Skvaller om Jan Guillou?

"(....). När jag numera läser Jan Guillou påminns jag om en ruggigt rasistisk gotländsk fårfarmar-farfar. Jag var 16 år och ihop med hans sondotter. Det var mitt första besök i bondgårdens TV-soffa och under ett nyhetsinslag om torkan i norra Afrika började gubben gruffa om ”apor i bushen”.

Senare visade min tjejs skamsna mamma en av hans bevarade skolböcker från 1908. Där stod inget om länder eller stammar, däremot om ”bushen” och om ”vildarnas” ritualdans: att extatiskt rulla runt på marken, och rulla runt med ögonen, och utstöta apläten. ”Han har inte ens öppnat en tidning sedan dess”, suckade hon(....).

Och nu muttrar alltså Jan Guillou om samma apor i bushen. Nämligen alla toppskribenter i världen som distribueras exklusivt elektroniskt, inte minst alla opinionsbildande bloggare; alla de som enligt Guillou i en provokativ Näringsliv 24-intervju förra månaden rullar runt och utstöter apläten (eller, som Guillou mer ordagrant uttryckte det, ”tjattrar på nätet”).

Och om fårfarmar-farfar dog som en av Sveriges sista officiella folkskole-rasister tynar Guillou bort under ”den magiska tyngden” av en antik tryckpress. Man såg det redan när han programledde partiledarutfrågningen. Han var inte med riktigt, hade ju inte läst en bråkdel av alla intensiva valrörelsedebatter. Verkade nedkopplad(...).

Därför riktar jag nu denna krönika enbart till dig, Jan, eftersom det jag ska informera dig om redan är välkänt för den journalistiska eliten (och då menar jag den elit som är online med omvärlden, inte den som enligt N24-intervjuer ”inte tittar på hemsidor”).

Det är väl i princip bara du som inte vet att din nya roman faktagranskats som ingen annan av dina böcker av dina egna, bloggande, forna fans. Alltså inte bara av förre FOI-chefen Ingemar Dörfer i en hök-torr Expressenledare i augusti, som du tror, utan av hängivna läsare som besviket grävt fram mångt fler fakta- och tankefel i boken än Dörfer (...).

Eller ta Libanonkriget. Det har varit mer regel än undantag att bloggare källkritiserat och korrigerat pressen, och mer undantag än regel att pressen fört in rättelser(....). Ett undantag du kanske känner till är Reuters-fotografen som photoshoppade bombröken över Beirut (förlåt aptjattret, Jan, att ”photo*shoppa” betyder ungefär detsamma som att hitta på en Hamiltonbok). Men samma typ av citizen journalism-bloggar som avslöjade den bluffen avslöjar oupphörligen andra falska nyheter, och den kritiskt vane bloggläsaren kan bilda sig en komplexare helhetsbild än tidningsläsaren.

När den palestinske fredsaktivisten Bassem Eid enligt DNs ledarsida skulle ha sagt att de flesta palestinska dödsoffren under 2005 orsakades av andra palestinier så var det inte tidningen, utan den nitiske vänsterbloggaren Jan-Inge Flücht, som avslöjade lögnen genom att faktiskt faktakolla med Bassem Eid personligen(....).

Listan är lång. Bloggen TT-Kritik är mer omistligt korrekt än TT. Silicon Valley-boende Lennart Fritzell bloggar dagligen ur sig stenhård USA-kritik överlägsen dina Aftonbladet-krönikor. Liberala bloggaren Attila skriver tyngre än Niklas Ekdal.

I N24-intervjun sa du, Jan, att du inte behöver läsa bloggar, eftersom ”ingenting av betydelse kan hamna i en blogg utan att det dyker upp i kommersiella medier”. Men det är precis tvärtom: de bästa bloggarna reagerar på, fördjupar och korrigerar de etablerade mediernas nyheter medan pressen undviker att efterredigera sina fel(...). Allt oftare är det pressen som står för de snabba nyheterna och misstagen, medan mediekritiken finns på nätet.

av: Kjell Häglund redaktionschef, Residence" Källa

"(...)Alldeles till sig blir de, recensenterna, när Jan Guillou trycker på alla de politiskt korrekta knapparna. En gnutta feminism, en dos folkrätt, lite personalsamtal. Det är bara krisgruppen som fattas. Nog är han värd en svensk medalj! Men "Madame Terror" är en politiskt absurd skrift, genomsyrad av Israel- och Amerikahat, bakom den måttligt polerade ytan av resonerande tolerans och pretentiöst religionsgrubbel(...). Redan premissen manar till skepsis. Det är USS Alabama, en amerikansk attackubåt som sänker den ryska ubåten Kursk i augusti 2000. Clinton och Putin gör en miljarddollardeal som ger ryssarna skulden. Denna historiska konspiration förblir hemlig trots att valkampanjen pågår i Amerika och republikanerna skulle vinna en jordskredsseger om den avslöjades(...). Inom amerikanska marinen finns hundratals vittnen, de flesta republikanskt sinnade. Skulle Bill Clinton, världens smartaste politiker, sätta sig i denna situation? Not bloody likely.

Ryssland säljer sin mest avancerade ubåt (av moderniserad Alfa-ubåt från 1981) först till Kina och sedan i en hemlig deal till Palestina som saknar marin kompetens. Putin godkänner därmed en palestinsk attack på Haifa den 3 oktober 2006, trots att den ryska regeringen i onsdags uppmanade palestinierna att sluta slåss och börja förhandla. En miljon ryssar bor nämligen numera i Israel och relationerna med Moskva är utmärkta. Mahoud Abbas, Palestinas president, ger också anfallsorder. I verkligheten är Amerika och israel två av hans vänner(...).

Guillous kunskaper om den anglosachiska världen är andrahands. I boken ljuger Tony Blair för andra gången i Parlamentet trots att han i verkligheten naturligtvis inte kan ljuga där och inte heller gjort det. Condy Rice och den palestinska spionchefen gör gemensamt narr av George W Bush. Not bloody likely. MI5 och MI6 utmålas som kvinnofientliga trots att MI5, till skillnad från i Sverige, har en kvinnlig chef, Dame Eliza Morningham-Butler, föregångaren av Stella Rimington. Folk och förband halkar omkring i tiden(...). Sedan 9/11 är Saudiarabien bestämt inte den femte statsmakten i Washington trots att Saudiarabiens legendariske ambassadör bandar Bin Sultan Guillou ovetandes för ett år sedan ersattes av Turkey al Faisal. Förenta staterna förfogar inte över nio utan elva hangarfartygsstyrkor. Sydafrikas luftrum försvaras alltsedan 1965 av Mirage III jaktplan. Jas 39 Gripen får man först om två år. Paul Wolfowitz har kanske dröjt sig kvar i Pentagon, men bara i Guillous fantasi(...).

Snobbismen är skrattretande. Condy Rice, professor vid Stanford, blir oändligt mycket mer begåvad än babianhannarna George W Bush (Yale, där han hade bättre betyg än Al Gore, och Harvard Business School), Donald Rumsfeld (Princeton) och Dick Cheney (som bara studerat vid Wyoming State men var president Fords stabschef vid bara 34 års ålder). George W Bush inledde sitt krig mot terrorismen i september 2001, konstaterar Guillou(...). Enligt bokens ryske utrikesminister Sergei Lavrov (som i verkligheten är en klok och balanserad person) får den religiöst fundamentalistiske presidenten förmodligen sina instruktioner från Gud. Visst. Och Joseph Chamberlain med Winston Churchill vid sin sida startade det andra världskriget den 3 september 1939 då de förklarade Tyskland krig(...).

Men i Sverige med bristande kunskaper om världen bekräftar boken en världsbild förmedlad av mediokra journalister, med gudskelov lysande undantag(...). I kvalitetsprogrammet God Morgon Världen dryper gästtyckare sin sarkasm över de brittiska myndigheterna när de jagar terrorister och komplicerar hans hemresa från Heathrow. Salute the spooks skriver Economist samtidigt. Varsågod och välj!" Av: Ingemar Dörfer är före detta forskningschef på Foi och expert på amerikansk och europeisk utrikes- och säkerhetspolitik. Han har besökt hangarfartyget John F Kennedy i Medelhavet, hon var precis så imponerande som Guillous säger i sin bok. Dörfers thrillers, Operation Garbo-serien, sålde under 1970- och 80-talet nästan lika bra som Guillous böcker. Expressen 23/8-2006 Källa[/url]