Stora tråden om SOCIAL FOBI

Här är alla välkomna att berätta eller fråga allt som har med social fobi att göra så kan vi stötta varandra så man känner sig mindre ensam i sin sociala fobi. Berätta vilka situationer ni tycker är jobbigast, hur ni hanterar dem, om något ni gör hjälper, mediciner, behandling, diagnos, tankar, känslor osv. Allt!

Själv levt med denna hemska psykiska sjukdom 2 omgångar. Fick diagnosen för ca 3 år sedan, blev av med den med hjälp av kbt-behandling med psykolog. Känner nu att den är tillbaka igen, och jag vet inte om jag orkar med detta en gång till. Mitt liv begränsas något enormt pga min sociala ångest och vill gärna höra andras erfarenheter. Inte testat mer mediciner än betablockerare men då jag har ganska lågt blodtryck redan så blev jag mest yr av dem.
Mina situationer jag tycker är mest jobbiga (kan skriva hur många situationer som helst men tar de värsta):
- där det är ljust och mer än 2-3 pers kollar på en. (Rodnar man ser alla) hade jag fått bestämma skulle det vara så mörkt att man knappt såg något alltid, haha.
- Mat affärer speciellt i kön.
- När man ska prata högt i grupp utan att jag själv bestämmer det. Alltså tex där någon frågar mig något eller jag MÅSTE tala.
- Där man sitter ner i ett stängt ljust rum i en rund ring. Hemskt.

/fritt fram att dela med er nu. OBS: finns det redan en liknande tråd så kan denna raderas!!/

Jag bidrar med att jag gått i KBT-gruppbehandling och det hjälpte mig mycket.

Ibland när jag tröttnar på livet och interagerar rätt lite med världen där utanför så blir jag rätt så folkskygg, men jag upplever att jag åtminstone har lärt mig hur jag ska göra för att handskas med det när jag vill smyga ut från min bubbla igen.

Artigt kallprat med grannar och att fråga butikspersonal är såna saker som fortfarande får det att knyta sig i magen för mig. En annan situation jag avskyr är mingel, undviker oftast såna tillställningar.

Egentligen borde man göra tvärtom, men jag pallar inte.

Hoppas det är okej att jag ställer frågan..
Vad är det som är jobbigt i sådana här sociala sammanhang? Vad grundar sig fobin på? Att man känner sig uttittad pågrund av sitt utseende eller liknande, eller vad är "orsaken" till den sociala fobin för dig?


Om man ex har AT från medicinska preparat eller droger förstår jag anledningen då det är biokemiska saker i skallen som tillfälligt rubbas. Är det på detta vis för de som lider av fobin men som inte har drog relaterade problem?

Mvh

Hej! Det fungerar som med alla andra fobier. Man upplever en extrem och överdriven rädsla. Det är en ond spiral där man bygger upp rädslan i sitt huvud utan att situationen egentligen är farlig. Tex vet jag att jag lätt rodnar, Rodnar jag blir det pinsamt, blir man extremt röd i huvudet blir det ännu mer pinsamt.

Om vi då som ett exempel säger att jag sitter i ett rum med mkt folk (många som ser mig), och det är ljust (de ser om jag blir röd) och någon frågar mig något. Kanske en fråga som jag egentligen inte tycker är jobbig.kan vara "gick det bra på resan?" Då kan jag innan jag svarar på frågan börja tänka "fan vad pinsamt det vore om jag blev röd nu, när inget är pinsamt egentligen" och så BLIR jag röd pga den tanken. Och så är det ljust, då ser alla det, och jag blir ännu rödare. Det leder till ångest, svettningar, hjärtat klappar osv (alltså allt som händer när en människa upplever en fara) och min hjärna kopplar ljust, mkt folk med FARA. Undviker jag sedan den situationen, så bildar min hjärna ett ännu större uppfattning av att det där är riktigt farligt, låt oss undvika den situationen. Därför kanske jag släcker när jag är med vänner, för när ingen kan se att jag rodnar-ja då rodnar jag inte. Förstår du?

Jag kan inte direkt svara på vad rädslan grundar sig i. Men av någon anledning har min hjärna bestämt sig för att dessa situationer (läs: uppmärksamhet) är otroligt farliga. Vanligt vid social fobi är också att man blir lite paranoid och får för sig att folk pratar skit, hatar mig, tänker att jag är ful, vill mig illa osv.. Vilket inte förbättrar saken. Hoppas du känner att du fick ett bra svar!

När jag fick KBT blev jag erbjuden gruppbehandling eftersom det tydligen skulle vara mer effektivt. Jag kommer ihåg hur arg och rädd jag var när dom sa det. Ska jag sitta i en GRUPP och prata om detta?! Aldrig i livet, det vore ju hemskt. Så jag fick psykologen att ändra sig till att det skulle vara en privat behandling istället där bara jag och psykologen var med. Alltid varit för bra på att få det jag vill, för mitt eget bästa. Fick psykologen att tro att grupp behandling aldrig skulle funka för mig. Kanske hade jag blivit friskare med grupp behandling dock, kan jag tänka i efterhand.
Kan du inte berätta hur det funkade i grupp?

Det var väldigt effektiv träning, och man fick träffa folk med samma problem som en själv. Jag insåg att jag inte hade så stora problem jämfört med en del andra, och man kände igen sig också och så.

Innan första mötet stirrade alla i väntrummet ner i golvet. Den scenen hade passat i Fyra Nyanser av Brunt tänkte jag då.

För mig är det oftast att jag inte ska komma på något att säga alls eller säga något plumpt och opassande.

Det finns en bok med titeln "Social Fobi - Att känna sig granskad och bortgjord" och den säger väl rätt mycket.

Om det är någon som haft god effekt av mediciner så får ni gärna dela med er.

Tack för en intressant tråd.

Jag har också social fobi men antagligen av andra orsaker. Mitt ego är väldigt stort, och konstruerat helt av mig själv istället för i samspel med andra, och jag vill egentligen prova att säga till alla att hålla käften medan jag pratar, för att se vad som händer. De bästa upplevelserna jag har haft, inser jag nu i efterhand, är när jag har blivit tagen ned på jorden fysiskt men kärleksfullt. T.ex. slagen i magen och tappat luften men sen har fått gråta ifred. Det har tyvärr bara hänt några gånger under uppväxten, andra gånger har det varit mobbning, dvs av fega personer.

Nu känner jag ett behov av någon som vrålar åt mig dagarna i ända. Militären kanske, men jag skulle antagligen bli så jävla mobbad av medsoldaterna att jag tog självmord. Ingen älskar en 25-årig baby och jag tänker inte bli alla andras bitch för att de är avundsjuka på min inre känslighet. För mycket våld med för lite kärlek är också ett problem.

Jag har mått lite bättre de sista dagarna och har lyckats skicka hånet inåt mot Gud, och resten utåt mot andra. Det är skönt att kunna sitta och tänka om någon på TV hur jävla ful de är utan att behöva säga det öppet till någon. Först då tror jag att man kan se det positiva hos en annan människa och göra nytta. Att läsa en tråd och tänka "haha, jag skulle kunna hjälpa dig men jag gör det inte", eller att skriva ihop ett helt inlägg och sen bara radera det har också fungerat.

Men jag har fortfarande problem med att jag vill skada mig själv, oftast känner jag för att bryta mina egna fingrar och jag får sitta med dem lite i kors när jag skriver det här. Jag skulle nog behöva slå sönder hela lägenheten för att få utlopp för min aggression, men samtidigt är det nog bara aggresion som driver mig så det skulle bli mycket sönderslaget och efter det min egen kropp. Eller någon annans.


Opiater fungerar för mig. Då kan jag känna mig sådär jävla elak som jag egentligen är men ändå inte behöva ta ut känslorna på riktigt om jag inte vill. Jag får kontroll över mig själv och kan samla ihop modet på rätt sätt. Jag känner mig social utan att vara det.

Fick problem med att gå ut. Fick lätta ångestdämpande. Sen gick det upp för mig. Kom med på efter som jag gör ut varje dag. Så har jag märkt att folk försöker trycka ner mig med. Så det är inte sådär vanlig social fobi utan en kombination.

Jag hade en enorm social fobi i åldern 16-21 år. Men den är helt borta, jag tror mycket beror på de tunga mediciner jag äter samt ECT-behandling. Numera tycker jag om att spela apa o pajas inför folk. Har även gått Kognitiv Beteendeterapi, KBT.

Varje gång det är studentutsläpp här i stan, så minns jag min egen student, var 18-19 år o hade sån ångest, inte bara vid utsläppet, jag var så rädd... Fick som tur var ett bra jobb efter det, så det släppte lite. Men sen sökte jag upp psykiatrin igen, o fick Paroxetin efter att jag läst att den ger mest effekt vid social fobi. Men jag märkte inte så mycket av de. Senare sjönk jag allt djupare ner i svår depression.

När jag var 16 år fick jag i.o.f. en del psykofarmaka utrivet. Tror att det var Sobril, Mirtazapin, Imovane, Tegretol och Stilnoct, kanske någon mer (inte alla samtidigt).

Har även provat den selektiva MAO-hämmaren Aurorix (Moclobemid), som sägs vara bra mot social fobi. Men jag märkte inget.

Jag är dock sjukpensionär nu (är 35 år idag), men medicinerar med ganska höga doser Venlafaxin (antidepressivt), Iktorivil (lugnande) o Haldol (mot paranoia), samt lite annat. Men så har jag fått lite andra diagnoser också.

Vet inte om den här tråden fortfarande är igång men gör ett försök i alla fall. Har läst runt lite om social fobi och känner igen mig i många av symptomen. Vet ändå inte om jag bara förstorar allt i mitt huvud eller om jag har någon slang av social fobi. Hur vet man om man verkligen är sjuk eller inte? Borde man söka hjälp ändå?