Metafysik verkligheten & konstruktion (SE HIT!)

Det här var väldigt bra sagt, men jag tycker inte att det är helt sant. Jag skulle vilja säga att vi inte kan veta om informationen kom utifrån eller inifrån bara. Det är mycket möjligt att information petas in utifrån - men vi kan aldrig veta - då den enda information vi är exponerade för är vårt eget universum och det som ingår i vårt universum. Det enda vi kan säga med säkerhet är att vi upplever att informationen kommer från vårt universum.

En tankelek
Tänk att vi har oändligt många olika universum. Tänk vidare att vårt medvetande kan ta sig utanför det som vi kallar universum och att medvetandet kan tillhöra olika universum. Materiellt är vi i ett universum, men själva medvetandet kan sträcka sig utanför vårt materiella universum och kan påverkas där. Medvetandet är något som står utanför ditt materiella jag. Vårt materiella jag upplever en sak, medan medvetandet är ute och cyklar i ett annat universum och medvetandegör sig något annat. Informationskonflikter uppstår i din hjärna vilket kan leda till misstolkningar, missförstånd och desorientering.

När informationen från medvetandet skall införlivas i ditt materiella jag, måste informationen från ett annat universum överföras till det materiella universum, vilket gör att information tas in utifrån. Så fort det har införlivats blir den nya informationen en del av det materiella universum. En följd blir att vi blir olika och vår perception inte är som alla andras.

Undersökningsmöjligheten om informationen kom utifrån finns inte, då informationen tillhör vårt materiella universum först när den införlivats i en persons tankar. För att ta reda på det måste man först ta reda på var tankar finns, vad tankar är och när eller om tankar kan uppstå spontant. Om vi kunde ta reda på detta och vi kunde visa att tankar uppstår spontant så kan vi ändå bara spekulera i hur tankarna spontant uppstod. Det kanske är så att tankarna uppstår spontant på grund av en process inom vårt universum, eller att de bara uppstår spontant. Om spontaniteten är en följd av något som kom utifrån kan vi inte veta, då det enda som vi kan undersöka är det som finns i vårt universum.

Nu har jag inte läst Kant så jag pratar mer utifrån en fenomologisk grund. Det är inte att saker skickar information, det är att vi har receptorer som söker data från saker. Nietzsche kallade våra sinnen som syn, hörsel, osv för nervretningar. Vi vet idag att syn i själva verket är fotoner som våra ögon är känsliga för som träffar olika mjukdelar i ögat och görs om till data i huvudet, men vi ser ju inte själva verkligheten - vi ser bara resultatet av hur dom organ som vi fumlar omkring i unversum utrustade med - bland potentiellt oändligt olika sensorer att förnimma universum med - tolkar om datan från fotoner till mentala bilder. Vi ser aldrig universum, vi ser universum omtolkat till förståelig data. Ljud är vågor i luften, men just dom organen som ofta används av djur på denna planet är hörseln, som förnimmer luftvågorna som "ljud". osv. Luftvågor är egentligen inte ljud, dom är bara ljud för den som använder öron för att förnimma dom.

Okej för att förnya allt lite repostar jag en text jag knåpade ihop i en annan tråd där vi nu diskuterat samma sak i princip. Har kommit med nya insikter. Hoppas det klarlägger era frågor.


Om ett system är tillräckligt komplext kan vi omvandla något till en helt ny grej. Som vi inte kan se det gamla i, men då är det bara en illusion av att det är något nytt. Anledningen till varför systemet är i behov av ny information är för att, om vi utgår från att dåtid och framtid finns, så måste dessa ting som tillhör den andra "verkligheten" till slut komma fram till exakt samma sak, på exakt samma gång. Då kommer dom gå in i sig själva ju?

Finns det någon duktig matematiker som kan svara på om detta är möjligt ifrån denna synvinkel. Frågan ur ett matematiskt perspektiv; Finns det oändligt många kombinationer i en sifferkod om man lägger på nya siffror hela tiden? Om inte så kommer alla mönster i sifferkoden tillslut uppstå på samma gång? Vad händer då?


Hur en annan filosof såg på det tankemässigt + egen slarvig ananalys

Filosofen Gottfried Leibniz sysslade lite med det metafysiska tinget. Han påstår följande: Varje del av världen, varje individuellt ting är associerat till ett distinkt koncept eller "enhet". Varje sådan enhet innehåller allt som är sant om tinget självt och även relationer till andra ting. Alltså, allt du redan kommer tänka om tinget och ALLA möjligheter är redan implanterade där. Deterministisk med andra ord. Du är fångad i det. Så uppfattar jag hans teori. Du kan kolla upp den själv om du vill komma med en invändning. Leibniz Monadteori.

Exempel: Min dator som tinget i sig samspelar med enheten, som slutligen kommer till mig så jag skriver detta till dig. Allt jag kommer tänka om denna dator eller göra på den är redan implanterat i tinget.

Om man ska omvandla, leka med teorin kan man påstå att det är vi som stoppar in ny information, eftersom möjligheten finns att vi alla uppfattar informationen olika. Vi kanske omedvetet bygger på systemet med våra egna tankar?

Tinget i sig måste ha en enhet som binder till den eftersom den inte skulle gå att känna på eller finnas annars. Något kan inte uppkommit ur det eviga. Eller?

En annan viktig sak som jag vill upprepa är att vi sysslar med filosofi här. Inte vetenskap. (Ursäkta om jag låter kaxig) Jag är inte intresserad utav vetenskapliga förklaringar så länge de inte är filosofiska. Det här har ingen som helst verklighetsförankring och bör inte tas seriöst i vad som är bevisat. Det är bara fiktion. Låt oss stanna i fantasisfären.

Utbildande bra svar. Det kan jag behöva ibland. Tackar

Vill veta hur du föreställer dig denna data.

Okej.


Definitionen av Kosmos är att det är allt som finns. Punkt.


Okej.


Oops ... sätt foten på bromsen omedelbart. Jag gillar tankeexperiment lika mycket som du gör. I det här fallet har jag ingen anledning att tycka att det är värdefullt att medvetandet kan ta sig "utanför" vårt universum/kosmos. Oändliga kosmos som kanske eller kanske inte finns, kosmos som aldrig under några omständigheter som helst kan skicka eller ta emot information från vårt eget kosmos.


Men eftersom du insisterar, skulle det inte också betyda följande: Om det är som du tänker i ditt tankeexperiment att medvetande är immateriellt, saknar fysisk representation helt och hållet, är en mystisk sås och att den därför kan sippra över i andra kosmos/universum, utan någon förklaring som helst, så kan "signalen" heller inte bli svagare med avstånd. Och om det är sant, och det finns andra medvetna varelser eller vad det nu är som skickar signalerna, och vi kan ta emot dem, så måste dessa nödvändigtvis vara oändligt starka. Och då kan vi förvänta oss att de antingen släcker ut varandra eller skapar vitt brus; med andra ord KAOS.


Det finns inga empiriska bevis att medvetandet står utanför vår materiella existens. Jag avvisar dualism eftersom det finns bättre förklaringar: nämligen att medvetande är en konsekvens av fysiska skeenden i hjärnan. Här är ett exempel:

Taxichaufförer i London måste lära sig det som populärt kallas "the knowledge" för att få licens. Om du någonsin åkt med en taxi i London och bett att få en sightseeing turné så är du medveten om den absolut extraordinära kvaliteten på den kunskap som krävs. Du kan googla om det eller se några av de dokumentärer som finns för att få en uppfattning om skalan på det som krävs. Det mest intressanta dock, och anledningen till att jag skriver, är att MRI skanningar av hjärnorna på chaufförerna -- jämfört med icke chaufförer -- visar att det finns tydliga förändringar i hjärnans struktur på en "london cabbie" med "the knowledge".(http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC3268356/) Medvetande är alltså kopplat till fysiska fenomen i hjärnan.

Inte nog med det, forskning om det som kallas "blind sight" och diverse andra hjärnskador bevisar att vårt medvetande är en helt och hållet en fysisk process. Google is your friend om du inte tror mig.

För att avsluta; javisst, jag älskar tankeexperiment, men om de inte har någon koppling till erfarenhet så är det i bästa fall sciencefiction och värsta fall magiskt tänkande. Kanske är det filosofi, men inte speciellt användbart. Mer som krusiduller i kanten på en telefonkatalog.

Jag hänger inte med här. Menar du att om ett system är tillräckligt komplext så kan vi inte urskilja beståndsdelar i det längre?
Ett väldigt tråkigt svar, men det beror på vad du har för sifferkod, vilka siffror du lägger till och hur långa kombinationer du söker. Några exempel:

- Om du har sifferkoden 1111111111... och du bara lägger till ettor så kan du omöjligen hitta kombinationen 12111.
- Om du har sifferkoden 89 så kan du omöjligen hitta 8993, eftersom 8993 är en längre sträng än 89.
- Det finns bara en kombination som är den av alla siffror som finns i sifferkoden när du undersöker den.

I decimalutvecklingen av pi som är irrationellt (det har en slumpmässig och oändlig decimalutveckling) kan man tänka sig att du till slut kan hitta vilken sifferkombination som helst. Jag vet inte om det finns något konkret bevis för det dock.
"Varje sådan enhet innehåller allt som är sant om tinget självt". Vilken information finns i enheten om alla ting som är osanna? Existerar de tingen inte då?
Anledningen att något "går att känna på" är väl för att det finns någon eller något som kan känna på det?

Tack för att det uppskattades! Jag inbillar mig att våra sensorer med vilka vi formar vår bild av universum är eventuellt ytterst begränsade. 5 sinnen bland kanske oändliga olika typer. Vi kan nog utgå från att varelser har bara de sinnen som behövs för den verklighet de existerar i. En hypotetisk molekylstor varelse kommer inte ha samma sinnen som oss, men skulle den ha syn skulle den kanske se oss människor som gasmoln med atomer istället för fasta former. Den skulle se hela universum radikalt annorlunda än oss, en oiegenkännlig värld för oss. Men den synen skulle kunna hävdas vara mer korrekt än det vi ser som verkligt, och iallafall minst lika verklig. Kanske ett dåligt exempel. I själva verket har nog en sådan hypotetisk organism dock ännu mer främmande sinnen än så. Syn, hörsel, känsel är kanske helt onödiga sinnen i en sådan verklighet, och de kanske skulle förnimma verkligheten på helt andra sätt än vi kan föreställa oss. Jag tror alltså att det vi upplever som verklighet är bara en fenomenologisk upplevelse som stämmer in på oss, på hur vi är byggda för att förnimma verkligheten, och inte en faktisk verklighet (som vi aldrig kan nå fram till.) Eller, iom att det är verkligt för oss, kanske man ska säga att vår förnimmelse av verkligheten är en av potentiellt många olika sätt att förnimma verkligheten

Jag låter detta stå för dig. I min mening är du fri att definiera kosmos som du vill, det finns däremot definitioner som kan vara mer användbara än andra och i det avseendet kan anses vara "bättre".
Tänk om det visar sig att det finns andra universum som vi aldrig kommer att upptäcka för att ingen tänkte tanken? I nuläget finns ingenting som pekar på att det skulle finnas något annat än vårt universum, men det hindrar ingen från att spekulera i det. Jämför Everetts many-worlds interpretation av kvantmekaniken. Kanske är det en metateori, kanske är det bara nonsens? Jag tror ett stort problem inom forskningen är att det inte råder konsensus om vad medvetande är för något. Hur kan man dra slutsatser om något man inte vet vad det är? Rätta mig gärna om jag har fel, jag har googlat många gånger och aldrig hittat något konkret.

Jag sökte i länken (http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC3268356/) samt bilagor men hittade inte ett enda tillfälle där "consciousness" eller "conscious" nämndes. Att tankar aktiverar vissa delar i hjärnan har undersökts och det är ingen nyhet. Vad är det som talar för att "the knowledge" är detsamma som medvetande?
Berättigad kritik. Tankeexperimentet var verklighetsfrånvänt med flit mest för att peka på följande i det sista stycket.

"Undersökningsmöjligheten om informationen kom utifrån finns inte",
"Om vi kunde ta reda på detta och vi kunde visa att tankar uppstår spontant så kan vi ändå bara spekulera i hur tankarna spontant uppstod",
"Om spontaniteten är en följd av något som kom utifrån kan vi inte veta, då det enda som vi kan undersöka är det som finns i vårt universum."

Kanske finns det saker vi inte kan veta och bara kan spekulera i. Tänk om det finns områden som inte går att forska på, bara att vi vet det. Hur ska man förhålla sig till det?

Vi kan urskilja beståndsdelar men inte vilka som är nya eftersom dom smälter ihop och tillsammans bygger något annorlunda med de andra. Som ett pussel med tusen olika bildmotiv. En nål i höstack


Jag förstår att man inte kan hitta en två om man inte manuellt lägger till en tvåa. Jag är inte dum på de viset haha!

Missförstår säkert bara din förklaring. I den oändligt expanderade sifferkoden inkluderar vi alla siffror som finns, alltså 0 till 9.


Coolt att de går att finna alla möjliga (tolka mig bokstavligt), kombinationer i pi. Anser du att matematiken är ändlig efter denna slutsats? Tänker att det inte finns oändligt många sifferkombinationer. Drar iväg från ämnet men det är en intressant fråga.

Din fråga En sanning är en sanning så länge du inte har en ny premiss. Vad är då lögn? Lögnen ligger väl konstant bakåt i tiden? Man måste vara kapabel till att besitta all världens kunskap i just varje sekund för att svara på den frågan.

Man kan också se det som att Informationen är alltid sann på ett sätt. För mig är sanning/lögn samma väsen. De kan därför ligga parallellt med varandra.

Förstod du resten av det jag skrev i min post förresten?

Jag gillar hur du tänker!

För att vända och vrida lite på det: Det du skriver bygger väl på att saker faktiskt är på ett visst sätt? Det vore intressant att höra hur du tänker kring sakers objektivitet? Är det objektivitet du syftar på med den "faktiska verkligheten"? Om det är så att alla är byggda på att förnimma verkligheten på sitt sätt, lever någon av oss i samma universum?

Ja, objektivitet och faktisk verklighet är ju farliga fraser. Kanske finns det något slags grundobjektivitet, jag vet inte. Jag tror inte det, men jag tror att för en varelse som mäter verkligheten genom färger, så är bollen blå. För varelsen som mäter världen genom former, så är bollen istället rund. Osv osv fast i förmodligen mycket märkligare varianter. Vad den "är" bestäms av de instrument vi mäter med. Varje upplevelse är verklig och korrekt - enligt de subjektiva verktyg som varelsen har att mäta med. Men nej, jag tror nog inte på en objektiv sanning, annat än om man har Guds perspektiv och kan se alla oändliga datainsamlingspunkter som en helhet och kan se någon slags grundverklighet.


Jag oroar mig ibland att varje planckenhet, varje minsta partikelrörelse är en ny dimension...