Varför vågar jag inte ta livet av mig?

Du kan få lite inspiration från vår kära #LurifaxFlux
Han är en flashbackkändis, så jag är säker på att du har hört talas om honom. Han lyckades i alla fall hänga sig själv och dog väl ganska snabbt om jag inte minns rätt?
Tror också att han tog lite benso med alkohol för att lugna nerverna.

Det sista som dör är ju hoppet, hoppet om att nån gång få må bra och leva det liv man vill.
Antagligen finns livslusten och viljan att leva inom dig trots allt, för att om man verkligen vill ta livet av sig gör man det och då bryr man sig inte om det skulle göra ont eller så...

Jag hoppas dock att du kan se att det är värt ett försök att leva ett tag till!

Jag menar inte att liv = lidande. Min poäng var att för vissa människor, med allvarliga psykiska problem, inte kanske klarar av sitt liv. Man mår så fruktansvärt dåligt att man struntar i om det gör ont eller ej under dödsögonblicket.

Kroppens vilja till liv är oerhört stark. Lyssna till den.

Jag förstår vad du menar. Men vet du en sak. Livet är fan inte kul och efter en hel del psykiskt och fysiskt påfrestande sjukdomar så kan jag säga att jag inte heller tycker att livet är kul.
Men vet du vad jag gör om dagarna för att orka med att leva? Jag gör vad fan jag vill. (PUNKT PÅ DET!).
Anledningen till att jag börja tänka så är för att jag skulle inte kunna tänka mig begå självmord, för min familj/vänners skull. Det är verkligen det enda som håller mig tillbaka!
Har vänner som förlorat nära och kära i det sammanhanget och jag kan bara förmedla utifrån de erfarenheter att det VERKLIGEN INTE ÄR ETT ALTERNATIV. Du kan ha sabbat familj, många vänner eller annat. Det finns alltid någon som älskar just dig för den du är, sen är det upp till dig själv att förstå eller börja inse det! När du väl har börjat inse det så kommer du att förstå att man inte kan göra något så egoistiskt som att begå självmord, japp jag får säga att det är egoistiskt eftersom jag varit där själv.

Keep it up och var snäll och skriv till mig om du vill ha någon och prata med. Gillar att läsa noveller, diskutera och försöka hjälpa andra!

Mvh

Kaptenen

Narkos är rätt sjukt. Precis som du skriver så är det verkligen en icke-upplevelse. Du ligger där på operationsbordet. Börjar räkna ner från 10. Nådde faktiskt 0 och fick börja om, men andra gången gick det inte. Helt plötsligt så var man bara borta. Inga drömmar. Verkligen ingenting. Att man på sätt och viss upplevt ingenting var inget jag fattade tills jag vaknade. Så, hade jag aldrig vaknat hade "ingenting"-upplevelsen varit komplett.

Det var inte skönt. Det var inte oskönt. Det var bara ingenting.

Förmodligen för att du är såpass misslyckad att du inte vågar ta livet av dig för du är rädd att misslyckas med det med.

Hur mår du egentligen?

För att du i slutändan är rädd för att dö. Att frukta döden är ett naturlig attribut hos människor. Du fruktar ett koncept. Ett koncept du inte ens förstår. Detta oavsett om du är svag nog att vilja ta ditt liv på riktigt eller ej.

Se till att du pratar med folk du känner om dina självmordstankar det oavsett hur jobbigt det kan kännas, och säg att vad du nu tar för medicin inte är nog.

Underdriv inte och säg till doktorn/vännerna att du har gått så långt att du planerar det.

Och lyssna inte på idioterna här som verkar få en kick av att uppmuntra folk att ta självmord.

Det är svårt för människor att förstå din smärta, men innerst inne vill de allra flesta att du ska må bra.

Kanske känner du att du fortfarande har nåt att leva för?

Jag tycker inte man bör ta livet av sig förrän man närmar sig 40 och har tänkt genom sina framtidsmöjligheter, samt handlingen och dess effekter på närstående MYCKET genomgående.
Först när man sen kan sluta sig till att man rent krasst omöjligt kan hoppas på förbättring kan självmord vara ett bra alternativ. Enligt mig.

Låt mig gissa, men någon psykolog har sagt till dig att du lider av "svår psykisk sjukdom"? Detta förmodligen redan på BUP och en psykolog där med?
Man tar inte livet av sig för att en hjärnskrynklare påstår att det är något fel på en. Lika lite som man tar livet av sig för att någon annan heller tycker att man är felande så tar man livet av sig för att en psykolog påstår att man är felande.
Den som sänker en i livet i stället för att stärka och lyfta upp en och stärka en här i livet borde man i stället ta livet av.
Det är inget som helst fel på dig. Du behöver inte alls ta ditt liv.