Sökandet efter "jaget", några upplysta häromkring?

edit, fel.

Om man jämför en fluga med en människa så kanske flugan anses mindre medveten. Men flugan kanske upplever en liten handrörelse väldigt kraftigt, medan människan knappt märker det. Då har väl flugan en större medvetenhet om just det? På så sätt är alla mer medvetna på sitt eget sätt.

Men om du definierar ”medveten” som att kunna reflektera, att tänka ”om” det som sinnena tar in, att beskriva det för sig själv, tilldela det meningar - då krävs språk. Vilket annat verktyg än språk skulle man kunna göra det med? I så fall är bara människor som blivit lärda språk medvetna.

”Medvetandet” som ett eget ”ting” tror jag inte finns. Jag tycker att fysisk känsel och sinnesförnimmelse räcker för att förklara förmågan att uppleva. Varje cell har receptorer, som tar emot tryck eller beröring utifrån. Min ”enhetliga upplevelse” är egentligen miljarder olika cellers intryck som sker samtidigt.

Ja ju mindre medveten du är och ju mer du uppslukas av dina tankar, ofta med en stor portion EGO, desto sämre mår du. Detta är min tro.

Att vara medveten är att frigöra sig från tjattret i huvudet och leva i nuet, fullt ut.
NUet är det enda vi har. Resten är tankekonstruktioner i ditt huvud.

Så mitt sätt att se på det:
Ju mindre tankar som plågar/upptar dig, desto mer medveten är du.

Jag är inte främmande för att djur (som ej plågas) och växter, mår fantastiskt mycket bättre än vad vi människor gör.
Personligen värdesätter jag ett djurs liv minst lika mycket som en människas. Om inte mer, faktiskt. (Vissa extremt jobbiga insekter undantaget )

Bara för att ett djur inte har blivit indoktrinerad med en livslögn om vem han/hon är, så betyder det nödvändigtvis inte att detta djur skulle vara mindre medveten än du. Jag tror på raka motsatsen.
Ju mindre skit du har blivit itutad i livet, genom samhället mm, desto bättre för ditt välbefinnande.
Jag har väldigt svårt att se hur vi människor skulle må dåligt vid födelseögonblicket? Du kommer väl ihåg hur skönt det var, att vara barn? Förhoppningsvis?

Jag tror att vår uppgift i det här livet, är att frigöra oss från all skit vi har blivit ilurade.
"You must UNLEARN what you have learned". Som Yoda sade.


Ang skalan:

För mig var COURAGE nyckeln till att faktiskt börja närma mig det liv jag vill leva.
Den här artikeln var startskottet:
https://www.stevepavlina.com/article...onsciously.htm

Ps:
http://deoxy.org/egofalse.htm
Som du länkade av OSHO, är en mycket bra beskrivning av hur egot förgör oss.

Jag ser medvetenhet som precis det som jag tycker det känns närmast att ordet ska innebära; hur medveten man är om sig själv, sin omgivning, världen, alltet. Och att vara mer medveten, är helt enkelt att vara mer medveten. Och ju djupare man förstår sig själv och omvärlden, ju mer medveten är man således. Att ha kunskap är inte samma sak som att vara medveten. Medvetenhet är tydligare kopplat till att befinna sig i ett med nuet, och att förstå och uppleva det som man upplever.

Tänk teoretiskt att människan inte hade något medvetande alls, men levde precis på samma vis som vi gör nu. Jag skulel kunna sitta och skriva detta, men det fanns ingen som upplevde detta, på något sätt skulle väl hela livets existens vara fullständigt meningslös om så var fallet, och med all säkerhet är det ett icke-verklighetsförankrat exempel, då medvetande automatiskt och nödvändigtvis kommer med liv.

Låt oss gör ett annat tankeexperiment! Om vi föreställer oss olika grader av medvetande, utifrån mig i det direkta nuet, här där jag sitter och skriver på min dator!

Tänk att jag skrev detta, men endast var medveten om att jag skrev något, jag vore inte medveten om vad jag skrev (nu föreställer vi oss en situation där jag kunde skriva detta utan att vara medveten om vad jag skrev, typ som att min kropp vore en robot och mitt medvetande endast flöt med som något löst sammankopplat med kroppen, men kroppen kan styra sig själv utan att mitt medvetande säger åt den något). Eller att jag såg mig omkring och inte kunde förstå vad allt omkring mig var? Tänk om jag såg mig om och inte förstod att det fanns något att förstå? Tänk om jag inte ens var medveten om att det fanns ett "jag" som gjorde någonting just i detta nu, utan att mitt medvetande endast flöt som en guldfisk i en skål (mitt huvud) utan att förstå något särskilt, och inte heller förstå att det finns något att förstå.

Sen föreställer vi oss återigen att jag sitter och skriver detta, men är 100% medveten om vad som sker, jag är medveten om vartenda ord jag skriver ner, dess betydelse, dess roll och situation i texten. Jag har vidare en rad idéer, känslor, upplevelser och tankar som jag vill teckna ner i min text. Jag kan se mig om i rummet jag sitter i, se på allt som finns där och göra kopplingar hit och dit i mitt förflutna, men också i rena filosofieks tankebanor - jag kan se på klockan och begrunda begreppet "tid", jag kan i samma sekund söka mig inåt i mig själv och uppleva en kärlek som växer för alltet, för min passion för att skriva, diskutera och filosofera, jag kan sedan Reflektera över mitt ego och dess roll i min situation som människa, och göra en liten notering om att fortsätta försöka "förlösa" mina inneboende önskningar, egenskaper och viljor, för att ta mig närmare ett 100% genuint jag, fritt från normer, egon, sociala förväntningar och inbillade förväntningar som jag (mitt ego) sätter på mig själv.
Och så vidare.

Om man jämför denna senare utgångspunkt med till exempel flugan, så menar jag, att när flugan snappar upp att någonting rör sig i närheten av den (huruvida den är medveten om vad som händer vill jag låta vara osagt), och därifrån agerar instinktivt för att rädda sig själv, så har den uppvisat att den har en viss nivå av medvetande, för hade den inget medvetande, så skulle den inte röra sig alls från början. Men jämför man detta primitiva, instinktiva medvetande med vad en människa kan göra sig medveten om - människan har en förmåga att göra sig medveten om sjukt, brutalt mycket mer än en fluga, det hoppas jag du håller med om? - så anser jag att det snabbt blir ganska klart att människans medvetande just ligger på en annan nivå.

Och anledningen till att jag tror att intellektet är en bra tillgång i sin strävan att bli mer medveten, är att man genom intellektet kan göra sig medveten om flera saker som man inte hade kunnat utan det. Utan ett visst mått intelligens hade man inte kunnat greppa, förstå eller hänga med i vissa tankegångar och filosofiska diskussioner, till exempel. Och utan förmåga att reflektera skulle jag inte vara medveten om att det fanns människor på andra sidan jorden, och vad skulle jag förstå om jorden utan förmåga att reflektera?

Är flugan sedan verkligen medveten om handen? Den snappar upp nånting som händer, och agerar utifrån det på ren impuls och instinkt utifrån vad den just instinktivt tror ger den bäst chans att överleva. Är detta att vara medveten?

Jag har vidare alltså från början - redan i trådstarten, sagt att även djuren är medvetna, så att skriva nånting om att endast människor som lärt sig läsa skulle vara medvetna saknar grund i åtminstone mina tankegångar. Och du skulle ju absolut kunan göra dig extremt medveten om allt som sker omkring dig utan att använda dig av språk, du kan endast iakta och göra dina egna kopplingar mellan olika händelser och "mönster" i omvärlden och naturen (förutsatt att du nu skulle ha vuxit upp utan människor och aldrig lärt dig något språk). Dock skulle den människa som lärt sig språk antagligen i nästa steg kunna nå längre i sin strävan efter att nå ett högre medvetande, eftersom att denne antagligen skulle kunna reflektera över alltet på ett annat sätt än den som inte kunde något språk.

Det är ju en ganska vedertagen tanke, att för att släppa sitt ego, så måste man använda sig av egot. Du behöver reflektera över situationen till den grad att du inser att det finns ett ego, vad detta innebär, vad det skulle kunna innebära om du kunde släppa detta, och hur du skulle kunna släppa detta. Utan förmåga att reflektera skulle du aldrig kunna förstå dessa ting. Egot är således nödvändigt för att kunna nå vissa stadier av medvetenhet.

Så nej, "att reflektera" är inte definitionen av medvetenhet, det har jag inte heller sagt. Men jag har sagt att det finns en koppling mellan medvetenhet och förmågan att reflektera, och det tror jag också, som sagt.

Jag ser inte heller medvetandet som ett "ting", jag ser det typ som en egenskap. Fast egentligen är det snarare som att vi är en form av radioantenner som tar emot en viss frekvens och mängd av alltet omkring oss, och ju större och fler frekvenser vi kan ta in, ju mer medvetna är vi. Slutpunkten (teoretiskt sett) är väl att i sinnet förenas med världsalltet, och jag misstänker och tror att det är detta som är att "nå nirvana" (till exempel, finns ju fler termer för att förenas med och nå det absoluta).

Undersökningar av enäggstvillingar kontra tvåäggstvillingar och syskon visar att vi till ungefärligen 75% får våra egenskaper ur arvsmassan (det vill säga DNA). (Se Steven Pinker "Blank Slate.")


Det är en bra fråga. Den fjärdedel av din personlighet som inte är förprogrammerad av arvsmassa blir ännu viktigare i ljuset av ovanstående. Det mest överraskande är att av de cirka 25% som återstår, har de barn du umgås med under uppväxten större betydelse för din personlighet än dina föräldrars uppfostran. Det verkar som att barn får sina värdering mer från sina jämlikar (andra barn) än föräldrarna. (Se Steven Pinker "Blank Slate" för en introduktion)


Här har vi två bra frågor.

Jag tror inte du kan släppa det din arvsmassa programmerat dig för (släppa egenskaper du är formad för, din fråga nummer ett). Men till viss del tror jag att du kan släppa det du "lärt dig" när du växer upp (de resterande ungefärliga 25 procenten, din fråga nummer två). Slutligen, du kan omvärdera din identitet och värderingar, men aldrig glömma dem. Och det är bra.


Vad gäller medvetandets natur rekommenderar jag Daniel C. Dennetts Consciousness Explained.

Hoppas det hjälper. Ställ frågor om det är något du undrar över.

[edit]: felstavning.

Är inte säker på att jag förstår din definition fortfarande.

Men först finns förmågan att förnimma med sinnena.

Olika varelser kan förnimma olika. Insekten kanske förnimmer något så litet att jag inte kan se det. I den meningen är den mer medveten än mig om just det. Var och en är mer medveten om just sin egen upplevelse. På så sätt ingen generellt mer medveten.

Utöver sinnesperception så har människor hittat på språk.

Språket färgar och förminskar då sinnesupplevelsen. Man börjar prata med sig själv i huvudet. Det är en slags hallucination.

Orden delar upp saker från varandra. En sådan uppdelning är mellan sig själv och världen. Då framträder illusionen av ett separat jag eller ego.

Ord definieras bara av andra ord, så allt språkligt tänkande bottnar i cirkelresonemang. Man tror att man är medveten för att man har hört talas om ”att vara medveten”. Man tror att man kan bli upplyst för att man lärt sig om ”att bli upplyst”. Det är bara ord man säger till sig själv. Verkligheten bortom orden förblir okänd.

Det enda som existerar är energi och byggstenar(molekyler/atomer).
Allting runt om kring oss även i "kosmos" är bara energi och byggstenar.

Att vi människor har blivit till... var inte riktigt meningen från början, men iaf.

Din fysiska kropp är bygg av molkeyler/atomer sen finns Du/Dig/själen/jaget - (Din energi).
Denna energi är något som ej upphör att existerar när din fysiska kropp slutar.

Eftersom att allting är byggt av "samma skrot av korn" existerar vi alla tillsammans i en sorts symbios av energi.
Du är energi, jag är det likväl resterande av alla universum och alla saker i det.

Jag säger energi för jag inte hittar ett bättre beskrivande ord.
Energi är energi - all energi är samma energi.
Vi är en del av all energi.

När du går vidare från detta liv tar du med dig vissa grundatomer.
Dessa återspeglas i dig i ditt nästa liv.
FÖr varje live tar du med dig mera tills din energi är så "stor/stark" att du inte kommer kunna existera i en fysisk form, du skulle bränna sönder allting.
Upp i 5:e naturriket fortsätter du igenom dem andra rikena till din energi är såpass stor att:
Du skapar ett eget universum.
Som sagt, tro ej det bara finns ett universum.

I dagens samhälle har vi tappat vår... "spirituella sida"(eller vad man ska kalla det)
Vår förmåga att se vad vi egentligen är.
Detta skapar ett "hål"/tomrum i människor, det gör dem tomma.
Om dem når fram till sig själva i detta liv är bara något dem kan göra själva.
Men gör dem det inte i detta liv kommer det att komma.

Nu undrar du varför folk inte känner till detta?
Först och främst, Kristendomen skickade tillbaka oss en hel Eon i utvecklingen. drygt 2-2500 år...
Jag tror, detta är bara vad jag tror.
Skulle västerlänningar få lära sig dem tekniker som egentligen är till för kärlek (hittar inget bättre ord)
Skulle vi praktisera detta i katastrof syfte, vi skulle få allting vi pekar på, allt materialiskt som finns.
Det är här problemet är.
Vi är inte redo.
Vi vill ha saker mer än vad vi vill ha oss själva.

Tills vi har släppt egot kommer ingeting att hända.
Den dagen du förstår kommer du förstå.
Det är ingenting jag kan få dig till inte heller någon annan på denna planet.
Du måste själv inse detta och det kan du uppnå via meditation.
Att lära känn DIG (energin).

När du säger att vi är en del av ett större medvetande, hur menar du då ts? Kan du förklara ingående? Jag har varit inne på samma tankar någon gång. Till och med dragit slutsatsen om att kan vara så, men jag minns inte hur jag tänkte.

Personligen tycker jag att det är intressant att jag ingår i den allra smartaste och mest medvetna djurarten på jorden.
Vad är oddsen för att jag är en homo sapiens och inte något annat djur? Absurt liten eftersom det finns många fler andra djur än människor på jorden.
Men det är klart.. Man finner sig själv som ett djur som är självmedvetet.
Därför är nog djur döda inombords på samma sätt som datorer är, de fattar inte ens att de existerar.
Därför tror jag att man oundvikligen kommer att finna sig själv som ett självmedvetet djur efter döden igen. Alltså homo sapiens eller något ännu mer självmedvetet.