Jag hoppas att det i framtiden kommer fokuseras mer på gemenskaper.
Vi har länge fokuserat på individen som ett självändamål.
Den bisarra Maslows behovstrappa är ett exempel på detta individfokus.
Från freudianismen och liknande psykologiska förklaringsmodeller har den spridit sig.
Jag läste för länge sen i en psykologibok som på allvar sa att i en grupp ger man bort en del av sin egen frihet för att åtnjuta gruppen trygghet. Jag har funderat i över 10 år på detta och tycker det kanske är ännu mera bisarrt uttalande idag än vad jag tyckte då.
Just nu ser det inte så bra ut dock. Samhället blir mer och mer individfokuserat. Vad det resulterar i är att många slås ut. De som slås ut får det mycket svårt, och de får det svårt att komma tillbaka igen. Detta börjar bli ett samhällsproblem. Läste precis att psykisk ohälsa käkar upp 3% av vår BNP.
Det "sundaste" sättet att leva bör vara att leva som man gjorde förr: i en gemenskap.
Den traditionella svenska slutna kärnfamiljen med 4-5 personer är egentligen en sjuk konstellation som bara kan ge det mest grundläggande, och ofta ger upphov till neuroser, sexuella störningar eller psykiska störningar. Detta pga man saknar nära kontakt med en spännvidd av människor.
Pga denna erfarenhet har nu svenskar börjar visa uppskattning för "regnbågsfamiljer" vilket kan låta som något positivt liknande de utökade familjer man har i andra kulturer. I själva verket leder dock svenskars själviskhet och "jag gör som jag vill"-mentalitet att man med regnbågsfamiljer menar olika brutna familjer med nån mamma här och nån pappa där. Det är MÖJLIGT att det kan fungera bra (jag är inte tillräckligt insatt) men i praktiken blir det nog mest kaos tror jag.
Vad gäller detta kan även sägas att jag ofta funderat över det olämpliga i att ha skolklasser såsom vi har dem nu och även skolor såsom vi har dem nu. För många innebär ens barndom att man bara får träffa barn i exakt samma ålder som en själv och man får därför inga förebilder bland lite äldre barn och tonåringar vilket leder till en vilsenhet. Om de i klassen är elaka (mobbar kanske) är det dessutom extra plågsamt. Ju fler personer man har runt sig desto bättre förutsättningar för ett "sunt" socialt liv, tror jag. Inte därmed sagt att livet blir perfekt men nu talar vi om psykisk ohälsa och drogberoende.
Om vi inte fokuserar mer på gemenskapens vikt så kommer problemet med psykisk ohälsa att öka. Lustigt nog ökar den psykiska ohälsan kontinuerligt och har gjort sedan 1990, trots att vi fått det materiellt bättre. Det är uppenbart att ett nytänk behövs i frågan. Trots att tidningarna pumpar på oss hbtq och feminismbudskap, som endast hjälper en liten del av befolkning, har alltså den reella psykiska ohälsan ökat!
Och vad värre är: ännu mer bland unga! 1 av 5 unga lider av något psykiskt problem.
Borde inte grunden för hur man ska ta hand om barn se till att barn får det bättre? I en tid där vi spenderar mer och mer pengar på ungjävlarna som ska ha allt de pekar på och bli behandlade som små buddhas, så verkar de paradoxalt nog må sämre........ Jag tycker om barn men undviker numer andras ungar.
Vilken jobbig video förresten i TS. För att förtydliga för oss som inte behöver videos för att förstå: https://en.wikipedia.org/wiki/Rat_Park
Fast wikipedia artikeln påpekar att Rat Park experimentet kan ha varit överdrivet.
Vad som är viktigt med folk som mår psykiskt dåligt är att de behandlas som människor och individer -- samt får vara i en grupp och socialisera. Vissa kommer aldrig bli friska men de kommer iaf att må bättre.
Vad mera är, människor behöver en sysselsättning att ägna sig åt. Det kan räcka med enkla sysslor såsom trädgårdsarbete eller att ta hand om djur eller andra människor.
Alltså, människans naturliga tillstånd är egentligen väldigt enkelt att uppnå! Trädgårdar, djur och andra människor finns det gott om.
Men västvärlden verkar söka i blindo efter naturtillståndet och behöver därför konstant trycka in extrahjälp här och var i alla tomma hål som "magiskt" dyker upp, såsom ADHD-diagnosticerandet eller dyslexi som väldigt många hade ett tag. Man letar ju nästan febrilt efter en diagnos till barn.
Vi har länge fokuserat på individen som ett självändamål.
Den bisarra Maslows behovstrappa är ett exempel på detta individfokus.
Från freudianismen och liknande psykologiska förklaringsmodeller har den spridit sig.
Jag läste för länge sen i en psykologibok som på allvar sa att i en grupp ger man bort en del av sin egen frihet för att åtnjuta gruppen trygghet. Jag har funderat i över 10 år på detta och tycker det kanske är ännu mera bisarrt uttalande idag än vad jag tyckte då.
Just nu ser det inte så bra ut dock. Samhället blir mer och mer individfokuserat. Vad det resulterar i är att många slås ut. De som slås ut får det mycket svårt, och de får det svårt att komma tillbaka igen. Detta börjar bli ett samhällsproblem. Läste precis att psykisk ohälsa käkar upp 3% av vår BNP.
Det "sundaste" sättet att leva bör vara att leva som man gjorde förr: i en gemenskap.
Den traditionella svenska slutna kärnfamiljen med 4-5 personer är egentligen en sjuk konstellation som bara kan ge det mest grundläggande, och ofta ger upphov till neuroser, sexuella störningar eller psykiska störningar. Detta pga man saknar nära kontakt med en spännvidd av människor.
Pga denna erfarenhet har nu svenskar börjar visa uppskattning för "regnbågsfamiljer" vilket kan låta som något positivt liknande de utökade familjer man har i andra kulturer. I själva verket leder dock svenskars själviskhet och "jag gör som jag vill"-mentalitet att man med regnbågsfamiljer menar olika brutna familjer med nån mamma här och nån pappa där. Det är MÖJLIGT att det kan fungera bra (jag är inte tillräckligt insatt) men i praktiken blir det nog mest kaos tror jag.
Vad gäller detta kan även sägas att jag ofta funderat över det olämpliga i att ha skolklasser såsom vi har dem nu och även skolor såsom vi har dem nu. För många innebär ens barndom att man bara får träffa barn i exakt samma ålder som en själv och man får därför inga förebilder bland lite äldre barn och tonåringar vilket leder till en vilsenhet. Om de i klassen är elaka (mobbar kanske) är det dessutom extra plågsamt. Ju fler personer man har runt sig desto bättre förutsättningar för ett "sunt" socialt liv, tror jag. Inte därmed sagt att livet blir perfekt men nu talar vi om psykisk ohälsa och drogberoende.
Om vi inte fokuserar mer på gemenskapens vikt så kommer problemet med psykisk ohälsa att öka. Lustigt nog ökar den psykiska ohälsan kontinuerligt och har gjort sedan 1990, trots att vi fått det materiellt bättre. Det är uppenbart att ett nytänk behövs i frågan. Trots att tidningarna pumpar på oss hbtq och feminismbudskap, som endast hjälper en liten del av befolkning, har alltså den reella psykiska ohälsan ökat!
Och vad värre är: ännu mer bland unga! 1 av 5 unga lider av något psykiskt problem.
Borde inte grunden för hur man ska ta hand om barn se till att barn får det bättre? I en tid där vi spenderar mer och mer pengar på ungjävlarna som ska ha allt de pekar på och bli behandlade som små buddhas, så verkar de paradoxalt nog må sämre........ Jag tycker om barn men undviker numer andras ungar.
Vilken jobbig video förresten i TS. För att förtydliga för oss som inte behöver videos för att förstå: https://en.wikipedia.org/wiki/Rat_Park
Fast wikipedia artikeln påpekar att Rat Park experimentet kan ha varit överdrivet.
Vad som är viktigt med folk som mår psykiskt dåligt är att de behandlas som människor och individer -- samt får vara i en grupp och socialisera. Vissa kommer aldrig bli friska men de kommer iaf att må bättre.
Vad mera är, människor behöver en sysselsättning att ägna sig åt. Det kan räcka med enkla sysslor såsom trädgårdsarbete eller att ta hand om djur eller andra människor.
Alltså, människans naturliga tillstånd är egentligen väldigt enkelt att uppnå! Trädgårdar, djur och andra människor finns det gott om.
Men västvärlden verkar söka i blindo efter naturtillståndet och behöver därför konstant trycka in extrahjälp här och var i alla tomma hål som "magiskt" dyker upp, såsom ADHD-diagnosticerandet eller dyslexi som väldigt många hade ett tag. Man letar ju nästan febrilt efter en diagnos till barn.
