Citat:
Ursprungligen postat av
particulum1
"Jag" betyder bokstavligt talat 'ego', övertygar man sig att jag är gud, där gud står för något som kan liknas en allsmäktig, allvetande och allvis skapare av universum, ensam från vad som kan uppfattas vara separata varelser som finns oberoende av sinnets egna självmedvetenhet, så måste man ju nästintill ha vandrat så långt ifrån en frigörelse av egot som det bara går att gå, och kanske även så lika långt ifrån vad som kan uppfattas vara ett upplysande sinnestillstånd.
Observera att detta är ditt eget språk. Vilka känslor och koncept du associerar till när du använder termerna 'jag' respektive 'Gud' är fullkomligt unikt för ditt perspektiv.
Betrakta Ramana Maharashis påstående:
"The World is illusory; Brahman alone is real; Brahman is the World."
För att översätta och expandera påståendet lite: Sinnesvärlden är fullkomligt illusorisk; endast Gud är verklig; Gud är sinnesvärlden. Hela din upplevelse är en illusion; endast illusionens källa är verklig; illusionernas källa manifesteras i form av illusioner.
Gud i det här perspektivet refererar till det totalt okända. Det som ligger bortom språk, tanke, och alla upplevelsemönster till vilka orden refererar. Hela språket kan tolkas som ett nätverk av fingrar som pekar på varandra, där ett fåtal av fingrarna pekar direkt mot den metaforiska månen. Att försöka uttrycka någon slags 'verklighet' i språkliga termer är därmed lite som att försöka se månen i fingret själv snarare än i fingrets riktning.
I grund och botten handlar det om att man hela tiden återkommer till det okända när man reflekterar över tingens påstådda natur. 'Gud' blir term term som refererar till denna logiska grupp som omsluter alla andra grupper, inklusive sig själv. Och när man inser sig själv som precis lika okänd som allt annat, ja då faller även termen 'jag' in i gruppen, och blir därmed fullt utbytbar med den heltäckande termen 'Gud'.
Ett kanske lite tydligare upplägg:
Vad är 'jag'? Den här kroppens sinnesbild.
Vad är den här kroppen? Celler.
Vad är celler? Atomer.
Vad är atomer? Punktlika energivibrationer i ett matematiskt fält.
Vad är ... ? E t c.
Hela tiden skjuter vi målet ett steg framåt istället för att erkänna att vi hela tiden famlar i blindo.
Vad vi gör här är att vi lägger ett rutnät över verkligheten. Och när vi namngivit alla rutor minskar vi rutornas storlek, så att vi får fler tomma rutor utan namn. Därefter upprepar vi proceduren, om och om igen. Vi söker det mest finmaskiga nätet, i hopp om att isolera någon slags sanning i språket, men aldrig någonsin reflekterar vi över att det är vi själva som skapar nätet.
'Gud' är det som ligger bortom rutnätet, det okända. Det som aldrig namnges. 'Gud' blir här jämförbar med begreppet 'Dao', nämligen
"Den Dao man kan tala om är inte verklig."
Kort och gott: Allt vi kan påstå oss veta uttrycks nödvändigtvis i ord. Orden antas vara verklighetens axiomatiska grund. Allt jag vet är ord, men jag vet inte vad orden är, för så fort jag ska uttrycka mig om orden måste jag använda ord. Vi landar i en cirkulär situation. Alla ord tycks komma från en och samma källa, det spontant okända.
Betrakta ämnet
metalogik, och hur
Gödels ofullständighetssats relaterar till alla axiomatiska språk; Språket kan redogöra för meningsfulla relationer mellan termer inom språket, men språket kan aldrig någonsin redogöra för sin egen meningsfullhet. Att språket är meningsfullt måste ses som ett okritiskt accepterat axiom.
Gud är fullkomligt okänd; 'jag' är fullkomligt okänd; jag är Gud. Allt är fullkomligt okänt. Gud är därmed allt; jag är allt. 'Jag', 'Gud', och 'allt' är tre termer som alla refererar till det okända.
Problemet är att vi söker svar på nonsensfrågor. Frågan
"Vad är jag?" eller
"Vad är en cell?" är egentligen besvarade med: Jag är jag; en cell är en cell. Att abstrahera i all oändlighet är ingenting annat än en lek som vissa tar alldeles för seriöst.
I frågan
"Vad är jag?" ligger liksom inbakat tron på att 'jag' är någonting bortom mig själv, någonting annat, och att detta någon-ting går och måste uttryckas i språk. Alla språkliga definitioner handlar ju om att förklara vad någonting är genom att uttrycka det i termer som refererar till någonting annat.
På det sättet är språket en labyrint utan lampor: Försök definiera en term ordentligt. Definiera termen, definiera sedan alla termer i definitionen. Upprepa proceduren tills du definierat hela språket. Var landar du? Språket definierar sig självt; utan din subjektiva (och
språklösa!) upplevelse är språket tomt på mening.
Att söka sanning i språket är att söka efter sin egen skapelse. Det är du som skapar språket; det är du som skapar eller accepterar definitioner. Det är du själv som skapar frågorna, och därmed du själv som skapar svaren. Slutar du ställa frågor så har du inget behov av svar. Sanningen blir inte ett svar på en fråga, utan en upplevd självklarhet.