Skriv dagbok om du vill överleva.

Om alla dina minnen försvinner, och du får en annan människans minnen, då har du dött och är inte längre samma person.

Så när man glömmer saker så dör man sakta men säkert. Därför ska man skriva dagbok för att hålla minnena fräscha.


Så rent logiskt, om du är dina minnen, så ska du ju skreva ner dina minnen i i form av en dagbok. När nån annan läser dina minnen, så återuppväcks du till liv.

Detta betyder också, att ju mer minnen du får, desto mer liv får du. Får du 10 människors minnen så har du 10 personers liv.

Så försök att öka erfarenheterna och minnena genom att öka antal upplevelser.

Tack för tipset. Har försökt flera ggr att skriva men är så lat!
tror tråden kan ryka pga brist på diskussionsunderlag btw.

Det kan saknas diskussionsunderlag, men det tar jag upp är väldigt bissart......Vem har liksom tänkt att man kan överleva i flera generationer genom att någon tar till dina minnen? Även om det inte är så, så är det ett väldigt faschinerande sätt att se på, och det ville jag dela med mig.

Intressant. Men för att dagboken ska kunna utgöra en "backup" av mitt liv, måste jag ju skriva minst på heltid. Och då handlar mitt liv enbart om att skriva dagbok. Vilket knappast är värt att skriva dagbok om. Sattee...

Fan det lät jävligt logiskt.. aldrig tänkt på det dock. Intressant

Beror på hur stor tilltro man sätter till det här med "minnen"?

Även om man skulle dokumentera, skulle det ändå finnas mycket som man faktiskt inte minns eller minns "på felaktiga grunder".

En betydligt stor del av ens liv och självet utgörs av sådant man inte minns. Som jag ser det, hjärnan styr. Man kan som människa bara i viss mån hänga med & "påverka".

Minnen (som man minns) i det stora hela är så subjektiva att man skulle kunna benämna de som "fantasier".

Finns ingen annan som kan bekräfta ens bevarade minnen som sanna, väsentliga eller verkliga, vem kommer att helhjärtat tro på de?

Om en annan person får mina minnen är det inte säkert han avläser minnena på samma sätt då den andra personen har lägre iq, eq och andra färdigheter som förvränger minnena. Men i den månad minnen är intakta, och förvrängs lite, så skulle jag säga att det är en viss överlevnad...

Men ponera att man läser en detaljed dagbok som sakta och långsamt beskriver tankoochkänslotillstånden, då anser jag att det ändå är att se lite av själen. Man kan spinna vidare på detta och dra slutsatsen att man verkligen sätter sig in i någon anans fötter och blir en annan person när man läser en roman ur tredjeperspekt berättarstil.

Minnen är subjektivt. Vi alla behandlar information olika. Jag tror inte det är möjligt att skapa duplikation av ett medvetande med denna metod.

Jag vill föreslå ett alternativ: att minska på hela det där paketet som det biografiska jaget bär på, och i stället satsa på enkelhet, tomhet och det omedelbara varat.

Skriver man tillräckligt noggrant hur man känner och vad man tänker så kan man komma ganska nära att beskriva tillståndet just i den stunden. Levde man som personen i den stunden då?

D Det låter låter som något taget ur buddismen som hävdar att man ska släppa på alla mentala tillstånd, självbilder etc och bara vara. Men mentala bilder,tillstånd etc är ju glasögonen som man avläser ens minnen. Så det är en annan sak.

Rätt många skulle jag tro. Platon är väl inne på det i Symposium?