Allt vi vet om beroenden är fel. Hur minska vardaglig psykisk ohälsa?

Ni som är någorlunda insatta i ämnet känner förmodligen till detta sedan tidigare, men för er som inte vet vad som riktigt menas finns en bakgrund här:
http://youtu.be/ao8L-0nSYzg

Med detta i åtanke, vilka konkreta åtgärder skulle man kunna ta för att minska människors beroendeproblematik?

Jag kommer ärligt talat inte på någonting just nu. Nåja, psykolog kanske, men det skulle vara intressant och höra om det finns några kreativa smarta förslag där ute. Brainstorma.

Hur kan man få psykiskt dåliga människor att finna en trevlig miljö? Och hur blir det lättillgängligt (som kontrast mot dagens åratal av bollande mellan divers myndigheter)? Tänker främst på saker som ensamhet eller oro. Och vad kan man göra själv?

Vi kan ju börja med att återinföra kärnfamiljen som ideal för att garantera att så många barn som möjligt får växa upp tillsammans med de människor som står dem närmast. Man kan även göra skolklasserna mindre och gärna dela upp dem efter ursprung så att alla barn får känna igen sig i människorna i sin omgivning. De behöver då inte anta en flyktig skapad identitet som säljs via marknaden utan de kan vara precis som de är.

Kort sagt utrota kulturmarxismen och förklara varför gamla ideal uppstod och nyttan med dem.

Tack för input. Men hur gör man detta då? Förbjuda homosexualitet? Har fått för mig att man med "kärnfamilj" syftar på man och kvinna, men rätta mig om jag har fel. Är det detta då menar så ser jag inte riktigt hur det hänger samman? Borde man inte snarare förbjuda skilsmässa då? Eller är det det du menar?

Fast jag undrar om inte detta skulle resultera i många kände sig mer isolerade? Finns det någon korrelation mellan beroende och olika ursprung i klasser tänker du?

Själv hade jag nog inte känt mig mer sammanhörande med fler. Hade nog snarare känt mig isolerad eller oönskvärd av resterande grupper. Hade inte du det?

Sedan så måste jag faktiskt säga att jag skulle föredra ett beroende framför detta.

Hmm. Okej. Du har ett alldeles utmärkt tillfälle att förklara det nu. Själv tror jag inte att något är bra per automatik bara för att det är gammalt. Men jag tror att vi inte lärt oss handskas med den snabba tekniska utveckligen ännu. Och jag tror att storstadslivet ironiskt nog gör oss mer isolerade eftersom vi får så många intryck att bearbeta att vi inte får energi kvar åt nära och kära. Vad tänker du på mer specifikt?



Finns det ännu fler perspektiv?

Håller med om att familjen och hushållet måste prioriteras, men det är inte enda lösningen.

Vi ska inte måla upp historien som någon utopi. Det fanns väldigt mycket missbruk och misär förr i tiden också. Dock tror jag att individualiseringen i samhället har bidragit till att detta har blivit ännu värre idag. Jag tror att politikerna skulle kunna vara tydligare med solidaritet i hemmen och i familjerna, oavsett konstellation. Individualismen som finns i dagens samhälle har gått överstyr, känns lite som "en för ingen, alla för någon"... eller nåt.

Sen krävs oerhörda insatser inom sjuk- och psykvården, med tidigare insatser och ett kraftigt minskat stigma kring psykisk sjukdom och psykiska störningar. Vi har fruktansvärt långt kvar tills man öppet och ogenerat säga "jag har ont i själen" lika lätt som man säger "jag har ont i benet".

Finns nästan hur mycket som helst att förbättra, det här var mina tankar om lite grann.

Jag har varit väldigt för individualism tidigare, men jag har börjat ändra mig lite. Frågan är bara hur man gör, och hur man undviker att det resulterar i kollektiv bestraffning. Jag tror ändå att individen måste få göra fria val, men också att det finns utrymme för misstag och snedsteg i livet som man kan återhämta sig ifrån.

Med t.ex. snedsteg så tänker jag (utöver drogbruk givetvis) att det t.ex. måste finnas något sätt för de som förlorat sina nära och kära (genom flytt, olyckor, bråk, eller vad som helst) att finna dem igen eller finna nya. Där är det idag nästan helt individualistiskt. Är du ute ur leken så verkar det vara mycket svårt att komma igen. Men hur kan samhället hjälpa till där egentligen? Är ju stor risk att det antingen blir slösaktigt trams eller också att det blir överseriöst och byråkratiskt. Men något borde ju samtidigt finnas.

Det är väldigt svårt att reparera skadan som kulturmarxismen orsakat.

Till och med på Julafton sänder SVT program som talar om att Julen är skitkultur och påhitt utan respekt för tittaren som kanske sitter med barnen framför TVn och försöker få lite julstämning. Samma sak med Lucia där SVT anser att det är deras uppgift att rasera traditionen.

Allt som håller samman familjen ska problematiseras och förlöjligas. Du ser det även i TV-serier och filmer där föräldrarna alltid står som stora hinder framför barnens utveckling till superhjältar eller vad det nu kan vara för skit som filmen eller serien handlar om.

Barnen får även lära sig att argumentera mot sina föräldrar istället för att vara tysta när mamman ber dem om det. Konflikter skapas medvetet där kvinnor får veta att deras intressen är värdelösa och att de borde vara mer som männen för att få uppskattning.

Barnen som växer upp förnekas normal samhörighet i sin bakgrund och de måste anta en skapad identitet som säljs till dem via massmedia. Mode och subkulturer blir deras ideal som formar dem och vidgar avståndet mellan dem och andra i samhället.

Föräldrar som vill påverka eller styra sina barns utveckling anklagas och utmålas till monster som inte stöder sina barn. Trots att skolan, politiker och artister utan problem kan säga att det är deras största mål att påverka människor genom deras arbete. En sådan artist hyllas som en hjälte i motsats till föräldern som utmålas till Satan trots att de vill precis samma sak.

Alltså kan föräldrarna i princip bara sitta och se på med ett leende oavsett vad barnet tar sig för och oavsett vem eller vilka som har gett dem alla sjuka ideer som de antagit som sina egna för att fylla upp tomrummet.

Samhället måste därför ge kärnfamiljen sitt fulla stöd så att föräldrarna kan styra in sina barn på den rätta vägen utan att barnen startar uppror och springer till polisen. Om inte föräldrarna får styra och påverka sina barn, varför ska då nerknarkade musikartister och genusexperter få göra det?

Du kan ju börja där.

Okej, kort och gott menar du att du känner att barnen blir mer påverkade av andra än sina föräldrar om jag förstått dig rätt?

"Du kan ju börja där"? Jag försöker inte tävla mot dig. Vad är det jag ska börja med? Jag har väl redan börjat i och med tråden? Eller vad menar du? Jag vill höra dina perspektiv. Men det är klart, jag hojtar ju till när jag inte håller med om.

Tänkte bara om man skulle försöka våga sig på en seriös och konstruktiv diskussion. Det är ju ett ämne jag tror vi med fördel kan snacka om tillsammans.


Hittills så verkar det som att du är på väg att spåra ur diskussionen. Det känns som att du utnyttjar tillfället för att sprida propaganda, men det kanske beror på att jag ganska sent förstår hur du kopplar ihop dina tankar med trådens ämne. Kanske är mitt fel, jag vet inte.

Men men, du känner alltså att staten(?) påverkar barnen mer än vad föräldrarna gör? Tror du att beroenderisken hade minskat om föräldrar hade mer inflytande? Hur kan vi på ett realistiskt sätt lösa detta i så fall tror du?

Är i samma sits, har alltid förespråkat - och gör det fortfarande - individualism, men det måste ske med moderation. Idag förespråkas individualism med hjälp av ett förkastande av solidaritet. Det är ju t.ex. nästan fult att vara kvinna och vilja vara hemma och ta ansvar för familjen. Kvinnan ska ut i arbetslivet och stå på egna ben för helvete! Skillsmässotalen är skyhöga. Föräldraförsäkringen kvoteras för att "frigöra" kvinnan från familjens klor, men var finns åtgärderna för att skapa ökad sammanhållning i familjerna och samhället i stort? Det gapar tomt.

Med överdriven individualism kommer också utestängningen av de som är svaga eller har begått misstag som ett brev på posten. Det finns inget utrymme för gemenskap, för det finns inget som uppmuntrar till att ta tag i det. Det har nog att göra med att t.ex. missbruk ses som fel och förkastligt och nåt som ska stötas bort, när fokus istället borde ligga på det viktiga och fina i att hålla ihop och framför allt samhällsnyttan i det.

Jag vet inte om det finns några konkreta åtgärder som kan vidtas för att komma åt detta, men jag saknar helt debatten om sammanhållning i denna fråga. Allt ska vara så jävla anonymt och hysch hysch om det går dåligt och finns hjälpbehov, det städas bort och sopas under mattan. Det gäller att hålla uppe fasaden!

Tråden passar nog bättre här:

Politik - Inrikes --> Psykisk hälsa
/Moderator

Staten är inte intresserade av att bota någon från beroende.
Tvärtom är de intresserade av att hålla människor i beroende både av staten, andra människor rent generellt och beroendeframkallande substanser så länge de är utskrivna av en läkare.

Icke-beroende människor får inte de ekonomiska ekorrhjulen att snurra fortare och fortare

Stoppa bostadssegreationen renovera inte miljonprogrammen utan jämna dom med marken och bygg olika sorts hus för alla inkomstklasser , vi har för mycket obebodd mark som inte kan användas till odling av livsmedel.så varför inte odla nya medborgare där .
Innan miljon programmet började byggas levde det stora familjer i små lägenheter det fanns säkert psykisk ohälsa då med men ingen var ensam iaf.

ps.ordet FAMILJ betyder dom som bor under samma tak .

Det är en svår fråga.. för själva orsaken att människor hamnar i beroenden och missbruk är ofta olika från person till person

Utanförskap kan vara en vanlig orsak... Skolan sket sig, man blev arbetslös osv,osv finner en gemenskap i missbruket

Psykisk ohälsa är nog den vanligaste orsaken... Man tar till droger/alkohol/annat för att fly från sina känslor eller för att må bättre

Grupptryck, att man hamnar snett, umgås med fel personer osv tror jag inte är så vanligt men det förekommer

Spänning... kicksökare osv kan också vara en orsak


Beroende på vad som orsakar det behövs ju olika åtgärder för att förebygga... Jag har tidigare haft ett missbruk av amfetamin samt använt andra droger även om det mest var amfetaminet jag var beroende av. Jag har en ADD-diagnos och fick ingen medicin mot det förän jag slutat med tjacket så kanske var det någon form av självmedicinering att jag började med amfetamin. Skolan fungerade inte för mig och jag gick ut skolan utan några betyg alls och hamnade där i ett slags utanförskap. Jag var väldigt ensam som barn/ung och fick vänner i samband med att jag började med drogerna.

Jag har mått dåligt större delen av mitt liv. Deprimerad och svår ångest ( Gad/panikångest ) och inte fått någon bra hjälp för att kunna må bättre. Jag är allmänt rastlös som person och har haft svårt att finna någon glädje i vardagliga saker.

Det som kanske skulle kunnat förhindrat att jag hamnat i ett missbruk vore.
-Medicin mot min ADD direkt insatt när jag fick diagnosen
-Utrymme att kunna leva ut min kreativa sida, utveckla mina intressen och finna en glädje och mening i det
-En bättre fungerande skolgång, jag hade lätt för mig med själva ämnena i skolan... det var kraven, stressen, att passa tider, stökiga klasser med mycket mobbing och liknande ( jag själv var inte mobbad i skolan, men jag hamnade ofta mellan att tycka synd om den som blev mobbad och viljan att försöka hjälpa och att få vara en i gänget, ha vänner osv och då på något sätt välja sida och välja dom som mer eller mindre mobbade den som blev utsatt så ett enklare val var att inte gå till skolan alls för att slippa stå mellan de valen )
-Bättre hjälp från psykiatrin när jag började må dåligt... Någon som förstod vad mina problem bottnade i vilket jag först nu börjat insett... att någon kunde lyssna på mig, ge råd, försöka hjälpa mig tillbaka till ett fungerande liv istället för att sätta en stämpel på mig som psykiskt sjuk och att jag mådde för dåligt för att klara av en skolgång
-Fler vänner... jag var alldeles för ensam som barn/tonåring