Du är Gud och det har du alltid varit

Jag kan förstås inte veta vad eg andra under, men hur kan nån avgöra att människor som "inser" detta förstår vad det handlar om för insikt över huvud taget?

Hur kan de själva skilja "insikten" från bara ett i raden av spirituella moderiktiga sanningar, givet hur människor anammar dogmer som verkar låta bra och moderna? Dessutom är de flesta som för det inte på det klara med var deras illusion upphör alls. Dvs det handlar inte om att folk skulle ha för avsikt att "bluffa" utan helt enkelt att de lurar sig själva så bra att detta långt ifrån inses.

Jag utesluter inte en medvetandets "revolution", men liksom vem vet hur många fake-omgångar som kommer passera innan alla blir sams..?

Det finns ingen motsägelse men däremot en förvirring i argumentet. Din "omgivning" är ingenting utanför ditt existerande medvetande, och det finns inga krav på att du måste utgå från att andra levande varelser t ex i detta medvetande ens behöver känna till din gudomlighet.

Jag tycker däremot inte det håller att jag inte skulle kunna använda superkrafter t ex, för livet känns så beiget som d e nu och har varit länge! MEN det behöver inte kullkasta nåt egentligen, för TÄNK OM det är så att jag valde i min förra allsmäktiga skepnad att gå in i denna, glömma att jag gjorde det och se om jag klarade av att när det blivit tråkigt som fan länge nog bara säga: fuck it nu avslutar jag livet, dvs övervinna rädslan för döden och slippa va kvar skitlänge i det trista, för att direkt sen kunna leva som vafan jag vill! Typ Stålmannen ett tag, sen Neo i Matrix hehe.

Jag har inga problem att förstå solipsismen, det jag däremot har ett problem med är just lite av den galenskapen solipsismen frambringar hos individen som framhäver den, där detta självinbillande "jag är gud"-fabricerande förekommer hos nästan alla som verkar ha fallit in i denna ideologiska övertygelse.

Jag tycker faktiskt det är en religiös ignorans, jag tycker det är ett psykologiskt självmord för att expandera sitt verklighetsperspektiv och jag tycker även det är ett extremt dålig förhållning för någon som strävar efter att frigöra det psykologiska egot. "Jag" betyder bokstavligt talat 'ego', övertygar man sig att jag är gud, där gud står för något som kan liknas en allsmäktig, allvetande och allvis skapare av universum, ensam från vad som kan uppfattas vara separata varelser som finns oberoende av sinnets egna självmedvetenhet, så måste man ju nästintill ha vandrat så långt ifrån en frigörelse av egot som det bara går att gå, och kanske även så lika långt ifrån vad som kan uppfattas vara ett upplysande sinnestillstånd.

Tyvärr kan jag inte ge något konkret svar på varför jag stör mig på problemet egentligen, jag tycker nog bara det är synd att ett sinne väljer att ta denna form med hjälp av denna ideologi. Men å andra sidan skiljer det sig inte särskilt mycket från någon religion överhuvudtaget faktiskt. Det är väl bara en modern religiositet i dessa tider. Nu kanske människan har kommit till den punkten att hon inte behöver någon profet eller liknande längre som låser in sinnet i sig självt, utan nu här hon sin egen profet, fullt kapabel att slå krogben för sig själv för att nå kraftfullare former av egogödande ignorans.


Tänk inte så mycket, det är väl att jag har att skriva egentligen...tänker man för mycket så blir livet ganska beiget, speciellt om man tänker att man kan vara något annat som man inte är nu och att det finns något bättre som inte är nu.

Observera att detta är ditt eget språk. Vilka känslor och koncept du associerar till när du använder termerna 'jag' respektive 'Gud' är fullkomligt unikt för ditt perspektiv.

Betrakta Ramana Maharashis påstående: "The World is illusory; Brahman alone is real; Brahman is the World."

För att översätta och expandera påståendet lite: Sinnesvärlden är fullkomligt illusorisk; endast Gud är verklig; Gud är sinnesvärlden. Hela din upplevelse är en illusion; endast illusionens källa är verklig; illusionernas källa manifesteras i form av illusioner.

Gud i det här perspektivet refererar till det totalt okända. Det som ligger bortom språk, tanke, och alla upplevelsemönster till vilka orden refererar. Hela språket kan tolkas som ett nätverk av fingrar som pekar på varandra, där ett fåtal av fingrarna pekar direkt mot den metaforiska månen. Att försöka uttrycka någon slags 'verklighet' i språkliga termer är därmed lite som att försöka se månen i fingret själv snarare än i fingrets riktning.

I grund och botten handlar det om att man hela tiden återkommer till det okända när man reflekterar över tingens påstådda natur. 'Gud' blir term term som refererar till denna logiska grupp som omsluter alla andra grupper, inklusive sig själv. Och när man inser sig själv som precis lika okänd som allt annat, ja då faller även termen 'jag' in i gruppen, och blir därmed fullt utbytbar med den heltäckande termen 'Gud'.

Ett kanske lite tydligare upplägg:

Vad är 'jag'? Den här kroppens sinnesbild.

Vad är den här kroppen? Celler.

Vad är celler? Atomer.

Vad är atomer? Punktlika energivibrationer i ett matematiskt fält.

Vad är ... ? E t c.

Hela tiden skjuter vi målet ett steg framåt istället för att erkänna att vi hela tiden famlar i blindo.

Vad vi gör här är att vi lägger ett rutnät över verkligheten. Och när vi namngivit alla rutor minskar vi rutornas storlek, så att vi får fler tomma rutor utan namn. Därefter upprepar vi proceduren, om och om igen. Vi söker det mest finmaskiga nätet, i hopp om att isolera någon slags sanning i språket, men aldrig någonsin reflekterar vi över att det är vi själva som skapar nätet.

'Gud' är det som ligger bortom rutnätet, det okända. Det som aldrig namnges. 'Gud' blir här jämförbar med begreppet 'Dao', nämligen "Den Dao man kan tala om är inte verklig."

Kort och gott: Allt vi kan påstå oss veta uttrycks nödvändigtvis i ord. Orden antas vara verklighetens axiomatiska grund. Allt jag vet är ord, men jag vet inte vad orden är, för så fort jag ska uttrycka mig om orden måste jag använda ord. Vi landar i en cirkulär situation. Alla ord tycks komma från en och samma källa, det spontant okända.

Betrakta ämnet metalogik, och hur Gödels ofullständighetssats relaterar till alla axiomatiska språk; Språket kan redogöra för meningsfulla relationer mellan termer inom språket, men språket kan aldrig någonsin redogöra för sin egen meningsfullhet. Att språket är meningsfullt måste ses som ett okritiskt accepterat axiom.

Gud är fullkomligt okänd; 'jag' är fullkomligt okänd; jag är Gud. Allt är fullkomligt okänt. Gud är därmed allt; jag är allt. 'Jag', 'Gud', och 'allt' är tre termer som alla refererar till det okända.

Problemet är att vi söker svar på nonsensfrågor. Frågan "Vad är jag?" eller "Vad är en cell?" är egentligen besvarade med: Jag är jag; en cell är en cell. Att abstrahera i all oändlighet är ingenting annat än en lek som vissa tar alldeles för seriöst.

I frågan "Vad är jag?" ligger liksom inbakat tron på att 'jag' är någonting bortom mig själv, någonting annat, och att detta någon-ting går och måste uttryckas i språk. Alla språkliga definitioner handlar ju om att förklara vad någonting är genom att uttrycka det i termer som refererar till någonting annat.

På det sättet är språket en labyrint utan lampor: Försök definiera en term ordentligt. Definiera termen, definiera sedan alla termer i definitionen. Upprepa proceduren tills du definierat hela språket. Var landar du? Språket definierar sig självt; utan din subjektiva (och språklösa!) upplevelse är språket tomt på mening.

Att söka sanning i språket är att söka efter sin egen skapelse. Det är du som skapar språket; det är du som skapar eller accepterar definitioner. Det är du själv som skapar frågorna, och därmed du själv som skapar svaren. Slutar du ställa frågor så har du inget behov av svar. Sanningen blir inte ett svar på en fråga, utan en upplevd självklarhet.

Om man förstått något fel ser man själv inte felet. Ditt sista inlägg grundar sig bara i dina egna värderande reflektioner kring något du fortfarande missförstått, men inte verkar upptäckt att du gjort. Du betonade tidigare en motsägelse som sprang ur en komplett begreppsförvirring och jag pekade ut den och förklarade. I nästa veva här ovan försäkrar du att du inte har några problem att förstå solipsismen... eh, jo uppenbarligen.

Öh?
Det är allt som det rör sig om i detta fall, även från din sida.
Baserar du det på att det jag kallade en motsägelse för det du ansåg vara en begreppsförvirring?

Då skriver jag hellre; "jag är okänd", mycket enklare och skapar inte begreppsförvirringar eller andra språkliga missförstånd. Ser du någon anledning att detta inte skulle vara ett mer rationellt alternativt ordval än att använda ordet gud?

Edit: För att förtydliga mitt argument en aning: Vad är det bästa ordet att använda för att beskriva något okänt, ordet okänt eller ordet gud? Jag tror att frågan besvarar sig själv.

Vad är det bästa ordet att använda för att beskriva de där vita mineralkristallerna man kryddar sin pasta med? Salt eller natriumklorid? Det beror på vem du talar med, och vad ditt syfte med kommunikationen är.

Kort och gott: Termen 'Gud' används för dess poetiska värde.

Ta Ramana Maharashis ordlek: "The world is illusory; only Brahman is real; Brahman is the world.", eller "Världen är illusorisk; endast Gud är verklig; Gud är världen." Här har vi tre termer som är till synes fullt utbytbara med varandra: 'Illusion', 'Brahman', och 'the world'; 'Illusion, 'Gud', och 'världen'. Sedan har vi knorren att Gud själv är världen, alltså illusionen, och att det endast är illusionen som är verklig; det finns ingenting bortom illusionen som ger upphov till den, illusionen är sin egen moder så att säga.

Eller varför inte det första kapitlet i Tao Te Ching:

"The Tao that can be told is not the eternal Tao.
The name that can be named is not the eternal name.
The nameless is the beginning of heaven and Earth.
The named is the mother of the ten thousand things.
Ever desireless, one can see the mystery.
Ever desiring, one sees the manifestations.
These two spring from the same source but differ in name; this appears as darkness.
Darkness within darkness.
The gate to all mystery."

Tao är alltså alltid okänt, odefinierbart, men termen har ett uppenbart poetiskt värde.

Fritt översatt:

"Guden som kan omtalas är inte Gud.
Namnet som kan yttras är inte Guds namn.
Det namnlösa är universums källa.
Namnen föder tingen.
Evigt fri från sökan ser man det okända.
Evigt sökandes ser man tingen.
Tingen och det okända flödar ur samma källa, endast namnen skiljer dem åt.
Detta är tomhet; tomhet inuti tomhet.
Porten till det okända."

(Tomhet definieras här likt termen 'sunyata', eller 'Emptiness', alltså inte ett konceptuellt tomrum, utan en frånvaron av egen isolerad existens. Ett tomt objekt, som 'ett träd' kan alltid definieras i andra termer, t ex en tillfällig sammankomst av sol, vind, jord, o s v. Solen, vinden, och jorden är lika tomma de, lite som en spegelsal där alla speglar reflekterar varandras reflektioner, inklusive sina egna.)


I grund och botten är ju allt okänt, då termen 'Gud' inkluderar allt. Vad 'salt' egentligen är, är ju okänt. Salt är natriumklorid, vad är natriumklorid? Natriumklorid är X; Vad är X? X är Y; Vad är Y? O s v. I slutändan landar vi i det okända, om vi inte väljer att stanna vid en godtyckligt vald slutdefinition.

Allt är okänt, men vi separerar ut särskilda mönster för att det är roligt!

Det är klart man är universums centrum, dvs Gud. Hur skulle det kunna vara annars?
Men Gud skulle offra sig för sina barn. Och Gud har erfarit så mycket liv och död, funnit ut så mycket så jag vet inte hur många liv jag har levt. Finns inget mer att upptäcka - som är möjligt inom de ramarna som finns nu - som är väsentlig betydelse. Innan jag var 25 hade jag gjort allt och erfarit allt, vill jag nog påstå. Resten är upprepning och djupare reflektion som leder Gud-jag-liv-död är aspekter av samma sak. That's it.

TS aer nagot pa sparet. Solipsism verkar vara pa modet; Vilket i sig aer valdigt roligt och paradoxalt
Mode och Solipsism gar inte riktigt ihop

MEN/
Inte sa konstigt att Solipsism aer pa modet, eftersom jag ofta tanker pa det, Eller hur;;
Allt aer @connectat@/ Jag aer helt overtygad om detta/

Sitter pa ett Brasilianskt tangentbord I Rio De Janeiro och kan ej skriva en hel uppsats om mina tankar om Solipsism nu. Kommatecken, punkter och fragetecken ar fucked up/

Men jag ber att fa citera Alan Watts. Denna gigant.

All that you see out in front of you,
is how you feel inside your head.

Jag tror att vi har EN drommare. Medvetande. Och flera minds, avatarer.

Detta aer vad jag tror pa ocksa,

Poangen aer att du, med storsta sannoliket aer en form av @gud@/.
Men du valjer lidande.