% utan (beroende på vem man är).

Tillåt mig bidra med ett par ödmjuka klargöranden. Det behöver faktiskt inte röras till alltför mycket av egna ställningstaganden - inte ens bevisfrågan du betonar inledningsvis är faktiskt nödvändig alls. Förklarar kortfattat varför så får du gärna bolla tillbaka vid oklarheter...

Du utgår ifrån säkra sanningar som du har tillgång till. Det är viktigt att särskilja det du kan veta säkert utifrån ditt definitiva utgångsläge (samt konsekvent logisk expansion härifrån) från övrig rappakalja. Det är även viktigt att ha i ständig åtanke uppdelningen mellan den "inre" begreppsliga tankevärlden och "verkligheten" som upplevs sinnligt.

Vad vet du? Du minns inget före det medvetande du är/upplever nu och kan inte se något bortom kroppens död (vi uttalar oss inte ens om något utan visshet för att inte förvirra oss, tills vi fått den korrekta bilden klar). Du har bara upplevt detta enda medvetande och det finns ingen teoretisk möjlighet att skifta (vi håller oss inom realistiska ramar, inga superteknologiska sci-fi-hypoteser med hjärnkirurgi från 5000 år in i framtiden), dvs hela din existens utspelas i ditt medvetande.

Nu måste man tydligt inse att allting annat än din verklighet i ditt medvetande vad dig beträffar endast har och kommer nånsin endast ha ett begreppsligt, "inre" varande. Vi har nu helt rationellt etablerat den ordning som din existens faktiskt motsvarar, utan tvetydighet.

Du kan nu successivt börja inse hur det logiska resonemanget utgör ditt fulländade verktyg för att eliminera varenda förvirring som stör den ordning vi etablerat ovan, så att du ser klarheten i hur din "gudastatus" faktiskt knappast behöver ordas så mycket om, men inte heller förändra några verkliga betingelser ditt medvetande eventuellt innehar bara för att du fattat nånting lite bättre helt plötsligt (om du inte blir psykotisk pga desillusion och läggs in pga det).

Hur eliminerar vi t ex meningen med frågan huruvida andra eventuellt är medvetna..?

Vadå medvetna? Allt som är relevant är att de verkar bete sig likadant som du själv - vissa verkar t o m vara smartare - så du får hantera ensamheten efter bästa förmåga givet rådande läge. Som jag betonade ovan nånstans kommer hela din existens utspelar i ditt one and only medvetande, och därför resulterar "tron" på att andra upplever samma sak som du, inte i någonting annat än en tankekonstruktion som är förvirrad så till vida att du föreställer dig något som aldrig kan vara överens med din verklighet, eftersom din existens aldrig skulle uppvisa följande: "att andra har samma medvetande som du", men däremot om du med medvetna menar att verkar "levande" och "intelligenta" så visst se dom som medvetna - detta vore nog ungefär det de flesta skulle säga. Är du med lite på distinktionerna jag löser problemet med?

Det blir ingen fråga om antingen/eller i detta fall då tron som du föreslog är irrationell i meningen att den inte stämmer med verkligheten, men ju fortfarande går att tänka om man inte fattar poängen

Vidare finns ingen logisk grund för invändningar som "men de andra då, har de inte också verkligheter som du?". Detta är inte ens meningsfullt att spekulera i, av samma orsak som föregående egentligen, dvs att din "tro" på att de skulle ha det, representerar ett inre förvirrande inslag direkt oförenligt med din upplevda värld. Tron på det behöver inte finnas, inte heller tron på att du är "ensam". Ensamhet är nämligen inget tillstånd du kan befinna dig i, utan en känsla.

Du kan givetvis kalla mig vad du vill, men om du diskuterar mig med andra så blir det bara förvirrande om du inte beskriver mig som människa? Även om det nu inte finns någon gud så har ordet fortfarande samma betydelse.

Du kan även tycka att mina påståenden är meningslösa, men faktum är att det finns rätt många som filosoferar om detta med verkligheten och hur mycket vi själva påverkar det som vi kallar vår egen verklighet.

För övrigt så vet du väl varför himlen är blå hoppas jag??

Ja, jo människa är ju mera rätt. Men det där med om gud finns eller inte och att det skulle ha samma betydelse i vilket fall.. Skulle betydelsen verkligen vara densamma? Vilken är denna betydelse i så fall? För mig verkar det tvärtom som att betydelsen vore väldigt beroende av om gud finns eller inte. Kan det inte t o m vara så att frågan om gud finns HELT beror på betydelsen av detta ord?

Sorry för att jag sa att det var meningslöst, många kan ju uppleva det som en nog så meningsfull fråga att diskutera - såg bara inte det själv. Har du nån tanke om vad meningen skulle vara med att påstå att vi "skapar vår verklighet" jämfört med att vi "skapar inte vår verklighet"?

Om jag vet varför himlen är blå... Skulle det finnas ett enda svar på denna fråga menar du?