Citat:
Ursprungligen postat av
Meiji
Sammanfattningsvis:
Så länge som
du *själv* inte har blivit rånad... så är brottsligheten låg.
Så länge som
du *själv* inte har drabbats av att sjukvården är underbemannad... så fungerar svensk sjukvård ypperligt.
Så länge som
du *själv* inte har märkt några systemhotande problem... så existerar de inte.
Osv.

Men om man tex har haft kontakt med vården, samt anhöriga likaså, dvs flera olika erfarenheter från olika håll över en tidsperiod. Har man då fel om man drar slutsatser av det? Hur mycket behövs för att det inte ska avfärdas som anekdotiskt?
Jag begriper inte hur det är möjligt, men sjukvården verkar rulla på. Inga köer utanför entrer till sjukhus.
Även kriminella negrer som hugger varandra med knivar i uppgörelser om drogrevir, får tydligen vård o (tyvärr) överlever så de kan fortsätta orsaka andra lidande o oss andra kostnader.
Sen hade förstås allt varit bättre o billigare utan dessa negrer, men prioriteringar inom vården verkar obegripligt nog funka hyfsat enligt vissa som inte är pk.
Polisen är kanske en helt annan sak.