Citat:
Okej, jag vet inte om detta är rätt forumdel, kan lika gärna vara psykisk hälsa.
Kort och gott; samhället gör mig sjuk. "Flyktingar" väller in, politiker (utom ett parti) har inga planer på att minska inflödet, de lyssnar inte, de tar inte många människors oro på allvar. Kriminaliteten ökar, folkgemenskapen är bortblåst och knappt möjlig att återfå. Lägg även till feminism och annat trams. Det är kanske mer korrekt att säga kulturmarxismen som helhet.
Vad det än må kallas så gör det mig sjuk och orolig och genuint bekymrad. Jag orkar inte må så här längre. Jag vill bli "frisk", slippa bry mig, vara hjärndöd som alla andra.
Du ska kämpa för ett svenskt Sverige! kanske vissa tänker. Jag har redan gjort en del, under rätt många år. Har alltid känt att mångkulturen är fel. Nu känner jag dock att jag inte orkar mycket längre. Motståndet är massivt. Med den senaste "flyktingkatastrofen" har det blivit ännu mer polariserat och Gud vet vad som kommer ske i framtiden. Jag har nästan börjat hoppas på att inflödet ska öka ännu mer, att samhället verkligen ska kollapsa så att något nytt kan uppstå ur askan.
Är jag den enda som känner så här? Visst, jag är säkert inte ensam om att känna oro över samhällsutvecklingen, men i mitt fall börjar det ta extrema proportioner. Jag orkar med nöd och näppe kliva upp på morgonen, äta och jobba. Lusten till allt annat är som bortblåst.
Jag blir otroligt frustrerad över svenskar som inte förstår sitt eget bästa, som är så pass indoktrinerade med sitt egalitära "allt åt alla"-tänk. Senast idag hade jag en diskussion med en gråsosse som tycker det är vår "plikt" och "skyldighet" att hjälpa folk. Är det vår plikt att skänka bort vårt land? Jag orkar inte debattera med meningsmotståndare längre. Det går inte att nå fram till dem.
Jag vill inte att denna tråden ska mynna ut i någon slags invandringdebatt, utan mer om psykisk ohälsa kring mångkultur, vårt folks och lands fördärv.
Jag skiter i om folk kallar mig vekling, mesig eller förrädare. Jag orkar inte mer nu. Jag ger upp.
Det enda som är viktigt just nu är att jag ska må bra. Jag har redan kämpat med mitt alkoholmissbruk och vunnit över det, dock vill jag även bli "frisk" i mitt tänkande. Jag vill bli PK!
Nån mer som känner som jag?
Vad kan man göra?
Ska man gå och prata med nån?
Hur ska man kunna acceptera det man inte kan förändra?
Tråden är 110% seriös. Oseriösa svar och trollande undanbedes. Tack!
Mvh
Kort och gott; samhället gör mig sjuk. "Flyktingar" väller in, politiker (utom ett parti) har inga planer på att minska inflödet, de lyssnar inte, de tar inte många människors oro på allvar. Kriminaliteten ökar, folkgemenskapen är bortblåst och knappt möjlig att återfå. Lägg även till feminism och annat trams. Det är kanske mer korrekt att säga kulturmarxismen som helhet.
Vad det än må kallas så gör det mig sjuk och orolig och genuint bekymrad. Jag orkar inte må så här längre. Jag vill bli "frisk", slippa bry mig, vara hjärndöd som alla andra.
Du ska kämpa för ett svenskt Sverige! kanske vissa tänker. Jag har redan gjort en del, under rätt många år. Har alltid känt att mångkulturen är fel. Nu känner jag dock att jag inte orkar mycket längre. Motståndet är massivt. Med den senaste "flyktingkatastrofen" har det blivit ännu mer polariserat och Gud vet vad som kommer ske i framtiden. Jag har nästan börjat hoppas på att inflödet ska öka ännu mer, att samhället verkligen ska kollapsa så att något nytt kan uppstå ur askan.
Är jag den enda som känner så här? Visst, jag är säkert inte ensam om att känna oro över samhällsutvecklingen, men i mitt fall börjar det ta extrema proportioner. Jag orkar med nöd och näppe kliva upp på morgonen, äta och jobba. Lusten till allt annat är som bortblåst.
Jag blir otroligt frustrerad över svenskar som inte förstår sitt eget bästa, som är så pass indoktrinerade med sitt egalitära "allt åt alla"-tänk. Senast idag hade jag en diskussion med en gråsosse som tycker det är vår "plikt" och "skyldighet" att hjälpa folk. Är det vår plikt att skänka bort vårt land? Jag orkar inte debattera med meningsmotståndare längre. Det går inte att nå fram till dem.
Jag vill inte att denna tråden ska mynna ut i någon slags invandringdebatt, utan mer om psykisk ohälsa kring mångkultur, vårt folks och lands fördärv.
Jag skiter i om folk kallar mig vekling, mesig eller förrädare. Jag orkar inte mer nu. Jag ger upp.
Det enda som är viktigt just nu är att jag ska må bra. Jag har redan kämpat med mitt alkoholmissbruk och vunnit över det, dock vill jag även bli "frisk" i mitt tänkande. Jag vill bli PK!
Nån mer som känner som jag?
Vad kan man göra?
Ska man gå och prata med nån?
Hur ska man kunna acceptera det man inte kan förändra?
Tråden är 110% seriös. Oseriösa svar och trollande undanbedes. Tack!
Mvh
Tycker jag du gör rätt i, som enskild människa så kan man i verkligenheten inte påverka särskilt mkt imo. Ta hand om dig själv och ditt eget välbefinnande i första hand! Sig själv, familj och kära, andra problem. Ungefär i den ordningen hanterar jag mitt liv. Har man energi över så fine, men man lever bara en gång och skall inte slösa sitt välmående på sånt som politiker styr över.
Min livsfilosofi iaf
Snart två år sedan jag skapade tråden...
Ville väl mest bara säga att jag lever.
Problemen i Sverige kvarstår men jag mår nog lite bättre nu ändå trots allt. Motionerar mer, inte druckit alkohol på ett halvår och avslutade Facebook för två månader sen och följer inte nyheterna lika mycket längre.
Ville väl mest bara säga att jag lever.
Problemen i Sverige kvarstår men jag mår nog lite bättre nu ändå trots allt. Motionerar mer, inte druckit alkohol på ett halvår och avslutade Facebook för två månader sen och följer inte nyheterna lika mycket längre.
Citat:
Kul att höra att du lever och verkar ha förbättrat ditt liv på ett antal områden. Jag känner glädje för din skull! Snart två år sedan jag skapade tråden...
Ville väl mest bara säga att jag lever.
Problemen i Sverige kvarstår men jag mår nog lite bättre nu ändå trots allt. Motionerar mer, inte druckit alkohol på ett halvår och avslutade Facebook för två månader sen och följer inte nyheterna lika mycket längre.
Ville väl mest bara säga att jag lever.
Problemen i Sverige kvarstår men jag mår nog lite bättre nu ändå trots allt. Motionerar mer, inte druckit alkohol på ett halvår och avslutade Facebook för två månader sen och följer inte nyheterna lika mycket längre.
Jag känner igen mig mycket i det du skriver i din öppningspost. Under min gymnasietid (2009 till 2012) kände jag ungefär som du. En stark frustration för samhällets utveckling.
Efterhand började jag dock inse att det missnöje som invandrare och sjuklövern fick klä skott för i själva verket var ett missnöje med mig själv. Jag uppskattade inte mig själv särskilt mycket. Detta resulterade i att jag gick på psykofarmaka i nära på tre års tid. Efter det började jag inse att en förutsättning för att kunna älska andra är att börja med att älska sig själv. Jag vet inte vad som hände, men jag fick någon form av andligt uppvaknande och insåg att rädsla är den gemensamma nämnaren. Oavsett om du är med i AFA eller NMR, oavsett om du är kriminell i förorten eller en SD/Brexit/Trumpväljare så känner alla en rädsla i mer eller mindre utsträckning och ett missnöje mot sig själv.
Så om du vill ha mitt bästa råd på hur du blir av med ditt missnöje så rekommenderar jag att du börjar älska dig själv mer. Och av det jag läst hittils så verkar du ju vara på god väg.
Stöd Flashback
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
Swish: 123 536 99 96 Bankgiro: 211-4106
