Är ekonomiskt oberoende överskattat?

Vad tror ni, är att vara rik/ekonomiskt oberoende överskattat?

Det verkar ju som att i princip alla strävar efter mer pengar hela tiden. Vem vill t.ex. inte ha så mycket lönehöjning som möjligt vid lönesamtalet? Vinna högsta priset på lotto är ett drömscenario för många.

Jag har för mig att jag har läst någonstans att lyckoforskning dock har visat på att vi tenderar att överskatta hur lyckliga vi blir av mer pengar och underskatta vissa andra saker som får oss att må bättre (har för mig att t.ex. hjälpa andra hör hit).

Jag diskuterade detta med en bekant här om dagen, som sa att det finns så enormt mycket fördelar med pengar att det inte kan vara sant.

Personligen tycker jag att man är väldigt ofri så länge man är fast i samhällets inrutade ekorrhjul och har därför satt upp som mål att jag vill försöka komma ur samhällets ekorrhjul och jag ser endast att pengar kan ta mig dit. Alltså har mitt mål blivit att försöka hitta vägar för att bygga upp kapital - bli ekonomiskt oberoende. I och med detta så är mitt liv väldigt karriärinriktat.

Ibland undrar jag dock om jag är på fel väg och har lagt fokus vid helt fel saker. För det ena är det ju såklart svårt att bli rik, men huvudfrågan är ändå, blir man "lyckligare" när man väl får alla pengarna om man väl lyckas bli rik?

(FK, just nu tjänar jag runt 40 000 i månaden, så jag är ju inte fattig, särskilt eftersom jag inte har barn eller stora utgifter till hus, bil etc.. men ändå är jag såklart lååångt ifrån att vara ekonomiskt oberoende och kunna säga hej då till ekorrhjulet..)

Just oberoendet av ekorrhjulet tycker jag låter som den stora fördelen med att vara rik. Den ökade friheten alltså, att få äga sin tid och vad man vill göra av sitt liv.

En fundering är ju vad man skulle göra av sin tid när man blir ekonomiskt oberoende. För mycket ledig tid kan ju också bli lite segt, så kanske skulle man fortsätta jobba ändå.. och då är man ju ändå på sätt och vis kvar i ekorrhjulet.

Social status är ju ytterligare något som kan vara till ens fördel när man är rik och framgångsrik. Det är ju lätt att tro att människor med hög social status har ett bättre liv, eftersom alla hela tiden är benägna att få vara i deras närhet. Visst, det kanske inte är så genuin kärlek från alla som fjäskar för den rika/framgångsrike, men frågan är om det finns någon egentlig genuin kärlek.

Vad tror ni, är pengar en väg till lycka eller är det bara väldigt många som lurar sig själva att de skulle bli lyckligare/ha ett bättre liv om de hade mer pengar?

Om ni tror man blir lyckligare av pengar, varför och hur pass mycket lyckligare?

Om ni tror att pengar är överskattat och att man lurar sig själv om man väljer att leva ett karriärinriktat liv för att bli ekonomiskt oberoende.. vad tror ni det finns för andra vägar i livet som skulle kunna göra en lyckligare?

Allting handlar inte om pengar heller får man ju inte glömma. Jag har hellre en väldigt god hälsa faktiskt än för mycket pengar.

Förmodligen så jobbar ju många rika alldeles för mycket som i sin tur kanske skapar ohälsa och familjeproblem osv.

Men det är klart har man familj osv m.m så är det ju en fördel att ha det extra förspänt. Men det är väl inte värt till vilket pris som helst.

Många tycker ju om att knega hårt och brinner verkligen för det, men ofta så får man då vara beredd att offra annat som kan bli lidande som familj osv.

För att ta ett exempel. Har en polare som valde Norge framför Sverige för pengarnas skull... Förlorat många riktigt riktigt trevliga potentiella flickvänner pga detta. Men det var ändå ett aktivt val denna killen gjorde för pengarnas skull istället för att egentligen kanske ha ett normalt men ändå väldigt bra liv hemma istället med flickvän & kanske barn så småning om.

Men det är väl klart att man som singel är sugen på att dra till Norge och tjäna fläsk kanske med. MEN man har väldigt mycket att ändå värna om i Sverige. Är det värt pengarna då? Ja de är ju en svår frågeställning klart.

Det mesta förlorar i värde med tiden, när man är ung bli rik, bli något, häftig bil, hus båt, semester etc, senare jagar man vidare, bli chef, äntligen miljonär, två miljoner etc, men lyckligare? Nej, mindre bekymmerslöst kanske men lyckligare, nej,
Man måste leva det liv man har, det kommer inte igen, sen vad man väljer att fylla det med är vars ensak men att slita för göra någon annan rik som meningen med livet? Nej!
Men sen kan även att slita som en galning och fylla livet med mer arbete, vara meningen med livet för någon annan,

Att slippa jobba för pengar, kan väl inte vara överskattat?

Att bo i ett hus med 150 rum och ha ett jetplan, kan däremot vara klart överskattat.

Då jag inte har någon egen familj går många av mina tankar om självutveckling på att försöka skaffa mig en bättre ekonomi så att jag kan ständigt leva något bättre för varje år som går. Hade jag varit ekonomiskt oberoende hade den striden försvunnit. Det handlar inte så jättemycket om vad jag uppnår utan mer om jakten. Lite som att det roliga är att se vad som händer i en film och inte nödvändigtvis hur den slutar.

Vem vill egentligen sluta att jobba (Frivilligt)? Pengarna skulle ju dessutom ge en större möjligheter att verkligen kanske jobba med det som man verkligen vill också.

Enligt den här artikeln går den magiska gränsen vid 40k i månaden http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13197962.ab
Jag har hört någonstans att den stora lyckoökningen sker när man går från låg inkomst till typ medel+.
Det låter logiskt.

Att vara ekonomiskt oberoende bör inte betyda att man aldrig mera kommer att arbeta, man får även en mycket större frihet i arbetslivet.

En bra ekonomi är att sträva efter, men sen finns där vissa naturliga nivåer då man mår som bäst. För en del räcker det tydligen med bidragsekonomi för att må bra, medan andra behöver kanske en halv miljon i inkomst varje år för att finna sitt må bra.

Jag tror inte att Bill Gates mår så mycket bättre med 400 miljarder i bankkontot än han gjorde när han hade 2 miljarder kr i bankkontot. Då snackar vi ekonomi som går långt bortom ens personliga behov.

Många som plötsligt vinner 50 miljoner vittnar om att pengarna blev till en förbannelse. De hade nog själva kunnat njuta av sin rikedom, men berättar att omgivningen förändrades. Att hela tiden vara på sin vakt mot omgivningen är påfrestande. Antingen ger man med sig och bjuder laget runt, köper en bil eller ger bidrag till ungdomslaget och så vidare eller så säger man nej och folk blir förbannade.
Familjer som man ser så positivt på kan istället bli giriga monsters som startar alla möjliga jävelskaper för att komma över ens pengar.

Jag vill vara ekonomiskt oberoende, och ägna mig åt mina intressen. Ekonomiskt oberoende innebär att inte behöva ha en chef eller uppdragsgivare.

Jo jag förstår vad det är att vara ekonomiskt oberoende. MEN hur roligt tror du att det blir i längden att enbart hålla på med intressen? Har varit sjukskriven i 1 år nu och oavsett pengar så är det inte så roligt att inte kunna jobba. (Men det kan ju skilja sig ifrån olika personer också givetvis)

Tja, det beror ju på hur driven man är som person. Jag kan garantera dig att mina intressen skulle hålla mig sysselsatt utan problem. Livet är oerhört mycket kortare, än allt jag skulle behöva hinna göra.

Jag är less på att ha en chef, uppdragsgivare, eller leta finansiärer som ska peta i allt.