Jag mår genuint dåligt pga samhället och vill bli "frisk"

Du är inte ensam. Denna bajsmackan som serveras måste vi som laglydiga medborgare vackert äta upp, oavsett vi vill eller ej.

Jag är orolig för det Sverige mina barn ska växa upp i. Skolan de ska gå i, "vården" de ska få osv osv. Det är en mörk framtid. Detta kaos har tom fått oss att avvakta med ett tredje barn. Vi känner att det kanske inte finns en framtid för de vi har.

Så står Svetsmångot och snackar sin skit med sina hustomtar från MP. Tillsammans ska dom bestämma över våra liv. Det är ingen demokrati. Alliansen gör inget åt saken trots att de har verktygen.

Hatet mot SD är så stort att även om Alliansen skulle vilja samarbeta så kan dom inte. U

Undertiden väller det in unga muslimer och tar över hela samhället. Samhällsfunktionerna är övervelastade. Tjänstemännen är upptagna med asylanternas välbefinnande. Vårt samhälle måste stryka på foten i fråga efter fråga.

Det är kört...

Men jag tror det är svårare för muslimer att leva sida vid sida med kristna än tvärt om.

Du är absolut inte ensam. Sverige förstörs ju inför våra ögon. Jag känner mig allt mindre hemma i detta land. Ända in på 90-talet var Sverige ändå ganska homogent och vi var ett enat folk i ett enat land. Nu har allt fallit samman till en multikulturell sörja, med splittring och segregation. Ibland när man ser sig omkring ser man bara invandrare och man hör ingen som pratar svenska. Det är som att vara främling i sitt eget land.

Hur påverkar det dig i din vardag, mer än att du blir frustrerad?

TS det du vill göra är möjligt, till att börja med måste du sluta läsa tidningar och flashback för det andra måste du träna dig på att tackla en fråga från olika vinklar och sen tvinga dig själv att välja det positiva alternativet.

Om du stöter på någonting i din vardag som du instinktivt reagerar negativt på måste du försöka tänka ett steg längre och ändra din attityd till en positiv.
Du måste också förstå att visa problem kan man inte göra någonting åt, koncentrera din energi på att förbättra dom saker i din vardag som går att förbättra, invandringskrisen är bortom din kontroll.
Som någon annan sa: rösta enligt ditt hjärta 2018 men resten av tiden måste du försöka släppa frågan därför att det inte finns något du kan göra.
Dom som gormar om raskrig och aktivism lurar bara sig själva.

Ett tips är att läsa saker, jag personligen fann att filosofi och författare som Dostoyevsky gav mig ett nyttigare perspektiv på livet.

Som du förstått mår man inte bra av att gå runt och vara arg hela tiden, du gör rätt i att försöka ändra dina tankebanor.

Ni som tänker citera mig och kritisera mig för att jag uppmuntrar folk att "ge upp": don't bother, jag kommer inte läsa era svar och jag tycker inte det är rimligt att folk som ts ska gå runt och må dåligt över saker dom inte kan påverka.

Hur påverkar det dig i din vardag, mer än att du blir frustrerad?

Okej, jag vet inte om detta är rätt forumdel, kan lika gärna vara psykisk hälsa.

Kort och gott; samhället gör mig sjuk. "Flyktingar" väller in, politiker (utom ett parti) har inga planer på att minska inflödet, de lyssnar inte, de tar inte många människors oro på allvar. Kriminaliteten ökar, folkgemenskapen är bortblåst och knappt möjlig att återfå. Lägg även till feminism och annat trams. Det är kanske mer korrekt att säga kulturmarxismen som helhet.

Vad det än må kallas så gör det mig sjuk och orolig och genuint bekymrad. Jag orkar inte må så här längre. Jag vill bli "frisk", slippa bry mig, vara hjärndöd som alla andra.

Du ska kämpa för ett svenskt Sverige! kanske vissa tänker. Jag har redan gjort en del, under rätt många år. Har alltid känt att mångkulturen är fel. Nu känner jag dock att jag inte orkar mycket längre. Motståndet är massivt. Med den senaste "flyktingkatastrofen" har det blivit ännu mer polariserat och Gud vet vad som kommer ske i framtiden. Jag har nästan börjat hoppas på att inflödet ska öka ännu mer, att samhället verkligen ska kollapsa så att något nytt kan uppstå ur askan.

Är jag den enda som känner så här? Visst, jag är säkert inte ensam om att känna oro över samhällsutvecklingen, men i mitt fall börjar det ta extrema proportioner. Jag orkar med nöd och näppe kliva upp på morgonen, äta och jobba. Lusten till allt annat är som bortblåst.

Jag blir otroligt frustrerad över svenskar som inte förstår sitt eget bästa, som är så pass indoktrinerade med sitt egalitära "allt åt alla"-tänk. Senast idag hade jag en diskussion med en gråsosse som tycker det är vår "plikt" och "skyldighet" att hjälpa folk. Är det vår plikt att skänka bort vårt land? Jag orkar inte debattera med meningsmotståndare längre. Det går inte att nå fram till dem.

Jag vill inte att denna tråden ska mynna ut i någon slags invandringdebatt, utan mer om psykisk ohälsa kring mångkultur, vårt folks och lands fördärv.

Jag skiter i om folk kallar mig vekling, mesig eller förrädare. Jag orkar inte mer nu. Jag ger upp.

Det enda som är viktigt just nu är att jag ska må bra. Jag har redan kämpat med mitt alkoholmissbruk och vunnit över det, dock vill jag även bli "frisk" i mitt tänkande. Jag vill bli PK!

Nån mer som känner som jag?
Vad kan man göra?
Ska man gå och prata med nån?

Hur ska man kunna acceptera det man inte kan förändra?

Tråden är 110% seriös. Oseriösa svar och trollande undanbedes. Tack!

Mvh

Det gör mig olycklig och smått deprimerad. Jag har tappat framtidstron och ser ingen ljusning. Det är tre år till nästa val och Sd är ljusår från att få inflytande. Inget tyder på att flyktingströmmarna minskar till Sverige. Snart höjs kommunalskatterna, det är ett helvete att få bostad och statens utgifter skenar.

När jag blir äldre hoppas jag att jag har råd att bo i ett gated community eller åtminstone i en stad där etniska svenskar är i stor majoritet.