Varför vågar jag inte ta livet av mig?

Hej

Jag vill ta livet av mig pga svår psykisk sjukdom som jag i så många år försökt att blir frisk ifrån men inte lyckats vilket gör att jag inte längre orkar lida.

Jag vågar helt enkelt inte göra det pga att jag är rädd för att det ska göra jävligt ont samt att jag är rädd för vad döden kan innebära.

har ni känt samma sak?

Döden är permanent - "no way back". Vare sig man tror eller inte tror på ett efterliv så finns ingen återvändo Om det finns ett liv efter döden. Personligen så tror jag det fast det är en annan diskussion.

Du kanske inte vågar för att du innerst inne inte vill?

Göra ont, haha nej. tvärt om så är det en skön känsla att ta livet av sig. Jag gjorde det men återuppstod igen. lustigt va?

Men döden är en frid för själen. Men den kan vänta tycker jag.

Gör det du gillar i livet. tycker du om pizza så ät det till du dör. (som ett exempel)

För att du egentligen inte vill dö. Du vill bara må bra.

För att morsan din kommer att gråta floder

För du vet innerst inne att efter du tagit livet av dig så finns det ingen återvändo.. Någonsin....

Det är inte som om att du kommer somna in och vakna upp lycklig... Du somnar in och vaknar ALDRIG mer.... Och till himlen kommer du inte heller om du tar ditt eget liv....

Vilken metod använde du då?

Om man verkligen mår så dåligt så brukar det inte spela någon roll vad som händer efter döden eller om det gör ont.
Allting är bättre än att slippa lida i livet.

Men jag kan uppmuntra dig med att säga att du inte kommer att uppleva några negativa effekter efter döden, eller positiva för den delen.
Tänk dig att döden är samma sak som innan du var född, det vill säga ingenting - du kommer bara att försvinna. Nästan som att sova.

Om du verkligen har bestämt dig för att begå självmord så borde satsa på att hoppa från en extremt hög byggnad eller skjuta dig själv i skallen.
Drick rejält med alkohol innan du tar ditt sista steg så att du ändå kan känna ett någorlunda lugn innan du slår i asfalten.
Ett annat alternativ handlar om att du proppar i dig barbiturater och en helvetes massa alkohol, detta bör du somna in på (detta är dock ingen säker död).

Och som vanligt: nej, gör inte självmord, sök hjälp istället osv osv.

Döden blev genast en finare plats efter din beskrivning, hur är det med hängning så man stryps till döds är den metoden jobbig?

Skulle inte säga att det är nära "nästan som att sova".

Däremot om man varit med om en narkos (under operation), skulle nog säga att det är så nära INGENTING man kan komma. Enda skillnaden är att en narkos är helt smärtfri, att vara döende (innan den faktiska döden sker) sällan är.

För att tillägga:

Om man tror att leva är lidande, vilket lidande är värre än att vara döende?

Som någon sa när man väl har tagit steget och lider sig ihjäl tills man dör, då är det försent att "dra sig ur", man är fast. Jag är helt säker att de sekunderna då man är döende känns/upplevs som en livstid. Jag tror inte att det är en fråga om "ro" men lidande i den rätta meningen av ordet.

Okej, kanske inte den bästa jämförelsen. Men den handlar just om att man varken kan tänka eller känna, man är borta helt enkelt.