"Sverige går mot en systemkollaps" - vilka är bevisen?

Det är inte modellen det är fel på – felet ligger hos de människor som är satta att förvalta systemet. Det finns ett systemfel som medger att störda människor kan få fritt spelrum i systemet och därmed förstöra det inifrån. Det är vad som händer sedan ganska lång tid tillbaka (från mitten av 70-talet).

Jag förstår inte vad du menar.

Eftersom att det inte finns något tjänstemannaansvar kan inte någon enskild person dömas, och då de (landsting eller kommuner) döms till böter (antar jag) innebär det ju inget annat än att staten flyttar pengar från en budgetpost till en annan. Hålet som då uppstår i den dömda myndighetens budget fylls därefter på av statsbidrag. Detta kan fungera som lösning vid enstaka fall genom att få de styrande att skämmas, men om det råder systematiska brister finns det ingen mening med det.

Om det är så att sjukvårdspersonal har brustit i omsorg till följd av otillräckliga resurser är det ett solklart fall av force majeure och inget som de kan eller bör dömas för.

"force majeure"... Ta nu inte i så du skiter på dig. Det handlar om ineffektivitet, dåliga prioriteringar och ett ständigt intrång av politisk PK-smörja som stjäl tid, kraft, pengar och moral från kärnverksamheten, syftet med det hela. Ett konstant tillstånd av trångmål. Kanske är det den vördade 'svenska modellen'.

Det är precis den här attityden som är grunden för ”systemkollapsen”. Attityden leder till likgiltighet och legitimitet för förfallet inom verksamheterna.

Det är just bristen på ansvarsutkrävande som gör att dysfunktionella individer brer ut sig och hamnar på maktpositioner i samhället. Precis som Kinuski skriver handlar resursbristen främst om ineffektivitet, dåliga prioriteringar och ett ständigt intrång av politisk PK-smörja som stjäl tid, kraft, pengar och moral från kärnverksamheten.

Och det finns visst tjänstemannaansvar (även om mycket togs bort 1975) men ingen bryr sig om det. Lagen om offentlig anställning (kollektivavtalen när det gäller kommuner och landsting) ska skydda medborgana mot offentliganställda som inte fullgör sina skyldigheter. Lagarna finns men viljan att följa dem saknas.

Hade vi haft fungerande medier i Sverige så hade folk känt till allt detta och ställt krav på makthavarna. Istället har folk förvandlats till lydiga zoombier som matas med politiskt korrekta budskap av medierna.

”Den långa marschen genom institutionerna” tycks ha lyckats mycket bra i Sverige:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Den_l%...nstitutionerna

Personligen tror jag dock inte att syftet har varit att förstöra samhället – jag tror att det handlar om maktmänniskor som vill sko sig själva och strävar efter makt för maktens egen skull. Men de är så inkompetenta att de inte kan fungera inom näringslivet – då återstår bara politik, offentliga verksamheter, medier, kultur och så vidare.

Om ett sjukhus har en budget som räcker till tre sängplatser och 30 personer behöver läggas in, är det då rimligt att straffa sjukhusets chefer? Ibland kan resursbrist vara ett resultat av dålig styre av de som styr lokalt, men idag är det vanligare att det är ett resultat av dålig planering på nationell nivå. Riksdagen bestämmer att släppa in 100 000-tals invandrare och säger därefter till kommunerna och regionerna att göra så gott de kan. Då är det rimligt att hävda force majeure på lokal nivå.


Om en organisation har börjat ruttna i toppen är det befängt att hoppas på att dess lägre skikt ska kunna motverka förfallet och ställa saker och ting till rätta. Eftersom att riksdagen är rutten finns det inga möjligheter för de institutioner som är underställda riksdagen att göra den bättre. Skulle dessa kontrollorganisationer sätta sig på tvären skulle riksdagen helt enkelt köra över dem, eftersom att den är den lagstiftande makten.

IVO och liknande organisationer är till för att straffa minoriteten som missköter sig i organisationer där en majoriteten sköter sig. Om majoriteten inte sköter sig till följd av ointresse eller oförmåga har den ingen makt. Och om politikerna ger order till kontrollmyndigheterna som är oförenliga med de order som de ger till de organisationer dessa myndigheter har fått i uppdrag att kontrollera, då har de heller ingen möjlighet att utföra sina uppdrag.

Att sätta sin tilltro till media är också hopplöst. Politiker och media är två sidor av samma mynt; den ena parten kan inte förfalla och ruttna utan att den andra sidan också gör det. Dekadens kan inte stoppas med papper, oavsett om man trycker lagar eller nyheter på det.

Det du beskriver är en korrekt analys av hur det ser ut i Sverige. Det betyder dock INTE att det MÅSTE vara så. Du beskriver den uppgivenhet som finns.

Det finns ett tydligt regelverk. Börja följ det och straffa de som inte följer det. DÅ kommer Sverige att bli världens bästa land – på riktigt. HUR svårt kan det vara?

Tolv kronor och mer därtill får du betala för en Euro ute i Europa.
Kronkursen avspeglar den politiska konkursen.

Kungens nyårstal blir roligare och roligare.

Ja, det är bara bara. But it won't be done. Det är det som är hela problemet. Hela svenska folket låter sig slaktas helt utan ens vilja att bjuda motstånd.

Ett regelverk är en samling papperslappar som folk använder sig av om de vill. Vill de inte är de inte mer värda än toapapper.

En förfallen organisation kan aldrig återupplivas genom att man återigen börjar göra som man gjorde tidigare eller börjar göra det som man borde göra. Man kan inte vrida tillbaka klockan och folk har allt som oftast goda skäl på kort sikt till att göra som de gör. Om problemet är att de styrande är dåliga måste man göra en utrensning och ersätta dem med bättre folk; om problemet är av praktisk-materiel typ måste man anpassa sina förväntningar och regelverk till de rådande förutsättningarna.

Om man tar sjukvården som exempel:

1. Svensk sjukvård är kraftigt underdimensionerad. Till följd av eftersatta investeringar och generös invandringspolitik har vi ett vårdsystem som är dimensionerat för 8 miljoner människor samtidigt som det idag bor 10 miljoner i riket. Detta är resultatet av dålig politik, men det är inte längre en fråga om ett organiseringsproblem utan har blivit till ett praktiskt sådant. Tillgång och efterfrågan är inte i balans och kan inte bli det förutsatt att man inte antingen ökar tillgången eller minskar efterfrågan. Vilket betyder fler resurser eller färre människor. Glappet är så pass stort att det inte går att täppa igen m.h.a. "effektiviseringar".

2. Svensk sjukvård är dessutom dåligt organiserad. Den har en efterbliven organisationsstruktur som inte är anpassad till det moderna Sverige. Vården finansieras lokalt på regionnivå, samtidigt som det ekonomiska systemet gör att mer och mer pengar koncentreras till ett fåtal områden - till Stockholm i synnerhet. Lägg därtill att vårdpersonal har stor frihet i att bestämma var de vill arbeta, och att vården i takt med en åldrande befolkning och vetenskapliga framsteg blir dyrare och dyrare. En sådan struktur omöjliggör jämlik vård i hela riket.

På grund av detta spelar det ingen roll om lagen säger att vården ska vara jättebra och rättvis, eftersom att de materiella förutsättningarna saknas. Antingen får lagen anpassas till rådande förutsättningar (vilket är vad som har skett de facto) eller så måste förutsättningarna anpassas till lagen. Det räcker inte med att hänvisa till lagboken och tro att det ska lösa alla problem som är förhanden.

Att lösa vårdens problem är alltså en fråga för politiker, snarare än för tillsynsmyndigheter. Problemet är att samma politiker som orsakade problemet knappast kommer att lösa det. För att få bukt med det krävs det omfattande utrensningar på hög politisk nivå, eller att det sker en spektakulär händelse som får de styrande att "vakna till" och inse att det måste ta itu med problemen.

Ja, tyvärr (men inte riktigt hela svenska folket, vissa bjuder motstånd).

Nej, politiker varken kan eller får styra verksamheterna.