Stalker

Omkring klockan 01:23 måndagen den 26:e april 1986 som bekant exploderade en reaktor i Tjernobylområdet i nuvarande Ukraina. Det som till början såg ut som en vanlig brand urartade till en större katastrof än vad man hade kunnat ana. Gasmoln med gifter och strålning i en stor radie omkring reaktorn löpte ut längst med landets gränser. Slutligen nådde gasmolnen Ryssland, Vitryssland, Baltikum och även upp emot Finland på vissa platser. Människor och djur som blev strålade fick förödande skador och foster som kom att födas efteråt kom att bli muterade. Trots att detta hände redan 7 år efter filmens tillkomst så skulle det kunna ha slutat som världen har blivit i filmen.

I en mulen och grå framtid där det är knapert om tillgångar så tisslas det om en plats bortom städerna, långt inne i skogens innangömmen döljer sig ett rum, där alla ens önskningar kan gå i uppfyllelse. Rummet ligger beläget i Zonen som är en mystisk plats som blivit mytomspunnen efter diverse försvinnanden och man tror att UFO:n besökt platsen för länge sedan. Dit söker sig även en vetenskapsman, en författare som båda blir guidade genom Zonen av en stalker som säger sig kunna fällorna och terrängen.

Väl inne i Zonen bjuds tittaren på en makalöst vacker resa som skiftar mellan industrimarker, järnvägar och regniga skuggsdungar. Allt detta väldigt vacker uppvisats i Tarkovskijs hantverk som man känner igen ifall man råkar ha sett Solaris eller Offret. I början använder man sig av bruna undertoner i färgen, som påminner lite om Triers Riget, väldigt snyggt och skapar en ännu mera spräcklig och smutsigare atmosfär som karaktärerna rör sig kring. Jag gillar verkligen Tarkovskijs uppvisning av ett dystopiskt Ryssland, om det nu är Ryssland men miljöerna tilltalar verkligen mig i all sin prakt och stillhet. Hur han skickligt växlar mellan skitiga miljöer och vackra naturbilder gör så att fotot är en av filmens bästa beståndsdelar. Men det finns inte mycket annat att klaga på här inte.

Skådespelarna spelar ut sina roller helt som dom ska, nervositeten och spänningen smittar av sig på tittaren ju längre fram dom når målet med stalkern i spetsen som skiner starkast med sina imponerande kunskaper om ett påhittat ämne som ändå känns riktigt trovärdigt trots allt. Vetenskapsmannen och författaren är bra dom likaså men säger inte så vidare mycket heller och man känner sig lite instängda i dom. Men då det väl pratas så är det intressanta dialoger om filosofi och allt möjligt som rör himmel och helvete.

Det är verkligen en tät mystik som råder över filmen och lika lite får vi veta som dom om platsen och omgivningarna. Däremot finns det inte så värst mycket annat att klaga på än just längden som många andra tycks ha hakat upp sig på, visst blir det lite segt emellan åt men det känns inte som något vidare som filmen i sig tar skada av. Det krävs ju tid att bygga upp handlingen, atmosfären och karaktärerna och Tarkovskij tar sig god tid till att göra det som slutligen resulterar i en vacker dystopi som efter ännu 5 tittar inte känns fullbordad för min egen del.