Sökandet efter "jaget", några upplysta häromkring?

Nu ska vi se här… Jag fick en tanke som jag tyckte var rätt intressant här igår, ska se om jag kan formulera och uttrycka den rätt.

Vi alla föds ju med olika förutsättningar, olika utgångspunkter, genetiskt sett. Vi är inte, som vissa vill påstå inom bla samhällsvetenskapen, lerklumpar som formas av vår omgivning. Jag kan födas som en kub, och du kan födas som en boll osv (metaforiskt). Att vi föds med olika utgångspunkt sett till vilka människor vi är och har potential till att bli, ser jag personligen som odiskutabelt.

Men hur stor del av den vi är kommer ifrån det vi har med oss från födseln, jämfört med vad vi snappar åt oss under livet? Hur mycket kan man forma om den människa som man "föds som"?

Vad händer om man släpper detta? Om man ser på den person man "är", eller ser sig vara, med tillhörande egenskaper, fundamentala åsikter och sätt att förhålla sig till världen. Jag tror min tanke går mot vissa av de äldre filosofiernas syn på existensen och "jaget", meditation. Att släppa "egot", kanske man kan säga också.

Min poäng; kan man faktiskt släppa de här egensinniga egenskaperna som formar och bygger upp just din identitet? Om man kan detta, är det så att man släpper det som man "lärt sig" under livet, eller släpper man även den personlighets-grund som man identifierar sig som?

Vidarefundering i ämnet; jag diskuterade lite i en annan tråd om medvetandets natur. Det finns ju som många vet en klassisk idé om att vi alla egentligen är en del av ett massivt kollektivt medvetande. All is one and one is all. Vi är "skapade" i och av ett universum i, genom och efter samma krafter och "lagar" som universumet självt innehar, styrs efter och är. Att människan inte skulle styras på samma sätt av dessa krafter som allt annat i existensen är en enfaldig tanke, såtillvida att man inte tror på en gud.

"Gud". "Skaparen". Det absoluta. Kanske är förståelsen om "gud" barnslig i den klassiska religionen? Det kanske är ett försök att beskriva något enormt ogreppbart, med barnsliga metaforer från en svunnen tid när stort fokus låg på att kontrollera och styra, snarare än att sprida absolut sanning. Samt att förståelsen för världens natur var långt mindre då, sett till vad vi idag vet genom bland annat vetenskap.

Inom taoismen (kinesisk filosofi, helt fantastisk) beskriver man världens essens, "Tao", som det absoluta i universum. Det som inte går att beskriva. Men det går att uppleva. "Nirvana" är ett annat liknande exempel. Människans förståelse för vissa ting är bristande, vilket är självklart eftersom att vi är som radioantenner som kan plocka upp och uppfatta vissa frekvenser av allt som sker omkring oss, medan allt annat går oss förbi. Modern fysik är bland annat ifrågasättande kring huruvida det faktiskt existerar någon tidslinje, om inte detta är endast något av en illusion som vi upplever utifrån det filter vi har att betrakta verkligheten igenom. Vi ser bara några tusendels procent av all energi som existerar omkring oss.

Vi har vuxit fram i universum. Och i växer fortfarande, och medvetandet når längre och längre ut i dess utveckling, i strävan efter att försonas med alltet, vilket jag personligen är övertygad om är någon form av slutsteg. För om vårt medvetande har vuxit fram i detta universum, så är vi egentligen universum som betraktar sig självt. Vi är en del av alltet och alltet är en del av oss. Vi, och allt annat som existerar, är gud, alltet, det absoluta. Sprunget från en liten kärna i universum för länge sedan är vi egentligen bara olika former av samma sak. Hur detta har kunnat ge upphov till någonting sådant som ett medvetande, är mycket intressant. Djuren har också medvetanden, om än inte alls lika långt utvecklade som människan (av någon anledning).

Herrejävlar, förmodligen har jag mycket mer att säga, men jag orkar inte just nu, och känner mig rätt så färdig för tillfället. Får se om någon har något att säga om saken, hade vart skoj med lite perspektiv på saken^^

Vad menar du? I en människas medvetande varseblis t.ex. tankar och resonemang och i en gris medvetande uppstår de förnimmelser som ett extraordinärt luktsinne ger. Hur är det ena ett mer utvecklad medvetande än det andra? Tror du inte att själva medvetandena är väldigt likartade? Hade du lägre medvetenhet som barn, när dina intellektuella förmågor inte var färdigutvecklade? Har ett geni ett starkare medvetande än en genomsnittlig individ?

Mig veterligen har medvetandets klarhet ingenting att göra med de egenskaper som tillkommer medvetandet. Jag är lika medveten när jag blundar, trots att jag ingenting ser och en förmåga har "fallit bort". Jag upplever likaledes samma grad av medvetenhet även när jag inte tänker, talar eller använder intellektet.

Att släppa egot är A och O.

Vid varje liv tar du med dig grundatomerna(energin/jaget) från föregående energikrets.
Tillslut kommer du lämna denna dimension då din energi är för stark för att existera i "fysisk" form.
För att gå vidare inom dem "riken".
Tillslut skapar du din egna värld, ditt egna universum.
Tro inte att bara för att vi bor i ett universum att detta är det ända.

Det ända sättet, meditera.

Låter väldigt intressant, skulle du vilja utveckla dina tankegångar lite?

För min del hade jag med mig "läxor" från tidigare liv som jag ännu inte var färdig med. I det här livet skapade jag situationer, möten och gjorde val för att kunna medvetandegöra dom delarna i mig själv. Jag förstod att mörkret i mig fortfarande styrde, men att jag nu kunde välja annorlunda. Därför är också min övertygelse att detta är mitt sista liv i den här formen. Eftersom meningen är att återvända till källan kanske våra personlighetsgrunder bara suddas ut. Jag har inte den medvetenheten att jag förstår det än. Jag vill fortfarande vara ett "jag" och jag trivs med många av mina egenskaper. :-).

Bra och intressant tråd f ö.

Okej, intressant. Develooper och Allislove, ni båda snackar om tidigare liv, är ni inne på den buddistiska läran, eller råkar den likheten vara en "slump"? Det känns och verkar ju som att många dras mot liknande tankegångar som buddismen i sitt sökande när man nått en bit, särskilt om man praktiserar mediterande.

Att just mediterandet är centralt har jag förstått sen länge, men har tyvärr inte lyckats få igång någon regelbunden meditation under en längre tid ännu, gör försök då och då, men har åtminstone fram tills nu uppenbarligen inte vari riktigt redo att dra igång hela den processen på allvar (är rätt ung är värt att nämna). Men förstår absolut att en stor del av "hemligheten" ligger i just detta.

develooper, för att knyta an till min fundering i ts! Att "släppa egot", vad innebär det i praktiken sett till den människa du är? Det man vill göra är väl att frigöra sig från just de problem som "egot" medför, alla de tankeprocesser som står ivägen för dig i att förenas totalt med nuet och världen, och för att kunna vara dig själv i sin renaste essens. Men hur stor del av den person du är innan du lyckats släppa egot, är just egot? Om du säger hur du själv upplevde det, kände du dig som en ny/annan person när du släppt egot, kände du att du var samma person fast utan bromsande och problematiska psykologiska hinder, eller kanske att du helt plötsligt blev den person som du FAKTISKT är, men kanske inte lyckats vara innan (fick en känsla nu av att det senaste alternativet förmodligen är det du kommer ställa dig vid).

Jag insåg att det jag själv gör här lite är att filosofera över just processen "släppa egot", och alla de termer som kan användas för detsamma. Förmodligen då jag inte ännu på allvar satt igång processen med att försöka göra detta - självklart skulle de flesta av mina frågor bli besvarade om jag nu faktiskt gjorde detta, men för tillfället tycker jag mest att det är intressant att höra vad folk har att säga om ämnet, filosofera kring det helt enkelt!

Men en gris agerar på instinkt. Den är knappt medveten om någonting annat än det som finns framför trynet på den. Hur är det med en mask? Hur medveten kan den tänkas vara?
Jag ser absolut medvetandet som någonting som kan vara mer eller mindre "upphöjt", så att säga. Från att endast agera på nervimpulser, till att kunna uppfatta enkla saker omkring sig, till att kunna uppfatta andra individer omkring sig, till att kunna uppfatta sig själv, till att kunna göra kopplingar mellan dessa, till att kunna resonera osv.

Jag anser att intelligens och medvetenhet till viss del hänger ihop, ett visst mått av intelligens kan vittna om medvetenhet. Kanske att intelligens är en effekt av medvetenhet. Du anser inte att självmedvetenhet hänger ihop med medvetenhet i sig? Det gör jag. Självmedvetenhet är ett steg i medvetandets utveckling. Kan du föreställa dig intelligens utan medvetenhet? Allt hänger ihop (vissa påstår att datorer är intelligenta, jag tycker det är fullständigt struntprat, då intelligens är en aktiv egenskap, och enligt mig nödvändigtvis måste kopplas samman med medvetenhet, för utan medvetenhet kan du inte bruka din intelligens, och då är begreppet meningslösst).

Anser du själv att du var lika medveten vid ett års ålder som idag? Som nyfödd? några månader i moderns mage? För mig är det självklart att medvetandet utvecklas, kanske är det hjärnan som utvecklas och kan "uppfatta", eller "ta in" en större grad av information som gör detta möjligt, det finns nog många olika sätt att förklara det på.

På samma sätt som alla former av egenskaper kan vara mer eller mindre utvecklade, anser jag att medvetandet kan vara detta. Vill man koppla samman detta med alltet kan man se det som att, från en viss punkt ju närmre man är "den ultimata sanningen", "Tao", "Gud", "Upplysthet" osv, ju mer medveten är man.

Om du, eller någon, har nån annan tanke, så beskriv gärna denna!

Det är väl människor som från sitt eget perspektiv kallar just sina egenskaper som ”upphöjda” och ”intelligenta”. Det är inte direkt opartiskt...

Andra djur som inte dömer allt de ser med kategorier och värderingar kanske upplever en färgstarkare och mer levande verklighet?

Men vi hittar på en vertikal skala och sätter vårt sätt att uppleva högst.
Bara för att vi har hittat på språk och lär varandra det.

Men alltså, föreställ dig dig själv som barn. Ett femårigt "du". Skulle du se denna person som medveten? Medveten om vad, i såna fall? Vad innebär det att vara medveten? En gris är inte medveten, den noterar att saker sker omkring den, och den agerar på instinkter och impulser utifrån detta och dess biologiska drifter och behov. Men den är inte "medveten" om att det är som det är, den bara är i sin "grisighet", så att säga. Och visst, detta betyder väl till viss del att den slipper onödiga tankar som ställer sig ivägen för den direkta approachen till verkligheten, men det beror ju bara på att den inte har utvecklat förmågan att reflektera över saker och ting. Djur har också personligheter, och beter sig på många sätt ungefär som människor sett till detta, skillnaden 'är att människan är intelligent, självmedveten, har förmåga att reflektera över situationer, och är MEDVETNA om sin omgivning, sig själva och så vidare. Och ju mer man är medveten om, ju mer medveten är man. Och intelligensen och medvetandet hänger i detta nödvändigtvis ihop, det krävs ett viss måt av intelligens för att förstå att det finns saker att förstå, så att säga, och förstår man inte detta lever man kvar i sina instinkter, sin biologi och sin erfarenhet.

Anser ni att människor kan vara mer eller mindre medvetna?

http://deoxy.org/egofalse.htm

Tyckte den texten var intressant, den beskriver hur egot växer fram under barnets utveckling.

Jag har svårt att se hur någon kan argumentera för att andra djur skulle vara lika "medvetna" som människor. Anser ni att det är svart eller vitt? Antingen så är man medveten, eller så är man inte? När blir man i så fall medveten? Jag har flera frågor ställda i mitt förra inlägg som inte har besvarats.

Vad anser ni att "medvetandet" är för någonting? Jag vet inte om vi har olika definition på detta, det känns nästan som det.

EDIT, ps; Om man hade en apparat som kunde ta in, bearbeta och noggrant sortera upp ALLA färgfrekvenser som finns omkring oss, skulle du i såna fall kalla denna för mer medveten inom detta område än levande varelser?

Fick en annan tanke, gällande det du skrev om medvetandets klarhet och dess egenskaper. Du sa att ditt medvetande känns lika klart när du blundar, inte använder intellektet osv. Men detta betyder ju inte att du inte behövt vissa av de egenskaper du kopplar samman med medvetandet, för att ta dig till den "nivå" du nu är på. En tyngdlyftare kan låta bli att anstränga sina muskler, men denne har ju fortfarande sin muskelkapacitet, och kan tack vare den bära upp sin förmodligen tunga kropp med lätthet. Förstår du hur jag menar?

Jag skulle också vilja fråga dig samma frågor jag frågade solcsid, hur ser du på medvetandet?

Jörgen300, har du sett Hawkins medvetande-skala?

http://karendevine.co.uk/wp-content/...-vibration.png

Här är en sammanfattning och tolkning av skalan, från en av mina favoriter, Steve Pavlina.
http://www.stevepavlina.com/blog/200...consciousness/

Var är du själv på skalan? Oftast hoppar man ju upp och ner på den.

Nej, fan va coolt! Det här ska jag kolla in med en gång! Återkommer senare!

Edit; Nu har jag kollat in det.

Hmm, den här snubben utgår ju ifrån det mänskliga medvetandet endast, och ser det på ett lite annat sätt än jag, tror jag. Har ärligt talat svårt att köpa hans syn på vissa nivåer av medvetandet, dels då jag tänker på ett annat sätt, men också då jag inte alls förstår vissa nivåer, hur dessa relaterar till varandra emellan, och hur de visar tecken på ett "lägre" eller "högre" medvetande. På hans lista låter det som att ju sämre man mår, ju mindre medveten är man, och ju bättre man mår, ju mer medveten är man. Varför är man mindre medveten om man mår dåligt? Och kan man i såna fall hoppa från de lägsta nivåerna till de högsta på ett kick, som vissa figurer tycks ha gjort, däribland Eckhart Tolle.

Vet inte vad jag tycker just nu, kan iofs efter lite funderande förstå det på vissa sätt. Måste nog ta in tankesättet lite mer innan jag kan säga någonting ordentligt! Hmm, kanske måste jag bara förstå denna syn på medvetandet lite bättre.

Kan dock säga såhär, relaterat till mig själv på denna skalan; Jag är ganska splittrad, och lite uppdelad skulel jag säga, då jag har gått igenom en del besvärliga grejer de sista åren och varit nere i nån sorts utmattningshistoria - så om jag för några år sedan befann mig på Acceptance - Reason, och nån gång ibland var uppe och snuddade vid Love, så är jag just nu nånstans vid en mix mellan stegen vid Desire - Courage, blandat med Reason och Acceptance, skulle jag säga.

Hmm, den här listan och stegen blir intressantare ju mer den får sjunka in! Ska låta den fortsätta göra detta, så ska vi se vad man tänker lite senare.

Edit igen; PS -
Jag vill säga såhär också, att om någon tycker att min syn på och definition av medvetandet är konstig, så förklara gärna er egen syn, och varför min skulle vara knasig. Det jag skriver är endast min uppfattning och syn på saken just nu, och det är mycket möjligt, för att inte säga troligt till och med, att det finns mer att lära sig och förstå om saken för min del. Och om jag nu råkar ha en mysko syn på vad medvetandet är för någonting, så vill jag självklart "lära mig" och förstå hur det hela faktiskt ligger till. Tills vidare ska jag försöka fundera mer på min egen syn på medvetandet. Så kör på!