Du är Gud och det har du alltid varit

Du kan egentligen aldrig bevisa att någon annan lever utan det är bara något du har att utgå ifrån i ditt jordeliv. Det enda du känner till är ditt eget medvetande och det som finns i din omgivning. Det finns egentligen ingen anledning för dig att anta att andra existerar bortsett från att ditt liv troligen blir roligare om du har sällskap.

Ifall du är Gud, varför är du då begränsad kan man fråga sig. Jo det är för att livet måste upplevas ur ett perspektiv för att vara ett liv och det är ju livet vi vill åt, ellerhur? Ett visst perspektiv kan bara finnas under vissa begränsande förutsättningar. Ifall du konstant kunde manipulera dina livsförutsättningar så hade ditt perspektiv inte längre varit begränsat vilket hade fört dig närmare döden.

Eftersom du egentligen är det enda som existerar så måste du ju vara Gud. Och som jag visat så ligger det helt i Guds natur att begränsa sig själv.

Omgivningen är Guds partner. Den måste han samspela med för att få ett framgångsrikt liv. Den är ju egentligen det enda han har men omgivningen kan även innehålla allt tänkbart samt en hel del som för närvarande är otänkbart. Ingenting är omöjligt för Gud att uppleva ifall han bryter sig ur sina begränsningar, vilket han troligen också kommer att göra med tiden.

Det finns alltså ingen anledning för dig att inte utgå ifrån att du är Gud. Hur känns det att få reda på att du är Gud?

Om jag egentligen är det enda som existerar, hur kan jag då utgå ifrån att omgivningen gör det? Detta är en motsägelse tyvärr.

Det du beskriver är solipsism, dock har du bytt ut ordet sinne/mind mot gud.

https://en.wikipedia.org/wiki/Solipsism

Ja detta är en intressant tanke som jag ofta funderat på (skrivit lite om det förr). Man är "gud", eller varför inte bara kalla det för "ett medvetande". Oändlig tid med ett oändligt medvetande, med andra ord en helt gränslös intelligens.

Som du säger så skulle restriktoner ganska snabbt bli något av en naturlag i ett medvetande som vill vara annat än ren kaos. Ibland kan jag tycka att allting är lite väl perfekt balanserat.

När man använt pskykedeliska droger (gjorde i min ungdom) så hade man ju dessa "uppenbarelser" ibland, där man lyckades se under designen, och det som funnits under har varit totalt vansinne och kaos.

Jag vet att det är solipsism.

Det är ingen motsägelse att acceptera att intrycken som ger yttervärlden existerar och samtidigt konstatera att man troligtvis är den enda som kan uppfatta dem.

Jag går även längre än så. Jag utgår ifrån att omgivningen, intrycken som jag möter, äger ett eget medvetande, skiljt från mitt. Så det är inte riktig solipsism för man är aldrig ensam, men man är fortfarande Gud för man är den enda upplevaren av intrycken.

Finns ganska många scenarion att gud skulle kunna vara någon eller mig själv egentligen.

Om man testkör att vara människa för att kunna få vetskapen om hur en människa är och ska vara måste man blockera sitt minne och avsäga sin makt tillfälligt för att få kunskapen om hur en människa känner.

Och de är något som bör testas dessutom flertal gånger i olika scenarion annars lär man sig ingenting.

Även att de sägs att gud måste reinkarnera som människa för att kunna fortsätta.

Nja. Som jag ser det skulle ett oändligt intelligent medvetande inte vara begränsat på ett så enkelt sett som det är hos en människa, det skulle inte kunna kallas för ETT medvetande eftersom det är oändligt på ett sätt som inte kan jämföras med hur vi är begränsade att uppleva det. Snarare skulle varje person vara olika delar av det medvetandet.

Det är skillnad på att acceptera att intrycken som skapar yttervärlden existerar mot att acceptera att yttervärlden som intrycken skapar existerar. Alltså, bara för att intryck producerar en yttervärld betyder det samtidigt inte att det finns en yttervärld, dessa bör behandlas olika tycker jag.

Jag skulle vilja beskriva det på viset att det existerar ett medvetande, kalla det kosmiskt, oändligt eller universellt....eller något annat ord som sträcker sig bortom en gräns så det blir obegränsat och bortom greppbart förstånd, och miljarder (kanske fler) sinnen, där sinnet (det du väljer att kalla person) eller sinnena representerar det vi vill kalla ett "jag". Dock ska man väl kanske inte identifiera sig med sinnet eller jaget som sin sanna natur, då det i så fall lika gärna kan vara så att detta enhetliga medvetande är ens sanna natur och således det som jaget är.

One consciousness, billions of minds.

Nej, utan yttervärld så hade du som ego inte existerat, alltså hade det inte funnits någon Gud som kunnat fråga sig frågor om yttervärlden.

Yttervärlden finns och den är självmedveten.

Anledningen till att jag inte säger ett medvetande är att det ger möjligheten till flera andra medvetanden att finnas, vilket inte är fallet.

Bra inlägg annars.

Precis så är det.

Japp, fler och fler som inser det. Vi är bara olika versioner av varandra. All separation är mao illusion.